När vi körde mot Purmo igår lyste solen från en blå himmel och speglade sig i det tunna, vita snötäcket. Jag fick en nästan euforisk lyckokänsla - det gick! Vi orkade igenom de kvävande, mörka månaderna utan dagsljus och nu är det snart dags för den underbara vårvintern! Att solen rätt snart trillade ner bakom träden och den blå himlen blev suddigt blågrå ganska snabbt igen kunde jag ta, för budskapet hade gått fram. Det blir ljusare nu. Jag behöver inte sommar, inte ens vår - men jag behöver ljus och färger och nu börjar det finnas hopp om sådant igen.
Mamma och pappa hade bjudit till hamburgare och pulka vid Blomsterängsbacka och alla kom. Vilken bra skogsbacke det är, och vilka bra människor som samlades där.
Och de kusiner som alldeles nyss var minst är inte alls det längre! Av den nye yngste såg vi bara en nästipp under en fårfäll, men den nye näst yngste hängde med och kollade hur man gör på Blomsterängsbacka. Inte riktigt redo för pulkabacken dock - pulkabacken med ovanligt lite snö, ovanligt mycket is och ovanligt framträdande stenar... Tur eller änglavakt, men ingen skadade sig, inte ens lite!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar