Tack och lov för den här årstiden! När det mesta ställs in och världen håller andan är det guld värt med blå himmel och vår i luften. Sitter här med hettande kinder och fortfarande lite småruggig känsla efter att ha varit utomhus nästan hela helgen - en välkommen kontrast efter en vecka med skärmundervisning... Nu är jag tillbaka framför skärmen, har ännu en lektion som måste planeras så att den kan tidsinställas och ploppa upp för eleverna 8.30 imorgon. På tal om imorgon är det lite spännande, för då meddelar regeringen om hur det ska fortsätta för skolornas del efter 13.4... Att vi återvänder till våra klassrum efter påsk tror jag inte med tanke på att epidemin knappt hunnit ta fart i stora delar av Finland, men när? Blir det alls före sommarlovet? Imorgon blir vi klokare!
Igår gjorde vi något som känns lite förbjudet, så pass att jag nästan lät bli att nämna det på en öppen blogg... vi träffade nämligen min moffa, som med viss (!) marginal passerat 70. Kändes ändå så tryggt som det bara är möjligt eftersom hela familjen hade varit isolerad eller nästan isolerad i en och en halv vecka och vi bara träffades utomhus i sol och blåst, med rejäla säkerhetsavstånd och handsprit i högsta hugg. Vem vet hur det utvecklar sig, senare i vår är till och med det kanske uteslutet. Han har en vedtrave vi brukar få hämta från, så vi plockade med oss ett lass. Dessutom hade vi med kaffetermos och dopp och tog kaffepaus på terrassen. Vi pratade om böldpest och statsskulder och om hur han träffade mommo på en sångfest i Esse för nästan 70 år sedan. Innan vi körde hem passade vi också på att gå ner till den nya skolgården nedför backen - såvitt jag vet är det faktiskt i Purmo som världens bästa skolgård finns!
Idag fortsatte vi friluftslivet och cyklade till stan. Vi träffade svärfar Ingemar på hans gård en stund den här gången - än en gång kaffe i snålblåst med rejäla avstånd och så fortsättning i lekpark. Om det här undantagstillståndet fortsätter kommer jag visserligen att börja sakna sånt jag annars gillar - teater, restaurangbesök, elever i klassrum och resor. Men allt det kan jag klara mig utan. Jag saknar det, men jag klarar mig. Men att inte kunna umgås fritt med familjen - det kommer att kännas på riktigt. För vem vet hur lång tid vi talar om? Framtiden har aldrig känts så oklar som nu. Så tack och lov för blå vårhimmel.
(Och trots att jag redan var genomfrusen kunde jag inte låta bli att fortsätta med en solopromenad till Grötberget när vi kom hem. Jag har alltid tyckt att våren är en ful årstid, men nu kan jag inte låta bli att ändå tycka att allt det gulbruna ändå är ganska mjukt och vänligt. Mjukt och vänligt for the world!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar