onsdag 22 december 2010
Humör
Jag hade redan hunnit glömma hur mycket temperament det kan rymmas i en liten och söt babymänniska. Men när Edvin rynkar pannan, fäktar med armarna och ropar
di-di-di-di-di
i staccato, då är det inte nådigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Senaste inlägg
Äldre inlägg
Startsida
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar