Så kom det till det här. Jag känner mig fortfarande darrig och lite vimmelkantig efter regeringens presskonferens för någon timme sedan. Det är bara en vecka sedan Erasmusträffen ställdes in och två veckor sedan jag stressades av alla frågetecken i samband med densamma - eftersom flera av våra gäster redan då fick stopp för att resa. För tre veckor sedan var det sportlov och jag trodde inte på allvar att coronaspridningen var något som skulle beröra vår vardag på allvar. Nu stängs skolorna, biblioteken, idrottsanläggningarna. Offentliga sammankomster med fler än tio (!) personer förbjuds och vi ska knappt träffa någon alls utanför familjen. Det känns som en historiskt tung dag för en som har levt i (nästan) fyra fredliga, stabila decennier. Jag måste erkänna att jag stod och såg på livesändningen med tårar i ögonen, även om jag visste att det var på gång - idag var vi ett av fyra europeiska länder som fortfarande hade öppna skolor. Ändå. Jag vill ju undervisa. Mina elever vill vara i skolan. Visst finns det säkert många som skulle välkomna en ledig vecka eller så, nu mitt i vårterminen, men att sitta hemma med distansuppgifter tror jag verkligen ingen önskar. Det här är nödvändigt och jag ifrågasätter inte beslutet, men jag accepterar det med en stor, stor klump i halsen.
Jag hade förväntat mig en stängning månaden ut, men det blev en hel månad. Det värsta är ändå att jag inte ser hur vi redan om en månad skulle kunna vara i en sådan situation att det skulle vara tryggare att häva restriktionerna än det är nu - enligt vad jag har läst uppskattas toppen i antal smittade komma i mitten/slutet av april för Danmark och Sverige och Finland ligger några veckor efter. Så vem vet vad som väntar - när kommer vi att återvända till vår skolvardag? Det är det ingen som vet, men jag tar inte för givet att det är 13.4. Så hur ska det gå för våra elever? För en del kommer det att gå jättebra. För andra kan jag bara hoppas på det bästa.
För mig personligen är det följande punkter som påverkar mitt liv mest:
- Skolorna som stängs. Naturligtvis. Det innebär i praktiken att hela vår familj kommer att vara hemma tillsammans den närmaste månaden. Med två barn som ganska duktigt testat oss den senaste tiden kommer det helt säkert att innebära en del utmaningar. Men vi får ruta in våra dagar och försöka göra så gott vi kan för att hålla varandra på gott humör! Med tanke på skoluppgifter borde åtminstone våra barn klara sig ganska bra, så här med två ofrivilligt lediga lärarföräldrar i huset... När det gäller mitt jobb är jag mer osäker. Jag vet att jag ska ge distansundervisning, men desto mer information om de praktiska rutinerna har jag inte fått ännu. Dagvården fortsätter, men för oss gäller förstås att Josef också ska vara hemma med oss efter morgondagen. Så tanken som gnager i mig är ju också - var det så här läsåret slutade? Tänk om Josefs tid på Hoppetossan och Arvids tid i lågstadiet skulle sluta så här? Nu tar jag säkert (förhoppningsvis!) ut saker i förskott, men vi kan inget annat än vänta och se.
- Biblioteken stänger. Okej, med tanke på mina välfyllda bokhyllor lär vi inte lida någon bokbrist, men redan innan presskonferensen var jag faktiskt inne på vår lillbibba och bunkrade upp en stor hög barnböcker ifall att... får kanske ta ännu en bunkring imorgon. Ändå en konstig känsla att de inte ska finnas tillgängliga ett tag framöver nu! Hjärta bibliotek.
- Besök på äldreboenden och vårdinrättningar förbjuds. Det här gör ont, för pga stressiga vardagsveckor och diverse dagisbobbor har jag inte hälsat på min fina mommo sedan jullovet. Jag undrar om det skulle vara möjligt med ett besök ännu imorgon?
- Personer över 70 år ska hålla sig i karantän. Då tänker jag både på min 86-åriga moffa och min 70+-iga svärfar - två sociala män som båda bor ensamma. Igen, en månad skulle vara överkomligt, men flera månader? Hur skulle det gå till? Jag tänker på alla som bor på egen hand och nu tillhör riskgrupper som ska isolera sig. Det värker i hjärtat för alla ensamma just nu.
- Offentliga sammankomster med fler än tio personer förbjuds. I söndags var det med viss tvekan vi for till Betania. Matias och barnen var på söndagsskola och jag själv gick upp i salen för att delta i radiogudstjänsten. Det kändes lite förbjudet att gå på en icke-jobbrelaterad samling med människor, men samtidigt kändes det lite som sista chansen - och så blev det ju. Inga gudstjänster eller andra samlingar nu på... hur länge? Därför är jag lite extra glad för den fina gudstjänsten i söndags, den bär jag med mig nu. Och så råkar den ju finnas på Yle Arena nu också! Några saker som nästan inte borde räknas i sammanhanget, men som ändå gör mig lite ledsen, är att jag verkligen ville gå och se Jane Austen-klassikern Emma på bio och på Wasa teater missade jag både Bomullsänglar och Månskensprinsen. Ja, Månskensprinsen hann ju inte ens ha premiär, så den hinner jag kanske se någon gång i framtiden!
- Jag tycker ännu det är lite diffust hur man ska tänka när det gäller att träffa människor. Självklart ska vi inte börja träffa alla möjliga vänner och bekanta... men vår stora familj? Träffas utomhus kanske? Kan barnen leka utomhus med kompisar? Det kanske klarnar så småningom.
Ja, klumpen i halsen sitter kvar. Det här är nog inte över på länge ännu. Men vi har det bra förstås. Vi har ju varandra att umgås med, vi har ett rymligt hus och en ännu rymligare gård och skogen runt hörnet. Lite extra ledig tid har väl aldrig varit fel. Så ja, vi kommer att ha det helt bra. Men ändå... orosmolnen är många. Jag hoppas bara att åtgärderna hjälper och träffar där de ska och jag hoppas att själva orsaken till uppståndelsen, coronaviruset, ska hålla sig långt borta ifrån mina nära och kära.
(Det här blev långt och knappast analytiskt överhuvudtaget. Men det känns ändå värdefullt att skriva ner några av mina reaktioner - det svämmar över av dem just nu, så en del måste få komma ut! Sedan har jag ingen aning om hur det här kommer att framstå när jag läser det om en månad. Jag hoppas och ber att jag då ska kunna se tillbaka med en lättnadens suck och konstatera att det ser ljusare ut då än det gjorde idag, 16 mars 2020.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar