Min plats är nästan högst uppe på läktaren och det känns ett tag som om jag skulle trilla rakt ner om jag lutar mig lite neråt. Det blåser upp till regn och vädret rycker tag i min gula regnponcho uppe på läktaren medan det blir allt mörkare fast det inte är speciellt sent. Nedräkningen har börjat, vågen går flera varv runt den fullsatta Olympiastadion och stämningen är sprickfärdig av förväntan. Så när Bono, the Edge, Adam Clayton och Larry Mullen, Jr stiger upp på scenen behöver de bara synas för att älskas av 50 000 personer. Bono hälsar publiken med funny walks på catwalken som skulle ha varit bara löjliga för vilken som helst 50-årig man på kortare sidan. Men när Bono gör det är han stjärna. Vi sitter på baksidan av scenen, men med en öppen scen och en rund skärm gör det ingenting, för det vi inte ser av bandet på scenen ser vi på skärmen. Och även om vi har sittplatser är folk ändå ivriga att få stå och dansa, så vi känner oss inte det minsta bakom; jag var lite skeptisk till våra billiga biljetter på förhand... men skulle inte ha velat byta! Det var mäktigt att sitta i höjd med scenkonstruktionens övre del och mäktigt att ha den fullsatta arenan vid mina fötter.
Under konsertens första del kan jag inte låta bli att stå och fånle bara för att jag verkligen hör U2 live. Jag har inte tänkt på mig själv som typen som lätt blir star struck, men för mig är U2 vår tids ojämförligt största stjärnor och jag tillåter mig att ryckas med. Att de (förutom ett intro) inleder med Beautiful Day tycker jag är storartat - att de kan börja med en sådan hit visar vilket material de har att ta av! Liksom att se vilka låtar de har råd att lämna bort...
U2 är kända för sina bombastiska scenshower - produktionen lär kosta 750 000 dollar/dag exklusive scenen. Som alltid med stora produktioner tycker ju kritiker att stort är fult och klagar över att showen är större än musiken. Surpuppor, säger jag. Showen var en fantastisk upplevelse, men skulle inte ha varit någonting utan musiken, som verkligen lyftes av ljuset, scenen och den fullsatta stadion. Den fullsatta stadion verkar för övrigt också ha varit något fult. Är man kritiker kan man tydligen inte låta bli att muttra över masshypnos, och Hbl:s recensent associerade - osmakligt nog - till och med till Nürnberg. Förhoppningsvis en halv tanke som hade slunkit med i recensionen i misstag. Naturligtvis förstärks upplevelsen av att man delar den med 50 000 andra, men det skulle knappast få mig att hoppa över läktarkanten. Kanske recensenter är lite rädda för att ryckas med, för att helhjärtat njuta av det de ser? Det är förstås deras jobb...
För övrigt, även om jag inte höll med om mycket i Hbl:s recension håller jag helt med om det här: "Konsten att hålla 53 000 personer i sin hand [...] är att aldrig ifrågasätta sig själv. Det är det Bono är bäst i världen på, att bete sig som om den här fullständigt absurda situationen var helt normal. (Och det är den väl för honom?)" För tänk vilken bisarr verklighet ändå, att stiga in på scenen och göra sin grej inför 53 000 jublande personer - då är det inte till att ha en dålig dag på jobbet...
Höjdpunkter avlöste höjdpunkter. Från Beautiful Day till Get on your Boots, till Magnificent, till No Line on the Horizon, till I still haven't Found What I'm looking for, till Pride, till With or Without You... De framförde nya Every Breaking Wave första gången, men det gjorde folk mest förvirrade - vad är det här och varför känner vi inte igen den? Antagligen är det mest häftigt i efterskott att ha varit med allra första gången den spelades inför folk. Ännu en orsak till att jag är glad över att ha varit på lördagens konsert, som det ryktas bland förståsigpåare att slog fredagens... det regnade visserligen på oss på lördagen, men det kan jag stå ut med! Den enda låten jag har något att invända mot är remaken av I'll go crazy if I Don't Go Crazy Tonight som mest var konstig. Den lär ha funkat bra på fredagen, men på lördagen kändes den väldigt kaotisk och i otakt och publiken kom också av sig ett tag. Men att vara missnöjd med ett låtval på två timmar är helt okej, skulle jag säga.
Här kan man läsa låtlistan och fan reviews om lördagens konsert.
1 kommentar:
Bra skrivet, jag håller med dig från min position halvvägs upp i sidan på bortre kurvan. Blev ett tag lite sur på alla förståsigpåare som bara måste kritisera för att det ska man om man förstår sig på, låt mig ha min konsertupplevelse i fred! Äntligen nån som sätter ord på hur det egentligen var. Vi låter de andra tycka fel, för vi har ju rätt. :)
Skicka en kommentar