Fredag kväll och på något underligt sätt har det redan hunnit gå två hela arbetsveckor sedan sportlovet. Hur gick det till? De har fullständigt sugit musten ur mig och jag skulle inte ha något emot... ett sportlov? Sportlovet var ändå väldigt bra. Jag jobbade första och sista dagen av det, men däremellan var jag välsignat ledig. Hela tiden med lite hettande kinder av sol och ömmande triceps av gårdagens skidtur. Det längtar jag tillbaka till!
Samtidigt skuggades sportlovsveckan - liksom veckorna efter det - av nyheterna från Ukraina. Jag skidade och skidade och lyssnade och lyssnade. Nyhetssändningar, nyhetspoddar och Anna-Lena Lauréns briljanta Sammetsdiktaturen i ljudboksform. Försökte begripa vad som händer och vad det betyder. Först nu senare har jag insett att jag hela tiden höll mig till teoretiska resonemang om kriget och bakgrunden till det - fortfarande värjer jag mig för berättelser om det som räknas allra mest: Människorna som bombas sönder. De som dör eller begraver sina barn i massgravar. Det som händer varje dag nu kommer aldrig att kunna göras ogjort, och det är så oerhört att jag inte ens vet hur jag ska närma mig det. Det får allt i min vanliga vardag att kännas så futtigt - men samtidigt så väldigt viktigt och värdefullt. Om bara alla fick leva i sina vardagar, med sina familjer och sina små glädjeämnen och framtidsplaner och anhöriga som lever i trygghet. Om bara.
Bilderna är från sportlovets sista dag, när jag tog en paus från periodvitsorden och begav mig till Lodeträsk i snövädret. Det ser ruskigt ut, men var både skönt och roligt att skida i - precis vad jag behövde då. Inget är som ett skidspår i snöyra för att ge en lite distans till världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar