Så många helger som sett så likadana ut. Med tanke på smittläget försöker vara förståndiga och håller oss mest hemma i helgerna, så det känns som om alla helger sedan jullovet varit typ exakt samma helg. En helt okej sådan, men totalt förutsägbar. Visserligen kan jag inte skylla allt på pandemin, utan måste också erkänna att det inte funnits särskilt mycket energi kvar efter arbetsveckorna, så hade kanske inte orkat dra igång så värst mycket äventyr ändå.
Åh, måste förresten berätta om veckans fånigaste och mest frustrerande ögonblick! Efter en lång och tröttsam arbetsvecka började jag se ljuset i tunneln nån gång efter fyra igår. Jag gjorde segertecknet, loggade ut och dansade fram mot en efterlängtad och välbehövlig helg. Mitt klassrum är ute i en barack, vilket för det mesta inte är något större problem. Det var också full snöstorm, vilket inte heller behöver vara något problem. Men när jag skulle gå ut insåg jag att ytterdörren inte gick att stänga eftersom det hade bildats en hel liten isbacke på tröskeln.
Kunde ju knappast lämna ytterdörren på glänt hela veckoslutet, så jag letade fram en sax och satt en stund på huk och hackade och muttrade. Till sist bestämde jag att det borde gå att stänga dörren bara man tar i lite, så det gjorde jag. Med kraft. Dörren gick igen, men all snö som fanns på det lilla taket över dörren - en ansenlig mängd på grund av sagda snöstorm - rasade samtidigt ner över mig, in i nacken, rakt in i min öppna axelväska, fyllde huvan, fyllde fickorna... ett sånt Kalle Anka-moment. Jag gick in i huvudbyggnaden och skopade ut snö ur tröjan, ur håret, ur väskan, näve efter näve - lämnade ett spår av snö efter mig även efter att jag tagit bort alla ytterkläder. Så fånigt, och ganska komiskt i efterhand. Engelskaproven i min väska fick jag bre ut på golvet för att de skulle torka när jag kom hem... de verkar läsliga om än buckliga och fula, så all good!
Jaja. Idag fick jag i alla fall nog av den här begagnade sorts helgen och styrde upp så att Matias och jag kunde lämna barnen (med en påse full av färdigpizzor) med faffa och själva gå på finlunch på Station 23. Det är en så typisk grej som vi nästan aldrig gör fast det borde vara så lätt. Barnen gillar att vara vid faffas, faffa gillar att ha dem där och vi gillar att finluncha utan kräsmagat sällskap... Så gott! Vi körde rubbet, alltså förrätt, huvudrätt och efterrätt och delade på allt, så det kändes nästan som om vi hade ätit oss igenom en sexrätters avsmakningsmeny. Vinnande koncept! (Och eftersom det var lunch blev priset ändå knappt vad två varmrätter hade kostat kvällstid, vilket inte heller kändes helt fel.) På bilden syns manchego-blomkålsbiffar som något överraskande var dagens allra, allra godaste!
Sen bytte jag till andra kläder när vi hämtade barnen vid svärfars och promenerade hem i vintervärlden. Jag ÄLSKAR de snöiga vintrarna vi fått de två senaste åren - och det räknas, för det säger jag även med gårdagens stormiga snölass i nacken i färskt minne! Däremot kunde jag ha önskat att någon glad skoterförare hade hunnit ut under förmiddagen, för stigen jag tog hem genom skogen var en betydligt svettigare historia än vanligt - men then again, en lite mer pulshöjande promenad behövde jag nog ändå.
Tja, sen kom vi hem och jag fortsatte jobba, vilket jag också hade gjort hela förmiddagen. Lärarlivet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar