Julen, förresten

Som vanligt hann jag ju inte blogga en enda gång under julen. Ett sundhetstecken, tycker jag! Men min jul var fin. Den var underbart vinterväder, glada ungar, fina klappar, Stilla natt i Zion, en massa tid med bådas familjer och nästan ingen tid hemma. Bilden är från juldagsförmiddagen när Arvid och jag gick ut i kohagen på Stennabba och frös näsorna av oss medan vi beundrade skönheten, grävde fram en gammal datsun, lekte med en glad hund och funderade på om silon kanske är så hög att den går ända upp i himlen.

Inga ursäkter ikväll

Jag har en bra man. Ikväll mer eller mindre tvingade han iväg mig på pump trots att jag inte hade minsta lust att träna. Så nu sitter jag här med spaghettiarmar och är rätt så nöjd med att ha brutit den senaste månadens totala träningstorka. Det började med två försvarbara veckors paus på grund av en seg förkylning och fortsatte med en vecka när jag fortsatte använda förkylningen som svepskäl trots att den knappast skulle ha tålt någon närmare granskning. Ja, och sen blev det jul och så. Men nu, nu är jag på gång igen!

(Om jag inte blir sjuk förstås - Arvid hade magafari inatt, så nu väntar vi med spänning på att se om vi andra klarar oss undan eller ej. Huga. Arvid är åtminstone på bättre sidan nu, och har varit så glad och pigg att det är en fröjd att se!)

Jul i vårt hus

Julgransbollarna hänger tätt när Arvid får bestämma. More is more! Eftersom vi har en liten, nätt gran försökte jag dra gränsen nånstans vid drygt hälften av pyntet i lådan. Det hade jag inte mycket för. Så försökte jag också fördela pyntet någorlunda jämnt över granen, men det hade jag inte heller mycket för. Jag har en känsla av att det kommer att möbleras om i den här granen ett antal gånger innan julen är över... Edvin är tydligen mer inne på min linje, för han vill helst ta ner saker ur granen. Men allra helst äter han upp dem, och det är kanske inte den strategi jag skulle välja... Ja ja, det blir en intressant julgranssäsong det här!

Humör

Jag hade redan hunnit glömma hur mycket temperament det kan rymmas i en liten och söt babymänniska. Men när Edvin rynkar pannan, fäktar med armarna och ropar di-di-di-di-di i staccato, då är det inte nådigt.

En bra sorts dag

Det finns ju så många gråsega dagar när man bara byter kissblöta kalsonger hela dagen lång. Men idag har det varit en så skönt produktiv men ändå ostressig dag att jag måste dokumentera den också. Får man det, eller blir det duktighetsblogg då?

Man får, tycker jag.

Jag vaknade hos mina föräldrar, lämnade en nymornad Arvid och färdigservad Edvin med mostrarna och körde till Sursikbacken, där jag vikarierat några dagar. Jobbade med trevliga elever och roliga ämnen hela förmiddagen. Vände i matsalsdörren när jag kände ångorna av Janssons frestelse och bestämde mig för att skämma bort mig med McDonalds lite senare. Hittade till Katternö för att hämta ett paket puder och sånt, körde vidare till stan och presenterade mig på tre (!) potentiella arbetsplatser, åt en hamburgare, lämnade in foton till framkallning, köpte några julklappar, lite mat och material till mommo och moffas julklapp. Mötte Amanda och bytte till mig en bil med sovande killar i. Körde hem och lät killarna sova medan jag skottade snö. In med trötta och hungriga barn.

Ja, där nånstans stannade jag upp och insåg att jag var trött. Efter det har jag inte åstadkommit mycket. Men jag var nöjd redan mitt på eftermiddagen, resten är bonus. Sicken otur att sådana dagar inte inträffar så ofta!

(Och nu lyssnar jag på "The Hotel Café presents... Winter Songs". Spotifya den!)

Tävla lite bara

Här kommer en länk med baktanke - på bokunge lottar de ut ett superfint bokpaket lagom till jul. Titta här bara!

Färg på vardagen

Nu blev det julafton! De nya tygblöjorna som jag har ebayat kom äntligen fram efter en dryg månads leveranstid. Färger! Det här är nästan lika roligt som det var med nya pennor när man gick i skolan. Jag undrar om jag borde vara bekymrad över att jag får mina kickar av tygblöjor.

Får man?

Förresten, i mitt förra inlägg ville jag verkligen sätta in en snygg bild från filmen. Men jag är ju så feg. Det här med upphovsrätt och allt sånt. Hur kriminell är man egentligen om man använder en bild olovandes?

(Det är nu jag väntar på kommentarer...)

Filmförresten

Är det sant, skrev jag verkligen ingenting om min ensambio? Det blev ingenting första kvällen jag hade tänkt mig iväg, för jag upptäckte att filmen visst skulle visas en vecka till och lät därför förkylningen vinna. Men en dag senare än tänkt packade jag handväskan full med godis och halstabletter (dock inte glasögon, skulle det visa sig) och styrde stegen mot bion. Jag köpte biljett. Och kände mig väldigt ensam. I en mycket konkret bemärkelse. Det var nämligen ingen annan som köpte biljetter. Ingen annan.

Men eftersom jag tydligen inte var helt organiserad var det kanske bra. Jag lyckades slarva bort min biljett (hittade den i plånboken några dagar senare) - men det gjorde ingenting eftersom jag var den enda där. Ingen chans att fuska, liksom. Dessutom hade jag glömt glasögonen (man tycker det borde sitta i ryggraden efter fem år, men icke) - men det gjorde inte heller någonting eftersom jag kunde prova mig fram till den bästa bänkraden. (Rad tre var perfekt, jag tänkte knappt på att glasögonen fattades.) Och det ska medges, först kände jag mig ganska obekväm med att ha hela salongen för mig själv, men så fort belysningen dämpades kändes det helt normalt. Så pass att jag blev riktigt besviken när ett senkommet par skyndade sig in just när filmen skulle börja... Men de uppförde sig.

Filmen då? Harry Potter har aldrig varit bättre. Antingen beror det på att det är länge sen jag sett film på bio sist, eller så var den verkligen en av de bästa HP-filmerna hittills. Jag är svag för den första filmen: lekfullheten, magin, den fantastiska stämningen, men den här står sig i konkurrensen. Den är vuxnare och mer allvarstyngd, men samtidigt är den lekfulla påhittigheten väldigt påtaglig. Dessutom känns det äntligen som att händelserna får ta tid, antagligen för att filmskaparna bara pressat in en halv bok i den här filmen. Visst, den är inte djup. Men djupare. Och så välgjord. Ser fram emot den storslagna finalen!

Film är bäst på bio

Jag tror det börjar närma sig två veckor sedan jag började fundera på när jag senast såg film på bio. Jag har fortfarande inte kommit på det. Det ser jag som ett odiskutabelt tecken på att det är för länge sedan. Hur lösa problemet? Harry Potter ikväll, sista föreställningen här i stan. Två problem bara: 1) Alla jag känner har redan sett den, eller har giltiga förhinder, 2) förkylningen som retirerade igår har tydligen omgrupperat och anfallit idag igen. Ensambio med halstabletter? Låter i och för sig inte heller dumt.

Deutsch und so weiter

Förkylningen tog inte knäcken på mig, och jag kunde jobba! Och kanske ännu viktigare, marknadsföra mig själv lite inför eventuella framtida inhopp...

Jag fick ha lite engelska, men också lite - tyska. Jag har läst en del tyska, men mina tyskakunskaper är inte mycket att hänga i der Weinachtsbaum. Jag tror att jag kan ha blivit avslöjad när jag läste en mening högt och först halvvägs upptäckte att - oh no - den slutar med ett årtal som måste utläsas från siffror. Jag pausade och tänkte febrilt tillräckligt länge för att hinna se minst en road min bland eleverna och drog till med en gissning. Inte riktigt rätt visade sig, men ditåt. Annars gick det bra och jag till och med småpratade lite på tyska mellan övningarna. Se, där har vi ännu något jag gärna skulle vilja lära mig bättre. En vacker dag.

Morgondagens utmaning

Imorgon är det dags för en ny utmaning. Jag ska vikariera i högstadium - första gången sedan jag auskulterade som jag ser insidan av ett högstadieklassrum! Och det är inte vilket högstadieklassrum som helst, utan mitt gamla hemklassrum i mitt gamla högstadium. Och det är min gamla klassföreståndare jag ska vikariera. Det blir spännande!

Det enda som kan sätta käppar i hjulen för det är den blomstrande förkylning som satte sig på mig också efter att den knaprat på mina män i en vecka eller två. Den kunde ju ha kommit och gått lite tidigare tycker man ju, för imorgon vill jag verkligen ut och jobba! Får preparera mig med panadol och lägga mig samtidigt som barnen. (Som om det skulle ha hänt en enda gång...)

Det sötaste och mest hjärtskärande ljud som finns just nu är annars Edvins skrik. Om jag är förkyld är han förkyld - när han gråter låter han som en nyfödd liten kråkunge. Aww. Men jag undrar hur länge han ska få låta så innan det är dags att hälsa på en läkare? Bara vanlig förkylning, men av någon anledning blir jag mycket mer blöthjärtad när min baby är sjuk än när min man är det. (Sorry Mattus...)

"Mamma, jag tycker det här e fin kalend!"

Nä, vet ni. Ett så tråkigt inlägg kan inte få vara överst i min blogg längre. Därför ger jag er lite adventsglädje i form av den här kalendern som Arvid fick av moster Amanda. När vi satte upp den på väggen var Arvid förkyld och låg och sov - en nyväckt Arvid som sovit på dagen är ingen fröjd direkt, och det här var verkligen inget undantag. Men när vi väl hade lockat honom till köket slog humöret om som i ett trollslag. Han kvittrade, lyste, pratade och beundrade länge, länge.

Tråkigaste inlägget någonsin

Jag gick till min blogg för att skriva ett spännande inlägg, men här fanns konstigt nog inga skojiga idéer. Det enda jag tycker är riktigt tilltalande just nu är tanken på hur skönt det skulle vara att sova. Sova på dagen, sova på natten, sova på soffan, sova i sängen. Inget spännande inlägg av det, inte.

Men nu ska jag i alla fall börja laga laga rotfruktsris med kryddig korv enligt recept ur Icas mattidning Billiga veckan (souvenir från Malmö). Den kryddiga korven är visserligen högst ordinär ugnskorv, eftersom det är vad mitt kylskåp kan erbjuda, men jag tror ändå det kan bli riktigt nice.

Tråkigt inlägg? Säg inte att jag inte varnade er!

Min underhållning

Det skojigaste med Edvin just nu:

Han kryper inte bara med fart och kläm, utan han har också kommit på att man faktiskt kan transportera saker också. Man har väl en mun! Så nu kryper han runt med allehanda prylar i munnen från rum till rum som en liten och mycket söt hund.

Det skojigaste med Arvid just nu:

Hans stora intresse för tillfället är bokstäver! Visserligen vill han "skriva" ibland, men allra mest är han nyfiken på bokstäver i tidningar och böcker. Han känner igen sin egen bokstav, och ibland Edvins också. Och igår upptäckte han tangentbordet! Han satt lyckligt och skrev i ett eget word-dokument och hade tusen frågor och kommentarer om de olika bokstäverna: "vilken är den där som står på ett ben" (P), "vems bokstav är det där", "den där bokstaven ser rolig ut" (§).

Hoppets stjärna 2010

Det här året skulle jag verkligen göra det i tid - det är flera veckor sen jag började på med att förbereda. Men likväl är det först idag, i sista minuten, som jag fixat årets julpaket till Hoppets stjärna. I år går paketen till åldringar och barnfamiljer i Lettland och Litauen. Vi har gjort i ordning julklappslådor i tre år nu, och det börjar kännas som en av mina favorittraditioner. I år har det dessutom varit spännande för Arvid att hjälpa till att packa lådan åt "familjen som int har na myki mat".

Lördagen 27.11 är sista dagen man får lämna in paketen och julklapparna, men om man inte hinner plocka ihop en egen låda kan man också betala in 25 euro som Hoppets stjärna får göra ett julpaket av. Läs mer här!

Lost & found

På tal oordning - ni vet hur saker man slarvat bort kan dyka upp på de mest överraskande ställen? Det hände mig igår. (Och det har inget med städskrubben att göra.) Jag har funderat ett tag över vart Edvins mörkblå strumpbyxor försvunnit. Igår hittade jag dem. I en korg på Missionsstugans loppis. Då slog det mig att de varit borta ungefär sedan jag förde dit några påsar med kläder häromveckan... Jag skrattade för mig själv, betalade 20 cent och tog hem dem igen.

Städskrubb

En första gång för allt. Så även för att städa vår städskrubb - som bokstavligen inte städats efter att vi flyttade in. Och då var den inte direkt städad heller, utan mer en viloplats för osorterade föremål av allehanda slag. Tillfällig naturligtvis, mycket tillfällig. Hittills har jag kommit så långt att jag tömt alla hyllor och torkat av dem. Och nu då? Kaoset som bodde i skrubben har flyttat ut på köksgolvet, och det är nog inte bättre, är jag rädd. Tydligen är det meningen att min dag ska fortsätta med att ordna i ett kaos som består av blomkrukor, sönderklippta gamla t-skjortor, skurmedel och kattmat. Glamvardag!

Men det är mycket upplysande. Jag har till exempel hittat vårt förråd med reservlampor. När en lampa slocknat har jag hittills vänt mig till min make, som har trollat fram en lampa från en plats som bara karlakarlar känner till. Och numera även jag alltså.

Det finaste

Det finaste just nu:

Edvin som börjar tindra med ögonen när han får syn på Tintin. Tintin som förstrött går runt från rum till rum med en trofast, överlycklig krypbaby som en skugga. Tintin som sätter sig ibland, men blinkar lite och går iväg igen (utan ett ljud, utan minsta lilla skrap med klorna) när Edvin grabbar tag i hans päls. Och den trofasta skuggan som kryper efter.

(Att den lyckliga krypbabyn inte sovit alls idag bekymrar trötta mamman något. Men så länge lyckliga babyn är lycklig är trötta mamman nöjd.)

Zumba här, zumba där...

Så där på avstånd är jag lite skeptisk till fenomenet zumba. Jag är lite skeptisk till alla motionsformer som marknadsförs av hurtiga små människor som försäkrar att det här inte är det minsta jobbigt, superträning av bara farten. Party, party bara! Dessutom har det blivit lite tantvarning, åtminstone här i trakten. Dessutom har jag faktiskt testat (typ) latinoaerobic i Vasa och det var en plåga - ledaren upprepade hela tiden att det ska vara ROLIGT, det GÖR INGET om man dansar fel, visst har vi ROLIGT. Själv kunde jag ha slagit till henne om jag hade hunnit mellan alla steg jag tog åt fel håll. Inte roligt alls.

Men testa måste man ju. Jag gick mitt första zumbapass i våras och tyckte det var helt okej. Men kroppen var inte riktigt redo för så hoppig, skakig träning då, så det var först i början av höstterminen jag testade igen. Och till min förvåning fastnade jag - nu försöker jag komma iväg minst (!) en gång i veckan. Det hjälper förstås att utbudet är enormt, bara JKG (som jag tränar mest med) har fyra pass i veckan att välja på... är det faktiskt så här överallt, eller är Jakobstad lite extra zumbagalet?

Hur som helst, för första gången i mitt liv har jag hittat konditionshöjande träning som jag verkligen gillar och som jag saknar de veckor då jag inte lyckas få in ett pass. Och det tycker jag är ganska fantastiskt!

(Utan sorg säger jag adjö spinning!! Det vimlar av människor i min närhet som älskar dem motionsformen, så jag har faktiskt försökt gilla det. Men plågsam träning är bara inte min grej. Jag kanske behöver få lura mig själv att det är party, party...)

The O.C.

Haha, jag föll på min egen fyndighet. Jag tänkte precis skriva något nedlåtande om hur serien The O.C. inte berikat världen med så mycket mer än bra soundtrack - men så googlade jag lite och snubblade över en samling snabba repliker, glossiga bilder och populärkulturella referenser. Och - nu vill jag se hela serien igen. Ouch! Jag som redan hade glömt bort att den fanns.

Det jag egentligen skulle skriva var alltså att jag lyssnat en del på soundtrack från serien de senaste dagarna (Spotify, ständigt detta Spotify). Och jag gillar, gillar, gillar. Och nu är jag alltså tvungen att säga det mycket ödmjukt utan dumma kommentarer om själva serien.

Snurr

Det finns ju så oerhört mycket jag skulle vilja sätta tid på. En av de sakerna är min blogg. Men eftersom vardagslivet känns ungefär som en torktumlare just nu - trots att det inte är nåt speciellt på gång - får den klara sig bäst den vill med sporadiska inlägg. Ni vet Maslows behovshierarki? Jag befinner mig för det mesta på de lägre trappstegen på dagarna just nu: se till att alla äter, dricker, sover, utför sina naturbehov på rätt ställe och har anständigt rena kläder på sig.

Nä, det är inte riktigt så illa. Jag har möjlighet att träna ett par gånger i veckan, jag jobbar några timmar då och då och jag KAN rymma på kvällarna (till exempel - som nu - in i arbetsrummet med en dator och lite choklad ) när det behövs. Jag är bara lite vardagschockad efter vårt sköna höstlov, that's all. Men hur mina föräldrar lyckades få folk av fem ungar, det begriper jag inte.

Till sist en av dagens belöningar, mitt fullständiga namn handskrivet av Arvid. Han fick en idé, bad om penna och papper och skrev mitt namn. Mamma Hannus. För så heter jag nuförtiden!

Dagens musiktips

Av en slump har jag snubblat över musik som är perfekt den här årstiden. Du kommer in från snålblåsten och är trött, frusen och blöt om fötterna. På med med mjukaste byxorna och ullsockorna; fram med tekokaren och stearinljusen. Det enda som saknas: danska Agnes Obels album Philharmonics. Det är vackert och harmoniskt, nästan så det kan bli tråkigt om man känner sig aktiv och energisk, men perfekt om man behöver lite bomull för själen.

Finns på Spotify!

Ta itu med

Pust! Man ska inte göra en lång intervju och sedan vänta i två veckor med att renskriva den till en artikel. Det är inte alls klokt. Min anteckningar verkar plötsligt väldigt... kryptiska. Och jag vet ju att det funkar så, men vad kan jag säga? Jag skyller på Malmö!

(Även om jag hade nästan en vecka på mig mellan intervjun och resan. Men det kan vi strunta i en liten stund nu.)

Den skånska överraskningen

Borta bra, men hemma bäst - tycker jag egentligen inte alls. Visst är det bekvämt att ha sin tvättmaskin och diskmaskin och sina saker till hands, och visst är det skönt att sitta i soffan och se på tv. Men borta är minsann bra, åtminstone om man har förmånen att få bo hemma men borta, som vi fick hemma hos Jenny borta i Malmö. Perfekt för en smått sliten barnfamilj att få semestra i en oväntat skön stad i en ny och spännande del av Sverige - i syster Jennys sköna kollektiv med kristallkronor, u-n-d-e-r-b-a-r-a soffor och runda väggar. Det är möjligt att det drogs en kollektiv lättnadens suck i huset på Möllevången när den kringresande cirkusen drog vidare, men vi kände oss som hemma och stortrivdes.

En annan bra sak när man reser med en familj som är ungefär lika lättnavigerad som Viking Isabella är att bo precis där det finns trevliga saker, så att det inte alltid måste bli Utflykt med stort U för att uppleva något. Om syrrans stadsdel står det i reseguiden "Upplev Sverige":
Välkommen till Malmös färgstarkaste kvarter, med "Möllan" - Möllevångstorget - i centrum. Här är det spännande att bara flanera, handla grönsaker eller frukt på torget, eller äta på någon av alla de restauranger med mat från hela världen som finns i området. Att hon bor i en ganska magnifik lägenhet gör inte saken sämre!

Malmö överraskade överlag. Eftersom jag inte kände till något annat om Malmö än Turning Torso och oroligheterna i Rosengård gjorde jag det logiska felslutet att det inte var något att känna till. Fel! Malmö är Sveriges tredje största stad, men känns ändå charmig och avslappnad. Centrum är relativt koncentrerat och trevligt att gå i, det finns många parker och det finns massor av hus med personlighet. Tyvärr händer det ju inte så ofta att man har vägarna förbi, men jag skulle definitivt rekommendera Malmö! Nu skulle det vara roligt med bilsemester i Skåne också, har blivit lite nyfiken på slätterna och korsvirkeshusen...

Tack Jenny och Jennys vänner för att vi fick bo hos er! :)

Going Slowly

Jag har egentligen slutat skriva retroaktivt om sommaren, jag lovar! Men en trevlig händelse vill jag få med, eftersom jag samtidigt får tipsa om en fantastisk blogg.

Det började med att min cykelentusiast till make nämnde lite försynt att han brukar läsa en intressant blogg om och av två amerikanska cykelresenärer och att de skulle behöva få lite post skickad till en fast adress i den här delen av världen - som vår adress till exempel. Och kanske övernatta här också... Jag läste lite i bloggen, bestämde mig för att de verkade väldigt sympatiska och gav tummen upp. Och så kom det sig att Tara och Tyler bodde i svärföräldrarnas husvagn på vår gård några dagar i juli. Tyvärr hände väldigt mycket annat samtidigt (roliga saker, men tidskrävande), men det klickade direkt som det gör med vissa människor. Vi saknar dem! För mig skulle de gärna få fortsätta bo på vår bakgård...

Men nu är det ju så att de har några andra platser att upptäcka: de började sin resa - med mottot Going Slowly - i Skottland i april 2009, cyklade ner genom Europa till Tunisien (över vintern) och norrut igen, den här gången genom Östeuropa. I Tyskland köpte de en liten bil för att köra genom Ryssland och Mongoliet på sin resa mot Sydostasien; deras mål är att komma fram till Malaysia i slutet av året. Orsaken till att de överhuvudtaget gjorde en avstickare till Finland var att deras plånbok blev stulen i Tallinn och de behövde få sina nya kreditkort skickade till en fast adress. Tråkigt förstås, men trevligt för oss eftersom det betydde att vi fick lära känna dem!

De senaste dagarna har jag läst ikapp mig på deras blogg och är helt absorberad av deras äventyr i Sibirien och Mongoliet - platser jag knappt varit medveten om tidigare. I verkligheten är de tillbaka på sina cyklar, nu i Thailand, men bloggen ligger några veckor efter. Läs, läs läs! Deras blogg är oerhört målande och välskriven, och bilderna är konst. Deras besök inspirerade mig på så många sätt; jag blev intresserad av foto igen (inklusive bildredigering och kamerateknik!!), började tänka mig att cykla mer än minimum igen, kanske köpa en bättre cykel än den jag har haft sen jag var 15 år. Men framför allt var det spännande att prata med två kloka och mycket mänskliga människor som just nu lever ett ganska extraordinärt liv.

Gästfotograf: Arvid

Klart jag har en son med många talanger! Häromdagen tränade han sin fotograferingskonst, och här är resultatet. Inte illa för en treåring, vill jag påstå!

Takt och ton

- Det är något konstigt med dina steg, tror jag.
- Men jag är helt i takt med musiken!
- Det kan du inte vara, för jag är i takt med musiken. Och vi är inte i takt med varandra!
- Men då är det kanske något konstigt med dina steg?

På något sätt är den mycket typisk för oss, den här konversationen från måndagens nybörjardanskurs... Vi vill ju så gärna ha rätt, båda två. Men för det mesta är det rena rama parterapin att gå på danskursen. Vi lär oss dansa, men framför allt lär vi oss dansa tillsammans - och även om Edvin brukar få följa med är det roligt med lite vuxentid på (nästan) tu man hand! Vi har missat ett par gånger, men hittills har vi lärt oss bugg, samba, humppa och foxtrot. Och min man som alltid sagt att han inte kan dansa - han hade fel! Han hade bara aldrig provat...

I måndags foxtrottade vi förresten till Vikingarna på tyska. Och inte nog med det - det slog mig att vi har den cd:n i vår hylla! Den som tycker det låter som ett fascinerande faktum får komma och se den med egna ögon.

30

Idag klängde jag i ett klätternät. Jag säger bara: Scary när man är 30! Förr var det inte det minsta skrämmande ens att - hemska tanke - gunga upp och ner i knävecken. Nu är jag bergsäker på att jag bryter nacken om jag slinter och trillar ner. En och en halv meter. Och knappast har jag väl blivit så ålderssvag att jag verkligen skulle bryta lårbenshalsen om jag föll, men i mitt huvud är jag övertygad om att det här är farligt. Så feg man blir när man blir vuxen!

Men kanske det här var min 30-årskris? Skönt det, så behöver jag inte köpa nån Harley.

Och jo, jag hade en jättebra födelsedag igår! Släktkalas, cheesecakes en masse, fina presenter (jag hade glömt att man får sådana fast man är vuxen!) och som avslutning god mat på Pedrina's i Kokkola. Perfekt! Och eftersom 30-årskrisen hittills begränsat sig till lite impulsivt nätklättrande får jag vara nöjd med det också.

Finaste killarna

Den här veckan provar jag på något nytt. Matias är i Stockholm och lever loppan (dvs går på lödkurs), så jag är ensam morsa i 6 dagar. Det går bra! Har planerat in (nästan för mycket) program, så vi hinner inte ha tråkigt i alla fall. Och som ni ser på bilden råkar det vara de finaste små pojkarna i världen jag får hänga med. Men ändå blir man ju lite trött ibland. Som när det tog nästan två timmar att äta lunch. Eller när Edvin för n:te gången samma natt ska upp och kolla läget. Eller när man får känna sig som en kringresande cirkus så fort man ska förflytta sig. Vilket är precis vad jag egentligen borde göra nu - så fort det känns överkomligt att klä på och förflytta oss allihopa ut i bilen ska vi korttidsemigrera till Purmo en natt. Men nu ska det ske. Nu tar jag sats. Klara, färdiga, kör!

(All respekt till alla föräldrar som är ensamma på heltid - jag beundrar er väldigt mycket!)

Ur barns och dårars munnar...

Regnig höstdag, hemma hos oss, jag sitter inne och jobbar undan lite vid datorn medan man och barn är ute och sandpapprar barnstolen som ska målas. När de kommer in frågar jag Arvid om de har sandpapprat duktigt. Själv har han lekt, svarar han, men pappa var jätteduktig. Så tänkte han lite. "- Du int va na dukti". Här får man minsann inte mycket uppskattning för att man försöker kombinera mammaledigheten med lite extrajobb! Men rätt så, det arbete barn förstår att uppskatta görs nog inte framför datorn...

Annars är det som om vår stora kille har växt med sjumilakliv sedan han började dagklubben förra veckan. Han stortrivs, men samtidigt har han blivit en riktig berg- och dalbana: gulligt, moget och mysigt blandas med trots och tjut. Ena minuten är han snällast i världen och hjälper försiktigt till att tvätta lillebrors rygg i badet, för att nästa minut hoppa runt och slänga leksaker i huvudet på alla som kommer i närheten med en blick som säger allt: "se, nu gör jag precis det du sa att jag inte får och lite till och vad tror du att du kan göra för att hindra mig? Hahaa!"

Det är bara att andas djupt, påminna sig om det berömda treårstrotset och uppskatta stunderna med världens gulligaste.

(Om rubriken alltså: det var närmast barn jag tänkte på, har faktiskt inte många dårar runt mig!)

Kalla mig "Frun i huset"

Vem räknar nu husmorspoäng? Men om någon gör det, kan jag berätta att jag har håvat in idag. Äppelmos! Första gången, och det var ju inte så svårt som jag inbillade mig. Och jag är precis lika stolt som häromveckan, när jag hade åstadkommit köttfärslimpa med gräddsås från scratch. (Extra stolt eftersom jag och såser inte har någon imponerande historia ihop; fråga mina syskon hur drastiskt man kan misslyckas med pulversås...)

Det som gjorde det lite extra roligt är att jag passerade äpplen på min svärmors mammas Electrolux-hushållsassistent som har ungefär 50 år på nacken. Vilken fin maskin! Den är tung som bly, fungerar som smort och kommer säkert fortfarande att gå som tåget om 50 år till.

Frisk luft eller dammlunga?

Vi hade egentligen tänkt städa hela dagen lång, sätta upp tavlor som vi inte satte upp när vi flyttade in för över ett år sedan och kanske våga öppna dörren till det katastrofområde som vi kallar städskrubb. Men det ska vi inte alls, för vi sticker till Överpurmo istället. Och nog känns det mer hälsosamt med lite skogsluft än dammet vi har i alla hörn... Men döm mig inte för hårt om jag städar imorgon istället, söndagen till trots, för jag håller faktiskt på och blir lite galen av den här oredan!

Salem gör mig glad

Den här sommaren har jag fått vara med om ovanligt många härliga musikupplevelser - eller har jag av någon anledning varit ovanligt mottaglig? En av dem var Salem al Fakirs konsert på After Eight under Jakobs dagar. Hans klantcharm och yra hår passar perfekt ihop med hans gladmusik. Keep on Walking är förstås en favorit, men faktum är att det mesta han spelade gör mig glad. Det kunde ha varit en perfekt spelning på After Eights mysiga innergård - om jag hade varit en halvmeter längre. Vi stod i mitten och jag såg Salem och hans band bara om jag stod på tå och sträckte ut varenda kota i min ryggrad - vilket inte var så lätt eftersom jag hade Edvin i bärsjal på magen... Nåja, jag hörde ju onekligen att han spelade en liten bit bort, men lite trist att vara på konsert och se ungefär lika bra som bakom staketet. Musiken gjorde mig i alla fall inte besviken!

Humlefestivalen 2010

Jag fortsätter att blogga i efterskott... hela sommaren kommer jag inte att blogga retroaktivt om, men vissa inlägg har varit färdigskrivna i mitt huvud tillräckligt länge för att jag ska vilja få dem nedskrivna. Humlefestivalen är ett av dem. Även om jag varit mycket lite involverad i planeringen det senaste halvåret bestämde vi oss för att vara med på hela festivalen och bo i husvagn på området. Jag har en känsla av jag och Matias höjde medelåldern på övernattarna ganska radikalt, men... tja, sånt händer. Våra killar sänkte ju också medelåldern rejält, så det kanske jämnade ut sig! För oss var det helt enkelt enklast med allt eller inget - ska vi vara på festival är det lika bra att ta med sig ett eget bo och hållas där hela helgen istället för att kuska av och an. Hur som helst är jag glatt överraskad över hur många vänner och bekanta i vår mogna ålder som fanns på området. Hurra för er, leve Humlefestivalen!

På fredagen hade jag svårt att hitta min plats. Jag sprang runt och försökte febrilt erbjuda min hjälp än här, än där. Men vart jag än kom var det "nä, det är lugnt, vi är nästan klara, du kan ju fråga den och den, kommer inte på något nu, fråga senare"... What? Vad skulle jag göra på festival om jag inte fick jobba? (Visserligen gjorde jag två intervjuer för Missionsstandaret under festivalen, men det lämnade ju massor med ledig tid!) Jag lugnade småningom ner mig och lyssnade på banden, såg dans i skogen och pratade med vänner. På fredagen avslutade Debbie-Ann Bax, som jag hade intervjuat tidigare på dagen, och verkar ha varit väldigt duktig - men det kan jag inte säga säkert, för jag fastnade i ett samtal utanför tältet. Det är sånt som gör Humlefestivalen! Så det är Esther som blev det starkaste musikintrycket på fredagen. Vilken show, vilken energi. Även om fredagspubliken på Humle knappast är den mest tacksamma att spela för...

På lördagen hade jag varvat ner och började på riktigt njuta av att husvagnssemestra på Humle. Vi skippade kallt förmiddagens program och levde lite strandliv i leran på Humles lilla strand. Och resten av dagen levde jag det goda livet - lite jobb (intervjuande) och mycket musik, trevligt sällskap, vackert väder och kebabburgare. Lördagen bjöd på en minnesvärd konsert med souliga Samuel Ljungblahd, som lyckades med en bedrift: en bit in i konserten röjdes bänkarna ur vägen och tältet fylldes till brädden med dansande människor. Glädje, glädje, glädje. Och ganska svettigt.

På söndagen såg vi fram emot en jubileumsgudstjänst/konsert: det är 30 år sedan Humle Rock startade 1980. Och det blev ett mäktigt firande. Några minuter före elva duggregnade det, men inte speciellt mycket. Klockan elva blåstes en trumpetfanfar - och så bröt ovädret ut. Regnet öste ner; vinden slet i tältet, och när jag såg en av stödstolparna lätta från marken tog vi vår baby och sökte skydd i samlingsboden istället (Arvid lekte i lägergården med fammo, lämpligt nog). Det lär ha varit flera av stödstolparna som lyfte, men jag var ändå förvånad över hur många som lugnt satt kvar. Kanske de hade större tro än vi? Eller så kan det hända att de inte visste att ett liknande oväder hade rivit ner och förstört delar av tältet några dagar tidigare... Åskan drog också över oss, och gudstjänsten avbröts ett tag eftersom alla sladdar badade i vatten och åskan slog ner mycket nära. Hur som helst lättade ovädret precis när folk började flytta över till lägergården, och gudstjänsten kunde trots allt avslutas där den påbörjades. Jag är tacksam över att ingen skadades och att snabbtänkta män hann slå ner tältstolparna lite extra när det blåste upp - men jag är också glad över ett av mina mest dramatiska festivalminnen!

Det var då det

Augusti lackar mot sitt slut, och därmed är sommarmånaderna officiellt över. Och jag saknar redan något jag för ett par år sedan aldrig trodde att jag skulle sakna: simma ute! Kanske inte unikt att uppskatta det på sommaren, men jag är fortfarande lite förbryllad av hur det gick till att jag, landkrabba och badkruka, började bli lycklig av att plaska runt i sjöar, hav och vikar. En åldersgrej, men tvärtom? Går jag i barndom?

I sommar har jag lyckats med konststycket att simma på olika orter varje gång! Först av en slump, men sedan började jag samla på simplatser, så gott jag hann...





Mitt resultat:
1. Nars (Purmo)
2. Stora Lappkärrsberget (Stockholm)
3. Samppalinna (Åbo)
4. Smulterö (Vasa)
5. Gamla hamn (Jakobstad)
6. Kirkkoranta (Kuortane)
7. Vid en villa (Särkimo)
8. Hummelholmen (Monäs)

Ja, den här samlingen var väl trots allt inte så imponerande, hur trevliga simturer det än var. Men vi har ju ändå gjort annat än hängt på stränder i sommar. Jag återkommer i juni eller så...

(Och försök inte ens få mig att vinterbada, nån så elakartad samlarmani har jag inte råkat ut för!)

Utrikisk kalkon

Nähä! På dagens ÖT läser jag att Snellmans kalkon kommer från Brasilien vissa perioder av året och Porttis från Tyskland, helt utan att det nämns någonstans på förpackningen. Det är nämligen bara rått kött som måste ursprungsmärkas, inte charkvaror som pålägg. Därför importerar slakterierna kött när det blir för dyrt med inhemskt, och dumma kunder som jag utgår bara från att lokala Snellmans håller sig med glada österbottniska kalkoner. Det är inte okej!

Alla Atrias charkuterier är svanenmärkta och därmed inhemska, enligt artikeln. Tassar iväg till kylskåpet och kollar - jepp, inhemsk skinka på våra smörgåsar idag. Puh!

(För även om jag fuskar med halvfabrikat och billigheter ibland försöker jag hålla hårt på att mjölk- och köttprodukter ska vara finländska, eller möjligen svenska.)

PS: Förbandet

- He ir ett tode mainstream brittpopband, de var nog ganska onödiga, fick jag höra om förbandet Razorlight.

- Hurra, brittpop!, tänkte jag. Sedan jag fick höra vem som skulle vara förband på U2:s spelning har jag lyssnat in mig (tack Spotify!) på dem; Razorlight lät obekant, men det visade sig att de hade några radiohittar. Och vad mera, det visade sig att jag blir riktigt glad av dem. Kan man låta bli att gilla nödrimmet i In the Morning? Det låter så nördigt att jag blir lite varm i hjärtat. Där påminner de om Flight of the Conchords som jag också blir lite varm i hjärtat av - det är en annan historia.

Det som gjorde deras spelning lite trist var däremot dagsljuset, duggregnet och publiken som virrade runt och sökte sina platser (vi kom också så pass sent att vi hörde de första låtarna från utsidan + när vi sökte våra platser...) Men det är väl det ett förband gör: håller upp stämningen i bakgrunden medan alla egentligen väntar på det de kom för... så de hade oddsen emot sig. Men det verkade inte göra dem så mycket att allt krut tydligen skulle sparas till U2 - de körde hårt för det.

Jag, Bono och de 50 000 andra

Min plats är nästan högst uppe på läktaren och det känns ett tag som om jag skulle trilla rakt ner om jag lutar mig lite neråt. Det blåser upp till regn och vädret rycker tag i min gula regnponcho uppe på läktaren medan det blir allt mörkare fast det inte är speciellt sent. Nedräkningen har börjat, vågen går flera varv runt den fullsatta Olympiastadion och stämningen är sprickfärdig av förväntan. Så när Bono, the Edge, Adam Clayton och Larry Mullen, Jr stiger upp på scenen behöver de bara synas för att älskas av 50 000 personer. Bono hälsar publiken med funny walks på catwalken som skulle ha varit bara löjliga för vilken som helst 50-årig man på kortare sidan. Men när Bono gör det är han stjärna. Vi sitter på baksidan av scenen, men med en öppen scen och en rund skärm gör det ingenting, för det vi inte ser av bandet på scenen ser vi på skärmen. Och även om vi har sittplatser är folk ändå ivriga att få stå och dansa, så vi känner oss inte det minsta bakom; jag var lite skeptisk till våra billiga biljetter på förhand... men skulle inte ha velat byta! Det var mäktigt att sitta i höjd med scenkonstruktionens övre del och mäktigt att ha den fullsatta arenan vid mina fötter.

Under konsertens första del kan jag inte låta bli att stå och fånle bara för att jag verkligen hör U2 live. Jag har inte tänkt på mig själv som typen som lätt blir star struck, men för mig är U2 vår tids ojämförligt största stjärnor och jag tillåter mig att ryckas med. Att de (förutom ett intro) inleder med Beautiful Day tycker jag är storartat - att de kan börja med en sådan hit visar vilket material de har att ta av! Liksom att se vilka låtar de har råd att lämna bort...

U2 är kända för sina bombastiska scenshower - produktionen lär kosta 750 000 dollar/dag exklusive scenen. Som alltid med stora produktioner tycker ju kritiker att stort är fult och klagar över att showen är större än musiken. Surpuppor, säger jag. Showen var en fantastisk upplevelse, men skulle inte ha varit någonting utan musiken, som verkligen lyftes av ljuset, scenen och den fullsatta stadion. Den fullsatta stadion verkar för övrigt också ha varit något fult. Är man kritiker kan man tydligen inte låta bli att muttra över masshypnos, och Hbl:s recensent associerade - osmakligt nog - till och med till Nürnberg. Förhoppningsvis en halv tanke som hade slunkit med i recensionen i misstag. Naturligtvis förstärks upplevelsen av att man delar den med 50 000 andra, men det skulle knappast få mig att hoppa över läktarkanten. Kanske recensenter är lite rädda för att ryckas med, för att helhjärtat njuta av det de ser? Det är förstås deras jobb...

För övrigt, även om jag inte höll med om mycket i Hbl:s recension håller jag helt med om det här: "Konsten att hålla 53 000 personer i sin hand [...] är att aldrig ifrågasätta sig själv. Det är det Bono är bäst i världen på, att bete sig som om den här fullständigt absurda situationen var helt normal. (Och det är den väl för honom?)" För tänk vilken bisarr verklighet ändå, att stiga in på scenen och göra sin grej inför 53 000 jublande personer - då är det inte till att ha en dålig dag på jobbet...

Höjdpunkter avlöste höjdpunkter. Från Beautiful Day till Get on your Boots, till Magnificent, till No Line on the Horizon, till I still haven't Found What I'm looking for, till Pride, till With or Without You... De framförde nya Every Breaking Wave första gången, men det gjorde folk mest förvirrade - vad är det här och varför känner vi inte igen den? Antagligen är det mest häftigt i efterskott att ha varit med allra första gången den spelades inför folk. Ännu en orsak till att jag är glad över att ha varit på lördagens konsert, som det ryktas bland förståsigpåare att slog fredagens... det regnade visserligen på oss på lördagen, men det kan jag stå ut med! Den enda låten jag har något att invända mot är remaken av I'll go crazy if I Don't Go Crazy Tonight som mest var konstig. Den lär ha funkat bra på fredagen, men på lördagen kändes den väldigt kaotisk och i otakt och publiken kom också av sig ett tag. Men att vara missnöjd med ett låtval på två timmar är helt okej, skulle jag säga.

Här kan man läsa låtlistan och fan reviews om lördagens konsert.

Aktuellt och sådär lagom aktuellt

Nehej, nä. Det går inget vidare med det här bloggandet nuförtiden. I tanken går det hur bra som helst: jag skriver flera inlägg i veckan - men bara i huvudet. Sen hinner det liksom aldrig gå ut genom fingrarna och över till tangentbordet innan det är hopplöst inaktuellt. Men å andra sidan är det flera saker jag verkligen vill blogga om fast det gått sisådär en månad sen det var aktuellt, så det kanske kommer.

Vad är aktuellt nu då?

- Vardagen är här igen. Men ve mig om jag trodde att det skulle bli lugnare för det. Rutinerna kanske vi får tillbaka, men nu påminns jag om skillnaden mellan att vara hemma med ett barn och med två. En bra dag med ett barn får man pauser och lugna stunder när man kan städa undan, uträtta småsaker vid datorn eller annars bara andas. En bra dag med två barn innebär att man hinner klämma in en lugn stund med bara det ena barnet: prutta babyn på magen eller lägga pussel med treåringen utan att det andra barnet lägger sig i. Egentid? Ha. Men idag började lekparken igen, så om inte logistiken sväljer all tidsfördel borde åtminstone förmiddagarna lugna ner sig småningom! Och jag har mina misstankar om att herr Tre År blir lite mer självgående och lättunderhållen nu när han får sällskap och aktivitet på förmiddagarna. Så det finns hopp!

- Klassträff i lördags! Helt utan jämna år som ursäkt träffades lågstadieklassen i Purmo. Och vilka trevliga ex-klasskompisar jag har! En del träffar jag rätt ofta, men andra hade jag knappt sett efter nian. Vi började kvällen med att skratta åt gamla klassfoton och avslutade med att ta ett nytt. Jag gissar att vi skrattar åt det om tjugo år...

- Och i helgen... U2! Eller, så sägs det. Har inte riktigt vågat tro att det ska bli av, men onekligen verkar det bli så. Våra barnarrangemang är komplicerade, men förhoppningsvis klaffar allt. Men jag tillåter mig att hoppa på stället av förtjusning först när jag ser Bono på scenen. (Wow. Bono! Nu kanske jag hoppar lite.)

Det lugna sommartempot!?

Sommaren ångar på i överljudshastighet. Juli ilade förbi och det ser inte bättre ut än att augusti kommer att göra detsamma. Det har varit idel roligheter och trevligheter: två möhippor och två bröllop, bröllopsfixande, Stockholmsresa, sommarteater, sommarkonsert, spännande gäster, simturer här och där... men mycket lite tid för att sätta sig ner och låta själen hinna ifatt. I augusti har vi redan hunnit med ett efterlängtat Ähtäribesök och ser fram emot Humlefestival, Öppna Uni-kurs, klassträff, födelsedagar och bröllopsdag, Helsingforsresa med U2-konsert... ja, och terminsstart då. Kanske jag hinner sätta mig ner i september! Men igen, idel roligheter och trevligheter. Så jag klagar inte, jag bara förundras över att allt ska klämmas in samtidigt när det ändå lär bli väldigt mycket vardag till hösten och vintern...

Så blogga har jag inte hunnit mycket med. Ska se om jag kommer mig för att blogga om sommaren i efterskott... Gå ut med barnvagnen har jag inte heller hunnit mycket med - det har heller inte varit nödvändigt för att få Edvin att somna på dagarna - men det gjorde jag idag, trots att barnet i vagnen sov redan innan vi hunnit gå 100 meter... så skönt att gå i regnet med en trivsamt knarrande vagn och en sovande baby! Då hinner själen ifatt... När det blir vardag igen får jag börja gå ut med syskonvagnen istället för att bli galen här inne!

Stockholmsgodis #6

När jag jobbade på Gröna Lund hände det ibland att jag inte alls avundades gästerna som kommit dit för att äta karamell och åka karusell och fröjdas hela dagen uppå Grönan... Det hände speciellt på varma, soliga julidagar när köerna ringlade oändligt långa, svetten rann och "barnfamilj" verkade vara det värsta möjliga sättet att leva. Då kunde jag kosta på mig att lite överseende undra varför de inte förstod att Grönan är så mycket trevligare mycket tidigt eller mycket sent på säsongen, helst en sval och mulen (men inte regnig) kväll. Jag skulle minsann aldrig plåga mig med att trängas i värmen mitt under högsäsong!

Ha. Där stod vi och svettades, barnfamilj mitt i solen, mitt i högsäsongen. Treåringen trött på intryck redan innan vi gått in genom entrén, babyn placerad i bökig barnvagn som också rymde mellanmål, kamera och ombyteskläder för alla eventualiteter. Min mardröm från 2005 come true, kunde man tro. Och visst var jag orolig. Men efterhand häpnade jag mer och mer - det gick ju bra! Utmärkt! Vi gick dit utan någon tanke på att själva åka speciellt mycket, och förutom två egna åk på var turades vi helt enkelt om att åka med Arvid och passa Edvin. Vilken lycka för Arvid... Tuff tuff-tåget och Veteranbilarna blev dagens stora vinnare med okänt antal åk! Men varför kom jag inte ihåg hur otäck Kärlekstunneln är? Den byggdes redan 1917, och då måste man ha haft en annan syn på vad som är mysigt och romantiskt. Jag tycker själv att dockorna är lite obehagliga, och Arvid blev jätterädd och ville bara bort. Kom ihåg det till nästa gång! Det vi kan komma ihåg till nästa gång är också att avsluta det roliga i tid och inte ersätta kvällsmaten med glass - det är inte bra för gnällfaktorn. Men på det stora hela hade vi en jätterolig dag på Grönan, så pass att Arvid med jämna mellanrum tar upp tråden och vill prata om vad vi gjorde på "Döna Lund".

Stockholmsgodis #5

Så här känslosamt är det vid de allmänna toaletterna vid Solna Centrum. Fint! Och inte nog med de vackra orden, det finns dessutom ett fint och särdeles fräscht skötrum med sköna fåtöljer och rinnande vatten men ingen äcklig vessa - och dessutom ett amningsrum med dämpad belysning och extrasköna fåtöljer! Edvin och hans mamma tackade efter amning på diverse parkbänkar i några dagar... Hurra för Solna Centrum, men såna utrymmen vill vi ha flera av häromkring också!

Väderdator, en sån skulle man ha!

Enligt Mulle Mecks väderdator var det soligt, ej regn när vi var i parken. Det stämmer alldeles precis. En sån skulle man ha att kika på innan man går ut! Kanske sensommarens pyssel? ;-)

Stockholmsgodis #4

En pärla som jag aldrig hade hört talas om tidigare är Mulle Meck-parken, som är en öppen, allmän lekplats i Järvastaden i Solna. "Det finns inget skrot - bara gamla grejer som går att använda på nytt sätt", står det på en liten skylt i parken, och det är med det valspråket parken är byggd. Nu när i stort sett alla lekparker i Finland och Sverige ser ungefär likadana ut för att passa in i EU:s tankar om säkerhet är det väldigt roligt med en park som - bokstavligen - har använt skrot för att skapa lek. Det finns de klassiska ingredienserna: rutschkanor, gungor, klätterställningar och sandlådor, men inramningen är helt annorlunda än den vanliga, och dessutom finns en massa roliga detaljer, både små och - som på de två första bilderna - enorma. Barnen leker lyckligen och föräldrarna har underhållning minst lika länge tack vare detaljerna (jag fick springa iväg för att köpa lunchbaguetter från ett café åt oss, det var alldeles för roligt för att gå därifrån för att äta). Det finns till och med ett pyttelitet, gulligt bibliotek uppe i backen - egentligen en filial av Solna stadsbibliotek - där man kan sitta och läsa bilderböcker när man tröttnat på att leka.


Lekparken finns alltså en bit utanför City, men den är helt klart värd den extra ansträngning som krävs för att ta sig dit. Det går bra både med egen bil och med lokaltrafiken, vägbeskrivning finns här...

Stockholmsgodis #3

Nu är mina Stockholmsgodisar inte överhuvudtaget rangordnade, men om jag var tvungen att välja en absolut sommarfavorit i Stockholm skulle det utan tvekan bli Parkteatern. Varje sommar bjuder Stockholms stadsteater på gratis teater i olika former runtom i Stockholm, för det mesta på vackra, sköna ställen - till exempel som på bilden: Galärparken på Djurgården. Det är också tack vare Parkteatern som jag kommit mig till platser som Vinterviken, Vällingby och Farsta. Somrarna vi bodde i Stockholm försökte vi se det mesta som gavs och det första jag kollar upp när vi planerar in en Stockholmsvisit är Parkteaterns schema. I år lyckades vi pricka in föreställningen Mr Tourette - Unplugged av och med Pelle Sandstrak. I underbar kvällssol på underbara Djurgården kan tilläggas...

Jag hade egentligen inte hunnit läsa om föreställningen på förhand, och mitt första intryck av Mr Tourette var stand up - men när Sandstrak berättade om sitt liv med Tourettes syndrom fastnade skrattet i halsen många gånger. Och samtidigt som han på ett hejdlöst roligt sätt berättade om sin hejdlöst tragiska bakgrund kastade han fram tankeställare efter tankeställare. Hur ser jag på människor som inte uppför sig som förväntat? Varför blir jag rädd för dem? Hur normal ska man vara? Hur normal är jag själv egentligen? Så även om konkurrensen är hård kan det här vara en av de bästa parkföreställningarna - hittills. Föreställningen bygger för övrigt på hans bok Mr Tourette och jag, som jag nog ska leta fram på biblioteket mycket snart.

Stockholmsgodis #2

Vi är inte bra på att äta spännande mat när vi reser, det bör medges. Om vi hittar en bra restaurang återvänder vi till den tills det är dags att resa hem. Ibland hittar vi inte ens den restaurangen för att vi stannar på McDonald's. Tråkiga, tråkiga matresenärer. Men den här resan upptäckte vi två nya favoriter i Stockholm. Självklart kommer vi att återvända till dem nästa gång vi är i stan...

Vår vän i Solna berättade om Stockholms godaste pizzor och tog oss till lilla dell 'Attore på Skeppargatan på Östermalm. Och han hade helt rätt, om nu någon tvivlat - det kan ha varit den godaste pizzan jag ätit någonsin. Inte överhuvudtaget i samma pizzakategori som Kotipizza eller 5-eurospizzorna i Vasa. Gå dit!

Ryktesvägen hörde vi också om Koh Phangan på Skånegatan på Södermalm, och också dit följde vår vän i Solna gärna med. Inredningen är ett kapitel för sig - kitsch får en utmärkt definition där. Maten var kanske inte enastående, med mycket god. Och inredningen var kanske lite dammig, men mycket charmig. Vi kommer säkert att gå dit fler gånger, men då kanske vi försöker kvällstid och utan baby som skriker eller treåring som springer ut... (Även om det är en barnvänlig restaurang med mycket att se på; vi hade otur med timingen bara.)

En stilla undran

När man ser en filmtitel och måste gå till filmtipset för att få reda på om man sett den eller inte, borde man bli orolig då?

(Dessutom hade jag sett filmen, Elizabethtown. Nu har jag ett vagt minne av det. Men borde jag inte minnas en film som jag gett 4/5?)

Stockholmsgodis #1

Ett av mina favoritmuseer i Stockholm måste vara Medeltidsmuseet under Norrbron på Helgeandsholmen där också Riksdagshuset finns. När Riksdagshuset skulle byggas om på 1970-talet hittade man inte bara stadsmur från 1530-talet där man skulle bygga parkeringshuset, utan också grundmurar till 1600-talspalats, elva båtar och en kyrkogård... inget parkeringshus där alltså, utan det blev istället ett medeltidsmuseum.

Det är inget stort eller faktasprängt museum, men det känns verkligen som om man stiger in i historien en liten stund eftersom bl.a. stadsmuren står kvar. Dessutom är det ett barnvänligt museum med utrymme för spring och spännande med tittskåp och "hus" man kan gå in i. Arvid trivdes, även om de mörkare delarna var lite för spännande... och galgbacken styrde vi smidigt förbi utan att han lade märke till den! Jag smälte förstås när han entusiastiskt sa till mig att han vill ha en bok om "det här"... självklart hittade jag en sådan i museishoppen: Albin Riddare. (På "barnvänligt"-kontot lägger jag också det fria inträdet - om det inte funkar med barnen är det bara att gå rakt ut igen utan ekonomisk förlust...)

Om bilden: fotografering förbjuden i museet - det närmaste jag kommer i mina bilder är hissen som går ner från Norrbron till museet. Jag fotade den bara för att jag blir lite glad av den. Den är så... rund.

Blixt och dunder!

Det mullrar, dundrar och blixtrar och jag har en oroande känsla av att jag egentligen borde släcka datorn innan den blir svart helt ofrivilligt. Men nu är ju alla mina män fullt upptagna med kvällens bad och jag vill inte missa en chans att sitta ifred här och blogga och lyssna på Miss Li på Spotify. Om datorn exploderar får jag ångra mig då.

För jag måste ju dela med mig av min nyvunna klokskap. Från och med nu ska detta vara mitt motto på (semester)resor:

Ha inga förväntningar, bara förhoppningar!

Gårdagen, resans sista dag, var en bonusdag - och vilken bra sådan! Egentligen hade vi planerat in ett besök på Mumindalen i Nådendal på väg hem från båten, men redan för några dagar insåg vi att det inte skulle vara någon idé att planera in ännu mer roligheter, för Arvids upplevelsekonto började vara fullt för denna resa. Men att köra hem på dagen i gårdagens väder skulle ha varit tortyr, så vi bestämde oss för att stanna i Åbo under dagen och köra hem på kvällen istället. Bästa beslutet, ingen tvekan! Vi hade alltså inga förväntningar på dagen, eftersom den var en bonusdag. Däremot hade jag vissa förhoppningar om att simma på Samppalinna, träffa en god vän, gå lite i affärer, njuta lite av Åbo... och allt det blev så, utan något alls av den press som förväntningar skapar. Skön avslutning på en rolig semesterresa. Jag är nöjd!

Att resa med två barn är lätt

Det är visserligen inte sant - att resa med två barn är inte lätt alls. Men det går, och det är så mycket mer roligt än jobbigt! Med tanke på sommarens gnällsaldo hittills i bilen kunde jag aldrig ha trott att vi skulle ta oss till Åbo med nerverna i så gott behåll - faktum är att vi körde från Sandsund till Åbo (nåja, egentligen Ikea i Raisio) med bara en enda paus, en bedrift jag fortfarande knappt kan tro är sann. Att åka båt gick utomordentligt bra, även om natten blev kort. Lokaltrafiken i Stockholm - no problemo. Egentligen är vår utmaning inte alls att ta sig från punkt A till punkt B utan mer att tagga ner och slappna av när vi väl kommit till punkt B.

För vi har ju lärt oss att det inte är samma sak att semestra i städer med barn som på tuman hand. Det vi nu borde lära oss är att det är helt nya utmaningar att semestra i stad med en treåring. En baby hänger med utan att klaga, en ettåring till viss grad likaså. En tvååring kräver lite mer, men accepterar en del. Men en treåring - åtminstone i vårt fall - vet mycket bestämt vad han vill och inte vill, och när gränsen är nådd för hur mycket han tänker kuskas runt är det färdigt. Punkt slut. Vi har ju fattat det och planerat in en del parklek, men det är egentligen först idag som vi lyckats hitta tillräckligt mycket springtid. Sakta men säkert lär vi oss... Jag antar att det är det som är att vara förälder: man blir aldrig färdig. När vi väl lärt oss hur vår treåring funkar är han redan fyra. Och när lillebror blir tre kan han vara en helt annan sort och det vi trodde vi lärt oss är oanvändbart. Utmaningen och skönheten i att vara förälder!

Semestrandets vedermödor

Håhåjaja. Plötsligt minns jag exakt hur det kändes i februari. Min gång är vaggande, bredbent och tung och min korsrygg värker. När jag går förbi en spegel är jag stor och rund och jag kan inte böja mig ner. Då och då känner jag babyn sparka mig i magen.

Det som hänt är att jag gått med Edvin i bärsjal från tidig eftermiddag till nattningsdags idag - vi klarade oss med en vagn idag och delade dessutom på oss på eftermiddagen. Men vilken bra dag det varit! Och redan det att jag kunnat bära honom så länge - vilket fantastiskt argument för trikåbärsjalar. Men trots allt ganska skönt att kunna plocka bort "babymagen" till kvällen...

Har ungefär ett halvdussin färdiga blogginlägg i huvudet, men tyvärr har de inte hunnit längre än så. Håll tummarna för att jag får in dem på bloggen småningom!

Denna nattning, ett liv

Ända sedan jag fick barn har det i stort sett dagligen hänt att jag önskat mig en klon av mig. Tänk hur smidigt vardagen skulle förlöpa om jag helt enkelt kunde dela upp mig och göra två eller flera saker samtidigt! För det är inte (alltid) det att jag inte orkar göra allt som borde göras - det finns helt enkelt inte tillräckligt många av mig för att det skulle vara fysiskt möjligt! Men sällan har jag önskat det så innerligt som ikväll när jag var ensam om nattningen... för hur gör man när en trött treåring ska nattas samtidigt som en gnällig fyramånaders bara vill bäras och vaggas? Tack och lov har det bara hänt en handfull gånger hittills att jag haft dem båda vid nattningsdags, men de gångerna har det av olika orsaker gått fint. Men ikväll... Jag säger bara, här är några metoder som inte funkar:

- Ligga i sängen och läsa bok för båda två. Resultat: Mysigt, men vi är inte ens halvvägs till målet ännu...
- Ligga i sängen med två pojkar, varav den lille skriker i högan sky. Ignorera skriket. Resultat: Klarvaken och lite irriterad storebror.
- Tvångsamma redan mätt baby för att hålla honom tyst och stilla. Resultat: allt som inte rymdes i magen kommer upp. På mig.
- Ändå fortsätta tvångsamma redan mätt baby. Resultat: Jättearg baby.
- Placera arg baby i vagnen i vardagsrummet, stänga dörren och försöka få trött storebror att somna. Resultat: Klarvaken och bekymrad storebror. En aning dåligt samvete.
- Stå i sovrummet och sjunga trollmorsången tusen gånger medan jag vaggar baby. Resultat: storebror säger "mamma, ligg i jängen".
- Ligga i sängen med baby hoppande på magen medan jag stöder baby med en hand och stryker storebror på ryggen med den andra. Resultat: Inte värre i alla fall.
- Ligga i sängen, låta baby leka helikopter på raka armar och dräggla på mig. Resultat: Blöt i ansiktet. Öm i armarna. Storebror tittar trött på lillebror och säger "mamma, Evvin fa jaan" ("mamma, Edvin fara härifrån".)

Sedan följde en räcka av folkvandringar mellan sängarna, trollmorssånger i massor och bökande i alla kuddar. Så - på något mystiskt sätt, 1 h 15 min efter att nattningen började (redan då lite för sent) sover Arvid. Och Edvin. Och den förlupne maken kommer hem. Allt inom två minuter. Livet är bra märkligt ibland. Och även om Edvin är vaken igen nu ser jag fram emot att äntligen, äntligen, äntligen få ta en välbehövlig dusch. Det blir bra.

Sommar

Ja, till det här inlägget hade det onekligen passat väldigt bra med en bild. För jag tänkte nämligen bara meddela att vi haft riktig sommarkänsla här i radhuset idag, nästan så jag fick vibbar från förr i tiden då sommarloven var ett halvår långa och benen var bruna och fulla av plåster. På eftermiddagen saknade jag stränderna i Vasa lite, men jag tyckte faktiskt det var minst lika bra att ha ett trädgårdsland att rensa ogräs i - rädisorna växer för övrigt explosionsartat, så om det är nån som vill ha är det bara att komma hit och förse sig...

Maken fixade stödpinnar åt ärterna, lillebror sov i skuggan och storebror rev av sig plagg efter plagg, tills han satt naken på en sten och läste en bok. Sen tog jag ut picknickfilten och så avverkade vi alla bilderböcker jag hade med mig hem från bibban i förmiddags. (Duktigt insmetade med den nya blå solkrämen som jag också hade med mig hem från stan i förmiddags.) Och själv satt jag också på trappan och läste en hårdkokt kriminalroman en stund. Kom på att det antagligen är sådana som är den ultimata sommarläsningen - läser man dem på hösten blir det liksom för mycket... Men varför tänker jag bara på Bill och Ben (västernserie som jag slukade i mängder när jag var tolv) när jag läser James Ellroys Den svarta dahlian?

Tre år!

- Jammo, jammo, minna fått pattill-låda!
(=Fammo, fammo, jag har fått en pastillask!)

En glädjestrålande treåring sprang fram till fammo och faffa och berättade om sin bästa present när de kom på kalas igår. Själv gick jag till köket för att kunna skratta obemärkt. Vi som funderade och funderade på presenter, vi kunde knappast räkna ut att en liten godisask skulle vara det allra roligaste! Men olika gäster fick höra om olika presenter, så det var nog inte bortkastat med de mer hållbara presenterna ändå.

Vi har alltså firat treårsdag som föräldrar! Vi hade en fin dag med ett sprudlande glatt födelsedagsbarn - presenterna kom i flera omgångar och det var lika roligt att öppna varje gång. Och oj, vad han har lekt. Och lekt. Och lekt. Men idag såg han lite fundersam ut och sa att han vill ha julklappar nu. Vi har försökt förklara att man får julklappar på jul och födelsedagspresenter på födelsedagen, men det är inte så lätt att veta... För vem kan nu förklara skillnaden egentligen om man räknar bort tidpunkten..? Men han gör sitt bästa för att utvidga sitt ordförråd - när jag hade satt på honom rena kläder och sade att han är fin i sina kalaskläder gick han stolt och visade upp sig för pappa: "minna ha sent-dläde" (alltså "jag har presentkläder"). Mitt hjärta smälter. :)

Punkt

I bloggen lyckas jag sätta ut punkt. Men varför, varför blir mina meningar två kilometer långa så fort jag skriver nåt annat? Varför. Ska. Det. Vara. Så. Svårt. Att. Sätta. Punkt?? När jag ser min gamla gradu ryser det fortfarande i min skrivhandledarnerv - jag skulle definitivt rekommendera mig själv att förkorta meningarna radikalt, det vet jag. Men det är alltid lättare att säga åt andra hur de ska göra... Och fortfarande sportar jag med meningar långa som sju svåra år. Jag kan bara hoppas på att jag växer ifrån dem en vacker dag...

(Nyfiken - vilka problem har ni när ni skriver? Något som alltid hänger med om ni inte är 100 % vaksamma?)

Var sak på sin plats

Haha, jag måste berätta om kvällens komiska inslag även om det faller under rubriken "du måste vara med för att skratta". Försöka kan man.

Det blir roligt när man överraskas. Saker händer på ett oväntat sätt, eller är på fel plats, eller bryter på olika sätt mot ens förväntningar. Kvällen scenario: Arvid somnade som vanligt i vår säng. Förväntningen var alltså att han skulle ligga kvar där nån timme senare. Men nej - när Edvin hade somnat och jag bar in honom i sovrummet för att lägga honom i vaggan var den upptagen; där hittade vi en nästan-treåring, med huvudet i fotändan och benen hopknycklade för att rymmas på längden. Så gulligt. Och så komiskt.

Men nu har vi var sak på sin plats: två sovande underverk i sina egna sängar. Underbart skulle det vara om det fortsatte så ända till morgonen...

Två sidor av samma dag

Det finns några bra saker med den här dagen.

Jag gjorde förmodligen min godaste makaronilåda ever, och det finns massor kvar.
Jag läser på Facebook att en bekant i Vasa har fått en fin liten baby.
Jag ryms i ett par snygga jeans som jag inte har kunnat ha sedan tidigt i höstas.
Jag var på ett intressant seminarium om hållbar livsstil på frikyrkokonferensen.
Syster Amanda sitter som bäst och läser saga för Arvid.

Sedan finns det en dålig sak, men den tänker jag ignorera så mycket det går för jag blir bara arg. And that's all I have to say about that.

Energi!

När jag var höggravid och mest vaggade fram fantiserade jag om hur roligt det skulle bli att vara lite mindre gravid och kunna träna igen. Samtidigt hade jag en liten misstanke om att det kanske var rent självbedrägeri - lätt att säga att man vill träna när det verkligen inte går... Men nu har jag till min glädje konstaterat att träningslusten inte bara var inbillning. Nu när jag börjar vara mig själv igen (allt är relativt...) är jag 100 % laddad att träna! Testade batuka i onsdags och zumba idag, och på måndag ska jag vara med i Nice Run... Visserligen ska jag gå och inte springa - har joggat max 10 meter totalt efter graviditeten... Men det blir kul att se vad det är för spektakel. Spektakel är bra.

I matchen batuka vs. zumba blev det ganska jämnt. Zumba var bra, men batuka ännu bättre. Zumba var svettigare, men batuka hade lite svårare stegserier. Och trots det (detta kommer från henne som brukar bli arg av stegserier) var batuka faktiskt snäppet roligare. Kommer att testa båda flera gånger!

Dagens impulsköp

När jag var på hemvägen efter dagens matshopping var jag helt säker på mitt följande blogginlägg: rubriken skulle bli "Dagens impulsköp" och innehållet skulle vara lite struntprat om det nyinköpta badmintonsettet och hur det bara är ett litet steg från twistband och studsbollar men hur roligt det ändå är att spela. Men nu faller det sig så att det ändå inte är badmintonklubborna som är dagens mest nämnvärda impulsköp, utan - en syskonvagn! Vi har talat om hur praktiskt det skulle vara, men hade inte ens kommit så långt att vi börjat kolla upp olika alternativ. Men när en bättre begagnad till bra pris snubblade över oss på Halpa Hallis anslagstavla kunde vi inte låta bli... Det här blir roligt, ännu mera promenader! Nu behöver vi bara lösa problemet med att vi inte har någon insats som Edvin kan ligga i... Vi får hitta på nåt.

Om badminton förresten. Jag har alltid tänkt att det är dåligt med blåst när man spelar badminton. Fel! Det är bara negativt tänkande. Arvid tyckte vi skulle stå där det blåste mest "för annars faller bollen på gräset". Det var så man skulle tänka...

(Kan förresten inte låta bli att dela med mig: Stavningskontrollen tycker inte att "badmintonsettet" är något ord. Istället föreslår den t.ex. "badmintonfettet" och "badmintonbettet". Förslagen får fantasin att skena...)

Kick

Vad sägs om ett pilatespass på morgonkanten? Och vad sägs om en snabb 50 minuters barnvagnspromenad hem från passet? Jag tycker det låter ganska hurtigt, jag. Och därför är jag ganska nöjd med mig själv - och har hinkvis med träningsmotivation just nu! Kan tacka min nyinköpta knallrosa träningstopp för en del av inspirationen - jo, precis så lättlurad är jag... men whatever works..!

Idag provade jag pilates på tredje stället (Fitness Club) och det var utan tvekan det bästa hittills! Det kändes bra i hela kroppen från början till slut - och även om jag är otränad nu kände jag samtidigt att övningarna kan göras mycket effektivare när man väl är starkare. Så det är upp till mig själv hur effektivt det blir. Och inte att förglömma - bra musik. Jag har varit på pilates med musik i stilen "avslappnande panflöjtsmusik för tanter med dragning mot new age" och var så säker - då tränar jag inte lika bra som om jag får höra mer samtida musik som jag kunde tänka mig att lyssna på av egen, fri vilja.

Förra helgen

Jag sätter mig ner för att skriva om helgen, men inser att det nästan är helg igen. Vad är det som händer? Hur kan dagar gå så fort?

Förra helgen var semester. Den var lång, den var varm, den var vacker. Den var välkommet sverigebesök, den var god mat, den var barnvälsignelse och den var årets första lösglass på gågatan. Den var ett hav av blåsippor, den var ett passionerat väder, den var exploderande vårgrönska. Den var bra.

På barnvälsignelsen var jag kanske lite ofokuserad eftersom jag hela tiden försökte registrera var Arvid höll hus (bredvid mig - längst bak i salen - under bänkarna där framme - i min famn igen), men åtminstone lade jag märke till den helt oplanerade symboliken: precis när pastor Peter talade om hur Jesus sa "låt barnen komma till mig" tog Arvid sats och kom springande uppför mittgången och hoppade upp i min famn. En stor del av barnvälsignelsen stod han faktiskt framme tillsammans med oss. Och Edvin gillade tydligen att vara i centrum, för han var glad och förnöjd - ända tills barnvälsignelsen var över, predikan började och han somnade. Stolta är vi över våra fina pojkar. Stolta och tacksamma.

fant, jaff...

Vår lille kille är så stor. Inte nog med att det är gammal skåpmat att vara ensam i parken, nu ska han på utflykt utan oss också. Idag hade de tydligen talat om morgondagens utfärd i parken, för när han kom hem kunde han berätta om att tanterna och barnen ska iväg med en lång buss. Vart? Jo, de ska se på djur. Vilka djur? Noonna du (stora djur). Jasså, vilka då? Fant, jaff... Då blev jag lite orolig för eventuell besvikelse imorgon; visserligen vet jag inte vilka djur de har på bondgården i Staraby, men jag är rätt säker på att de inte har elefanter och giraffer... Men vem vet, det är mycket jag inte vet om Staraby!

(Bilden är åtminstone inte från Staraby, den är från Kolmården...)