Nåja, jag kanske raljerar lite om att det är rörigt att jobba hela familjen under samma tak. Men den största känslan är trots allt att vi har det så bra. Jag läser rapporter från Italien och Spanien och jag tänker på dysfunktionella hem som inte fixar den här tillvaron. Jag tänker på alla som riskerar att bli av med sina jobb och sin försörjning och jag försöker skaka av mig skrämmande historier om människor som blivit sjuka. Och jag känner mig skuldmedvetet medveten om hur bra vi har det.
Det har i och för sig bara gått en vecka ännu av vad som kanske kan bli ett riktigt ultralopp, men än så länge: Allt väl! Barnen verkar inte ens särskilt uttråkade ännu - kanske tur att hela familjen tydligen är tillräckligt introvert för att klara sig ett tag för sig själv... Skulle det inte vara för oron för vad själva viruset kan ställa till med när det väl peakar måste jag medge att vi faktiskt mest skulle njuta av den här tillvaron. Får man det? Jag är livrädd för att katastrofen ska komma och jag då ska läsa det här och skämmas för att jag naivt lallar på i min sköna, soliga bubbla med skog och hemmajobb och fotbollsmatcher på gården. Men är jag rationell (vilket jag är ibland) så förstår jag ju att det inte hjälper någon att sörja i förväg. Och kanske i onödan. Förhoppningsvis i onödan! Och tills vi vet, så fortsätter jag att njuta av våren trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar