Big Ben, bättre sent än aldrig (6.5, del 5)

Det var sista kvällen - och vi hade fortfarande inte varit i närheten av Big Ben. Så kan man väl inte bära sig åt heller? Visserligen såg Matias Big Ben i höstas och jag 1998, men ändå. Kvällen var ung, men vi var lite klokare än dagen innan och tog tuben till Westminster. Vi vandrade över bron och njöt av utsikten (och det ovanligt klara - men därmed inte varma - vädret). När vi kommit över gick vi in genom en port och kände oss lite som Alice i Underlandet som trillat ner i kaninhålet. På området fanns en scen i form av en enorm, lila ko som hade hamnat på rygg. Bara det.

En aning förvirrade lämnade vi Alices kaninhål och strosade vidare med turistströmmarna mot London Eye.

Vi huttrade redan, men eftersom planen hade varit att vi skulle flanera med en glass i handen nån gång under resan gick vi in på McDonald's och köpte varsin. Ska i va så ska i va. Ingen resa utan glass. Vidare över bron mot Big Ben och Westminster Abbey. Den gröna belysningen på Big Ben förstod vi oss inte riktigt på, men annars är parlamentshuset vackert.

Parlamentshuset - check. Big Ben - check. Westminster Abbey - check. Sedan var det dags att skona våra fötter och värma våra fingrar, så vi tog kväldi och drog oss mot hotellet.

Sanningen

Färglada fasader och bronsklumpen som var en häst (6.5, del 4)

Cykelrundan fortsatte, den här gången blev det en tur i vackra Bayswater...

...på väg mot Notting Hill. När vi kom fram var den berömda söndagsmarknaden slut och butikerna höll på att stänga. Lite ödsligt kändes det, även om fasaderna var vackra. Jag har på känn att stadsdelen, som för all del ser väldigt charmig ut, skulle ha gjort större intryck om den varit en överraskning längs vägen. Nu var det Notting Hill som var målet, och då är det så mycket svårare att riktigt på riktigt imponeras. Dessutom kände jag mig lite som en stalker när jag stod och fotade någons hem - jag var nämligen inte den enda turisten som fotade fasader. Nåväl. Lite thaimat senare återvände vi till cykelstället och cyklade tillbaka. På vägen vek vi in i en kvällsöppen bokhandel. Yey! Jag som varit lite besviken på att det inte blivit av att shoppa engelska pocketböcker. (Sedan blev det några till på flygfältet, men det kunde jag ju inte veta då...)

När vi småningom kom tillbaka till Marble Arch (alltså i änden av Oxford street) där vi började vår cykelrunda såg vi ett enormt hästhuvud i brons - tidigare på dagen hade vi sett statyn bakifrån och jag hade inte alls fattat vad det var för bronsbeläte... Ganska fin, tycker jag. Ja, och reflexvästar hade vi. Cykelhjälmar kändes lite väl överambitiöst att släpa med, men reflexvästarna vägde ingenting och vem vet - kanske någon lät bli att köra på oss tack vare dem.

Och när vi kommit så långt... då gick vi in på Burger King för att köpa äppeljuice och när vi kom ut var det med ens kväll. Dags att byta inlägg.

Legostatyer och andra monument (6.5, del 3)

Utan några konkreta planer för resten av dagen tog vi en buss i riktning mot Oxford Street, där vi räknade med att hitta något ätbart. Vi steg av vid Regent's street och valde första bästa restaurang vi såg från bussfönstret - så hungriga var vi efter alla drottningamord och diamanter. Det blev en vegetarisk restaurang (Tibits) med den präktiga devisen "Love food that loves you back". Det var inte det godaste jag ätit, men helt klart godkänt.

Eftersom vi var på jakt efter något roligt åt våra barn gick vi in i Londons mest berömda leksaksaffär Hamley's på andra sidan gatan - vilken besvikelse! Trångt, stökigt och svettigt och inte ens lite fint som man föreställer sig anrika affärer i London. Legoutbudet var dessutom sämre än på vilken Citymarket som helst. Däremot gillade jag att vi bland annat fick se delar av kungafamiljen stå och vinka i folkvimlet! Så var det ju också roligt att få fota kronjuvelerna som vi bara hade fått se på utan kamera tidigare på dagen... Allt byggt i lego alltså, om det inte syns på de suddiga bilderna...

Vi vandrade vidare längs Oxford Street och tyckte det var mycket skönt att vi inte hade några shoppingplaner. Den enda affär vi gick in i var Primark, främst för att se vad grejen var. Grejen var en stor affär med galet mycket folk och långa köer. Tacka vet jag Hammersmith! I änden av Oxford Street letade vi upp ett cykelställ för att fortsätta på två hjul. Målet var Notting Hill, men först ville vi se lite parkliv och cyklade så gott man fick runt och genom Hyde Park och Kensington Gardens. Och igen - vilken befrielse att sätta sina trötta fötter på pedalerna och glida fram! Den här gången dessutom i vackra grönområden, som gav oss lite syre i lungorna.

I utkanten av Kensington Gardens står Albert Memorial, ett monument som jag hade glömt bort att jag ville se.

Jag hade sett monumentet på bilder, men jag hade inte fattat hur enormt det var - jag trodde mannen i mitten var i naturlig storlek, men det var han... inte. Mannen i guld är prins Albert, drottning Victorias man. Han lär ha varit en anspråkslös människa, som uttryckligen inte ville ha något monument, och "if (as is very likely) it became an artistic monstrosity like most of our monuments, it would upset my equanimity to be permanently ridiculed and laughed at in effigy". Jag är rädd att han skulle ha tyckt att det här var ett precis så monstruöst monument som han befarade, men själv tyckte jag det var ståtligt - men så är det ju inte jag som är avbildad i guld i jätteproportioner i mitten heller.

Själv är Victoria avbildad - i form av en mycket enklare staty - utanför Kensington Palace en bit bort.

Träningsvecka 20 och 21

Veckans träningsuppdatering - som faktiskt blev två veckors uppdatering och därför lite långrandig. (Förra måndagen och tisdagen hade jag skrivit ett utkast om - resten av den veckan skriver jag på ett ungefär vad jag minns...):


Måndag v. 20: 45 minuter Boxaerobics hemma. Eller... något som påminde lite vagt om Boxaerobics. Tränings-DVD:er i all ära, men de har vissa brister. För det första är musiken ungefär lika peppande som musik man får lyssna på när man väntar i telefonköer - men det går att åtgärda genom att stänga av ljudet och välja en bra spellista på Spotify. För det andra är stegserierna både tråkigare och mer invecklade än på vanliga ledda pass. Lite märkligt, men min teori är att stegen upplevs både som enklare och roligare när de förstärks av resten av gruppen. För det tredje - vi kanske är mer trångbodda än en del andra, men vem har plats för långa stegserier med sparkar i sitt vardagsrum?? Resultatet blev hur som helst att jag mer och mer började göra det jag hade lust med (och som rymdes) än det som kvinnorna på DVD:n gjorde. Till sist hade det utvecklats till något helt annat. Men jag blev svettig och knallröd, och det kändes bra i benen. Jag tror faktiskt min variant var minst lika effektiv!

Tisdag v. 20: Cykeltur till Citymarket för att handla, ca 10 km, varav 5 (dvs. hemvägen) med en tungt lastad cykel med mjölk, tomater och malet kött... inte så ergonomiskt packad last, men jag kände mig väldigt vardagssund! På kvällen en cykeltur till för att fira att min morsdagspresent, en ny cykeldator, var installerad.

Fredag v. 20: Pilates - det kändes bra!

Söndag v. 20: Planen var Bodypump, men på grund av diverse missförstånd var det inget pass när jag kom fram. Istället blev det en timme i gymmet, och jag körde riktigt hårt med mig själv - lite förvånande med tanke på att min största motivation för Bodypump-passet hade varit att få lyssna på ljudbok i bilen på väg dit...

---------------------------
Sådär lagom till vecka 21 fick jag ett löpträningsprogram av en kompis. Tre pass i veckan ska få en nybörjare att orka springa 10 km på 10 veckor. Jag var lite skeptisk, eftersom jag inte brukar vara särskilt hängiven när det gäller liknande program, utan för det mesta "glömma" det innan jag ens börjat. Men nu har första veckan gått, och jag har fått pricka av alla tre pass. En väldigt sympatisk sak med programmet är att många av passen är korta (kanske 20 min), så även om man egentligen varken orkar och hinner - så orkar och hinner man ändå. Det blir lite svårare att hitta på ursäkter helt enkelt. Men något annat i träningsväg har det faktiskt inte blivit den här veckan...

Måndag v. 21: Löpträningspass 1/vecka 1

Onsdag v. 21: Löpträningspass 2/vecka 1

Söndag v. 21: Löpträningspass 3/vecka 1 - i det fantastiska, underbara, härliga sommarvädret! De två första passen var enkla, men den här gången fick jag kämpa lite mer. Men jag följde instruktionerna och tummade bara litelite på det där med "snabb" löpning. Jag är nöjd!

Rosa lego

Häromdagen satt vi med hela soffbordet fullt av legoskapelser och pratade om vilka färger det finns på lego. Rosa legoklossar kom på tal och samtalet gick så här:

Matias (påpekade): Det finns ju visst rosa legoklossar också.
Arvid (påpekade i sin tur): Ja... men det är ju flicklego.
Jag (försökte dölja min förvåning): Men nog kan man ju leka lika bra med det.
Arvid (nu med glimten i ögat): Nä-ä!

Jag vet en blivande femåring som definitivt kommer att få en Lego Friends-byggsats i födelsedagspresent. Ännu går det. Ännu kan han vara tillräckligt vidsynt för att ha roligt med rosa och lila legobitar - men om ett år kan det vara för sent. Då kan hans fördomar redan vara cementerade och "flickleksaker" något otänkbart. Den begränsningen kommer tids nog, men jag vill gärna tro att det går att skjuta upp - helt enkelt för att livet är roligare om man använder alla färger.

Kvällens

Ikväll har jag lyssnat på en man som varit praktikant hos moder Teresa och fredsaktivist i Bagdad när bomberna föll 2003. Idag bor han i en community i Philadelphias slum, där han och de andra arbetar för sina medmänniskor i området. Shane Claiborne var vältalig, och rolig som amerikaner brukar vara. Han växte upp i bibelbältet och började småningom ifrågasätta konferenserna där de gick fram för att bli pånyttfödda - sommar efter sommar. För istället: Vad gör man sedan? Tänk om Jesus menade vad han sa i bergspredikan? Om det som står i Bibeln borde få effekter i vardagen?

Det är alltid inspirerande att lyssna på världsförbättrare, men jag tyckte också att det var väldigt skönt att höra att han tycker att skuld är en dålig motivation. Enligt honom har han inte valt bort saker, han har valt något - och det är den vägen det ska gå.

Om det låter intressant är det samlingar i Betania ännu kl 15 och 19 på lördag och kl 11 på söndag.

Att avsluta

Vi kom just hem från dagklubbens vårfest - det var en trevlig fest, det bjöds på knackkorv i överflöd och barnen hade strålande roligt. Imorgon är sista dagen för barnen i klubben. Det är sorgligt. Arvid har älskat dagklubben, både ifjol (i stan) och i år (här i Sandsund). Det har varit det absolut bästa som funnits! Men till hösten blir han dagisbarn, och även om jag tror det blir bra, och det är dags, så känner jag mig nostalgisk och blödig ikväll. Det får jag. Ikväll åtminstone - sedan lovar jag att skärpa mig.

En sak jag är oduglig på

Jag har visst glömt bort att det går att blogga om normala saker också - jag verkar helt ha begravt mig i min (okej, möjligen en aning långrandiga) Londonbeskrivning. Men nu ska jag minsann vardagsgnällblogga så det blir lite balans i det hela. Alltså - natta barn! Går inte! Det kanske är överflödet av dagsljus, men på sistone har våra barn varvat upp (och upp och upp) på kvällarna istället för ner. Och det betyder att de får för korta nätter, och det i sin tur betyder att tillvaron här på kvällarna (och för all del dagarna också) påminner lite om en orkan. Och jag kan inget åt det. Jag är urusel på att natta barn, åtminstone just nu. Båda barnen hänger mig i knävecken och vill att jag ska komma och natta - vi brukar turas om - men aldrig är det nån som somnar. På riktigt. Det spelar ingen roll vilken taktik jag kör: läsa, sjunga, klia på ryggen eller låtsas sova. Ingen somnar, utom kanske jag. Sen kommer deras far (som redan hunnit natta brorsan) in, vi byter och - fem minuter senare sover ungen. Jag undrar bara - betyder inte det här att jag borde befrias från uppgiften? Skulle inte det vara rimligt? (Snälla.)

Halshuggningar och kronjuveler (6.5, del 2)

Efter 311 trappsteg som början på dagen behövs det frukost. Från - kvartersbutiken förstås. Den här söndagsmorgonen blev det yoghurt, croissanter och äppelmust. Och det var något av det godaste jag åt på hela resan, fast vi åt på gående fot mot Towern. (Nygräddad croissant alltså! Mmm.) Vi tog en liten omväg (och jo, den här gången var det faktiskt nära) via "the Gherkin", en iögonfallande skyskrapa på väg mot Towern. Och även om skyskrapan var fin gjorde den goda croissanten starkare intryck på mig. Fast "gurkan" gör sig bättre på bild.

Från en symbol för det nya London till en symbol för det... äldre. Towern! Vi hade bestämt långt i förväg att gå hit, men när vi såg folkmassorna vid biljettkassorna började beslutsamheten svalna en aning. Och mitt första intryck var inget vidare. Den ruggiga vädret hade vi börjat vänja oss vid, men det ruggiga vädret i kombination med miljontals turister gjorde att jag kände mig lite snuvad på upplevelsen. Hur fascinerande Towerns historia än är, är det svårt att känna historiens vingslag när man står mitt i en i en hel fårskock som fotar samma torn och tittar på samma murar. Bää. Men det tog sig - inte genast, men när vi gick med i en guidad tur med en Beefeater. Han var verkligen precis så rolig att lyssna på som jag hade hört att de är. Hans historier slutade oftast med att någon blev halshuggen. Eller bara fängslad och eventuellt försvunnen under mystiska omständigheter. Historier som piggar upp en frusen fårskock...

 Kuriosa 1: När korparna lämnar Towern, faller både borgen och monarkin. Men korparna verkar leva det goda livet där, så monarkin lär inte falla för den skull i alla fall.
Kuriosa 2: The Yeoman Warders/Beefeaters har officiellt som uppgift att vakta borgen och kronjuvelerna och bor därför på området. Till vardags tror jag ändå de tampas med betydligt fler turistgrupper än juveltjuvar.

På området finns alltså kronjuvelerna. Vi hade egentligen inte tänkt se dem, för jag är inte så värst intresserad av ädelstenar och köerna brukar vara låånga. Men det blev nu så att vi vek in dit ändå, eftersom kön råkade vara ovanligt kort när vi gick förbi. Och vad glad jag är att vi gjorde det! Jag, som trodde mig vara ointresserad, ooh:ade och aaah:ade mig igenom hela skattkammaren. Vilken skönhet det ändå fanns i de där spirorna, kronorna och svärden. Koh-i-Noor till exempel. Inbakad i drottningmoderns krona. Fascinerande - och samtidigt lite obehagligt när man precis hade fått höra en bråkdel av alla blodiga historier som har sin grund i att alltför många velat ha makten och överdådet som visades upp i montrarna. Tyvärr var det förbjudet att fotografera, men det går ju alltid att googla... Efter att vi sett glittret, ett fängelsetorn, lite tortyrredskap, den medeltida delen av slottet och gått runt delar av muren började vi vara färdiga, även om det fanns en del av borgen som vi hoppade över; i efterhand läste jag att där skulle ha funnits en rustning som tillhört Henrik VIII, och det skulle onekligen ha varit roligt att se. (Va? Någon som kvävde en liten tanke om att jag låter lite nördig? Jag måste ha hört fel.) Men ändå - det var dags att vandra vidare. Till en busshållplats.

En morgon med utsikt (6.5, del 1)

The Monument, byggt 1677, är exakt 60,6 meter högt. Det är också exakt 60,6 meter ifrån det bageri på Pudding Lane (!) där The Great Fire of London 1666 började. Som sagt, monument kan de här i landet - det är inga ynka små stenplattor som berättar om det förflutna, utan guld och pomp ska det vara.

Vi har tydligen inga bilder av monumentet i dagsljus, men det var mäktigt att kliva upp ur tunnelbanan vid "vår" station och se den här synen på kvällen... Man får gå upp i monumentet för ett par futtiga pund, och det var klart vi ville göra det. Ett bra sätt att starta en söndagsmorgon, tyckte vi. För eftersom våra ben kanske råkade ha lite energi kvar från gårdagens maratonpromenader kunde det ju passa bra med en spiraltrappa med 311 steg för att inleda dagen... Det kändes väldigt hälsosamt i låren!

Vi försökte ta en lång rad hoppbilder där uppe, men eftersom jag antingen ser lite galen ut, eller mitt hår ser ut som en peruk på väg att flyga sin väg nöjer jag mig med att lägga upp de mer stillsamma fotona.* Vi hade i alla fall roligt där uppe, även om det (nu också) hade varit fint med lite mer solstänk över vyerna. Det är märkligt, jag tyckte inte alls det var nervöst att stå på en liten plattform långt ovanför London - inte förrän jag tänkte bort staketet och nätet. Då blev jag lite darrig i knäna och hämtade mig inte riktigt förrän vi gick ner. Ibland är det bara bättre att inte tänka! London Eye är säkert en häftig upplevelse, men the Monument är en lite annorlunda budgetversion... och det känns alltid som om utsikten är mer på riktigt om man är ute i friska luften utan plexiglas runtomkring. Dessutom behövde man inte trängas och köa heller, något som jag alltid uppskattar.

Den jovialiske mannen i biljettluckan försökte övertyga oss om att vi borde besöka London Museum också för att se alla fynd som grävts upp i kvarteret i olika skeden. Och det vill jag hemskt gärna göra - en annan gång. Den här förmiddagen hade vi siktet inställt på ett lite dyrare och lite turistigare museum: Towern.


* Välkommen hem till mig för att se perukbilderna...

Sen kväll i London (5.5, del 4)

...så vi tog tunnelbanan till Piccadilly Circus. Det hade hunnit bli mörkt, men neonskyltarna lyste upp folkmassorna. Först försökte jag komma underfund med vad det var för happening som hade samlat så mycket folk, men småningom kom jag underfund med att det nog inte var något speciellt. Det var bara Piccadilly Circus. Gillar man reklamtavlor bland vackra hus, folkmassor och kvällsöppna butiker som man bara kan klämma sig in i med skohorn är det säkert häftigt. Vi stod och gapade en stund och gick sedan vidare efter att ha ägnat en stund åt att försöka orientera oss. Det var svårare än man kunde tro att hitta rätt bland alla gator som spretade ut åt olika håll! Men den gången gick vi inte fel. Inte ännu.

Sedan går åsikterna isär om vad vi egentligen hade tänkt göra. Jag trodde vi skulle gå (en inte så lång bit) mot Westminster Bridge, London Eye och Parlamentshuset, Matias tänkte sig... kanske lite längre sträckor. Så när han föreslog en liten omväg förbi Buckingham Palace ("he ir näära!") kollade jag inte ens på kartan, utan tyckte bara det var en bra idé och traskade med. Nå, det blev lite längre än jag hade trott. Men det ska jag medge, Buckingham Palace på kvällen var en ståtlig syn och jag är glad att vi gick dit! Flaggan vajade på taket och visade att drottningen är hemma. Så där stod vi i mörkret med trötta ben och funderade på vad hon gjorde. En tekopp och några småkakor framför öppna brasan kan jag tänka mig, det låter som ett kungligt kvällsnöje. Eller så var det redan läggdags för ålderstigna drottningar.

Sen skulle vi då gå mot Westminster Bridge - eller, det var planen. Vi gick och gick och såg ingenting speciellt anmärkningsvärt alls. Tills vi plötsligt gick förbi Victoria Palace, där vi hade varit på musikal kvällen före. Då saktade jag in och tyckte det började vara på tiden att ta fram kartan igen och kolla tillsammans... och visst, vi hade inte direkt gått åt det håll vi hade tänkt. Men vi kunde i alla fall passa på att fota en affisch med "vår" Billy från igår.

Därmed placerade vi bestämt tanken på Westminster Bridge på is och tog tunnelbanan från Victoria Station istället. Åh, att få sitta... underbart. Men för att nu klämma det allra sista ur dagen steg vi inte av vid vår station, utan åkte vidare till Tower Bridge för att bocka av ännu ett av Londons mest kända landmärken i nattljus. Just när vi kom var bron uppfälld för att släppa förbi en båt, men fast vi sprang ner mot sidan hade den hunnit fällas ner innan vi hann se den. Men en mäktig syn var både borgen och bron - varför byggs inte fler broar så här? Bron är byggd på 1800-talet, men i nygotisk stil. Tidsenligt är trist.

Och den skakiga bilden tycker jag faktiskt inte är det minsta misslyckad, för precis sådär stod jag och skakade av köld. Nej, om det fortfarande är någon som undrar - det här var ingen resa till sol och värme, och en extratröja på kvällskanten skulle inte ha varit helt fel. När vi väl stått och beundrat en stund var det dags även för de ivrigaste av övertrötta småbarnsföräldrar att ta sig till hotellet, och när Matias frågade om vi skulle ta tunnelbanan den där ena stationen "hem" eller om vi skulle gå - det är ju ganska nära - visste jag inte om jag skulle få en skrattattack eller ge honom den svartaste av blickar. Jag misstänker att det blev något mittemellan, och sen tog vi tunnelbanan till vårt hotell. Via kvartersbutiken för att proviantera lite nattmat, för det hade vi förtjänat.

(De flesta nattbilder har Matias tagit, det är något jag har kvar att träna på.)

London på två hjul och på två ben (5.5, del 3)

Det bästa vi gjorde i London - Barclay's hyrcyklar! Eller ja, åtminstone något av det bästa. Det är osannolikt billigt, förbluffande praktiskt och väldigt roligt. Det finns cykelställ över hela staden, så det funkar bra att använda cyklarna som transportmedel, och så länge man inte använder dem för länge i taget kostar det nästan ingenting. För bra för att vara sant. Själva cyklarna är tunga som mindre mopeder, men ändå förvånansvärt lättcyklade. Och tack vara Matias medhavda cykeldator med navigator var det lätt att välja mindre trafikerade vägar - något som känns tryggt när man cyklar i vänstertrafik... (Åtminstone om man som jag är lätt höger/vänsterdyslektisk. Finns det nåt sånt?)

När British Museum hade stängt och vi motvilligt gått ut gick vi bara runt hörnet och skaffade varsin cykel. Tanken var att cykla till Regent's Park, men - hur klyschigt det än kan låta, jag rodnar - det var vägen som var mödan värd. Efter att ha gått/bussat/tunnelbanat i två dagar var det så skönt att glida fram på lugna gator och se sig runt. Vi såg delar av de fina stadsdelarna Bloomsbury och Fitzrovia som vi annars knappast skulle ha kommit oss för att se.

 När vi trampat en stund började det känns som matdags, så när vi närmade oss Regent's Park ställde vi ifrån oss cyklarna i ett cykelställ (praktiskt - eller va?) och gick in på Pizza Express, en kedja som är lite finare än namnet antyder. Gott! Både Matias och jag beställde pestopizza, men jag tog lightvarianten. Det jag gillade med den lätta pizzan var att mitten av bottnen var borta, och istället var det en hög med sallad där. Gott och lätt. Smart. Det jag inte gillade med den var att den var mycket mindre. Till samma pris. Liksom... klart det blir lättare om den är pytteliten. Duh. Smarrigt var det i alla fall, båda varianterna.

Efter maten hade det blivit ganska kallt (inte för att det hade varit varmt däremellan, men ändå), men det blev ändå a walk in the park, Regent's Park. Tyvärr ingen cykeltur i parken, eftersom det var förbjudet... Kallt eller inte, det var härligt med lite gröngräs. Om jag var i London en vacker sommardag skulle jag lätt kunna hålla till i olika parker i timtal. Kul att det är så pampig inramning på något som i grund och botten är något så naturligt som... buskar och blommor. Vi såg bara en liten del av parken, men med varmare väder och piggare ben finns det säkert mer att se.

När vi gått en sväng i parken var det dags för Emma och Daniel att bege sig mot tågstationen, så vi gick allihopa till närmaste tunnelbanestation (och missade nästan att vi gick förbi Madame Tussaud's - nu vet vi var det finns också). Det började kännas som slutet av en lång dag, men vi hade lite energi kvar och ville se lite kvällsvyer - när jag entusiastiskt sa något om Piccadilly Circus påpekade Emma att vi är småbarnsföräldrar och därmed vana att gå över vår kapacitet. Kan ligga något i det. Men det är ju en praktisk ovana när man vill se mycket på kort tid... Tråkigt var det att skiljas åt efter en dag i utmärkt sällskap!