Över 850 miljoner elever hålls hemma från sina skolor just nu. Skolor har stängts i 102 länder. När Finlands skolor stängde igår var det bara Storbritannien, Sverige och Nederländerna kvar i Europa. Nu hör jag att Storbritannien stänger ner på fredag och i Sverige förbereder man sig för att vara redo när det väl sker. Det här är en storleksskala som jag aldrig i min livligaste fantasi hade kunnat tänka mig när jag började höra om fallen i Wuhan i vintras. Det känns fortfarande som en halvtaskig science fiction-roman när jag hör på nyheterna i radio.
Någon lade upp en meme på Facebook, där det stod något i stil med att "Jag känner hela tiden att jag antingen över- eller underreagerar, eller kanske båda på en gång". Det var antagligen snyggare formulerat där jag först såg det, men jag tycker det beskriver känslan hemskt bra - det är så oerhört svårt att förhålla sig till den här situationen! Det finns ju ingenting liknande att luta sig tillbaka mot och låta den här situationen reflektera sig i. Tanken på hur vi kommer att se tillbaka på det här om ett år eller två gör mig till lika delar fylld av nyfikenhet som ren och skär panik. Jag önskar verkligen att vi kan se tillbaka och säga att "Wooh, det var en pärs! Fint att alla jobbade tillsammans och att vi tog oss igenom det, nu njuter vi av allt det underbara normala igen!" Jag försöker att inte gräva ner mig i alternativa, mörkare scenarier, men lyckas inte alltid.
Jag kan bara försöka tänka mig vilka utmaningar som väntar den som jobbar inom vården, men det är ju skolan som är min värld, så det är liksom de siffrorna som resonerar i mig. Här har vi alltså 1 x hemmadagis, 2 x hemmaskola och 2 x distansundervisning nu framöver - tack och lov har vi fått en mjukstart eftersom Matias har en lugn period och egentligen börjar med sin distansundervisning först på måndag! Väldigt mycket skola här alltså! På förhand antog jag att det här skulle bli en väldigt stillsam period, med oändligt med tid för att sträckläsa böcker, rensa i skåpen och plantera om krukväxter. Och visserligen är det en lugn period på vissa sätt, men... att med en dags varsel i princip få ett helt nytt jobb att behärska är ingen barnlek, särskilt inte om man samtidigt vill strukturera dagarna för sina barn och hjälpa till när de har skoluppgifter som behöver uppbackning!
Hittills har det i alla fall gått rätt bra. Jag har ämnen som funkar rätt bra att undervisa på distans - t.ex. finns det hur mycket material som helst för eleverna på engelska - och dessutom har vi redan i flera år använt digitala verktyg som vi inte skulle klara oss utan nu. Men ändå, det är svårt att veta var ribban ska läggas och när jag har gjort tillräckligt. Jag är ju van med att få rätt omedelbar feedback, så även om jag ser om uppgifterna görs så saknar jag nog redan att ha mina grupper samlade inom samma väggar! Kan berätta att jag får liiite prestationsångest av att se "hjälpsamma tips" där nån superaktiv engelskalärare har gjort lektionsvideor i roll som nån brittisk tant inklippt i en mysig miljö. Jag som istället kommit fram till att jag måste förenkla, förenkla, förenkla för allas skull efter att ha räknat till att jag haft kontakt med mina elever via sex (!) olika elektroniska kanaler idag...
Igår, första dagen, ombads vi jobba i skolan åtminstone på förmiddagen, vilket jag gjorde, men förutom några undantag är det upp till oss nu om vi vill jobba från skolan eller hemifrån. Jag kommer antagligen mest att jobba hemifrån - men det visar sig om det fungerar i längden eller om jag blir tvungen att köra till jobbet och sätta mig i mitt tomma klassrum ibland om det blir för rörigt här hemma. Matias har fått betydligt strängare order från sin skola - de får hämta material eller göra korta ärenden, men annars förutsätts de hålla sig hemma och jobba.
Och även om jag fortfarande kämpar med att komma underfund med hur jag ska lägga upp min undervisning den närmaste månaden (eller vem vet hur mycket längre) så tror jag bestämt jag måste se till att blogga lite mer regelbundet nu. Inte för att jag har all den där extratiden som jag i misstag trodde, men för att det händer för mycket för att bara låta det gå odokumenterat. Det här är trots allt blivande historia, vare sig vi vill det eller inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar