Undantagsshopping

Jaha, så har jag då storhandlat - eller överhuvud taget handlat - för första gången på tolv dagar!* Det har nog aldrig hänt tidigare i mitt vuxenliv... särskilt med tanke på att jag hatar att storhandla och alla gånger väljer att småhandla på väg hem från jobbet några gånger per vecka istället. Funkar bättre för oss, mindre matsvinn och bättre koll. Men nu får vi förstås tänka om... Precis som alla andra. Det märktes helt klart att det inte var normalläge, för även om jag helt ostrategiskt handlade precis i det som borde vara rusningstid efter jobbet var det lugnt och stilla i stan. 

Annat som förändrats sedan jag handlade sist var plexiglaset vid kassorna, avspärrningar vid Prismas infopunkt och förinspelade uppmaningar om att hosta i armvecket och låta bli att hamstra. Mest främmande kändes det på apoteket, där personalen arbetade med visir framför ansiktet. Främmande, men bra trots allt. Än så länge ligger epidemin lågt här i trakten, men det får så gärna fortsätta så - och när (antar det är oundvikligt) läget blir allvarligare också här är det ju bra att de redan har satt in åtgärder som skyddar personalen. 

Sortimentet var det för övrigt inget fel på, förutom enstaka, specifika produkter som var slut. Däremot var mitt viktigaste ärende ett nytt tangentbord, för ska jag jobba framför datorn här hemma i vem vet hur länge till är det ohållbart med det här gamla skraltiga... men där var det sämre ställt.! Tangentbordet jag hade tänkt köpa var slut och försäljaren beklagade lite roat/uppgivet att det inte hjälps - eftersom så många plötsligt börjat jobba på distans hinner leverantörerna helt enkelt inte med. Webbkameror var det ännu värre med, de var helt slut, så tur att jag inte behövde en sån i alla fall. Jag fick nöja mig med ett lite enklare tangentbord, men det sparade mig å andra sidan en tjugolapp...  Så nu sitter Finlands befolkning där med sina gigantiska förråd WC-papper, men ingen utrustning för att distansjobba! Oh well.

Kändes riktigt ovant att vara ute bland folk på stan - men kul! Men samtidigt också ganska trevligt att komma hem med den fullastade bilen och veta att vi klarar oss i vår bubbla ett bra tag framöver nu igen. Min hem, min borg - har aldrig känts så sant som nu!

* Vi har alltså inte varit så duktiga att vi klarat oss helt ohandlade i tio dagar, Matias har handlat ett par gånger här emellan. Men inte jag!

Helg i sol och vind

Tack och lov för den här årstiden! När det mesta ställs in och världen håller andan är det guld värt med blå himmel och vår i luften. Sitter här med hettande kinder och fortfarande lite småruggig känsla efter att ha varit utomhus nästan hela helgen - en välkommen kontrast efter en vecka med skärmundervisning... Nu är jag tillbaka framför skärmen, har ännu en lektion som måste planeras så att den kan tidsinställas och ploppa upp för eleverna 8.30 imorgon. På tal om imorgon är det lite spännande, för då meddelar regeringen om hur det ska fortsätta för skolornas del efter 13.4... Att vi återvänder till våra klassrum efter påsk tror jag inte med tanke på att epidemin knappt hunnit ta fart i stora delar av Finland, men när? Blir det alls före sommarlovet? Imorgon blir vi klokare! 

Igår gjorde vi något som känns lite förbjudet, så pass att jag nästan lät bli att nämna det på en öppen blogg... vi träffade nämligen min moffa, som med viss (!) marginal passerat 70. Kändes ändå så tryggt som det bara är möjligt eftersom hela familjen hade varit isolerad eller nästan isolerad i en och en halv vecka och vi bara träffades utomhus i sol och blåst, med rejäla säkerhetsavstånd och handsprit i högsta hugg. Vem vet hur det utvecklar sig, senare i vår är till och med det kanske uteslutet. Han har en vedtrave vi brukar få hämta från, så vi plockade med oss ett lass. Dessutom hade vi med kaffetermos och dopp och tog kaffepaus på terrassen. Vi pratade om böldpest och statsskulder och om hur han träffade mommo på en sångfest i Esse för nästan 70 år sedan. Innan vi körde hem passade vi också på att gå ner till den nya skolgården nedför backen - såvitt jag vet är det faktiskt i Purmo som världens bästa skolgård finns! 

Idag fortsatte vi friluftslivet och cyklade till stan. Vi träffade svärfar Ingemar på hans gård en stund den här gången - än en gång kaffe i snålblåst med rejäla avstånd och så fortsättning i lekpark. Om det här undantagstillståndet fortsätter kommer jag visserligen att börja sakna sånt jag annars gillar - teater, restaurangbesök, elever i klassrum och resor. Men allt det kan jag klara mig utan. Jag saknar det, men jag klarar mig. Men att inte kunna umgås fritt med familjen - det kommer att kännas på riktigt. För vem vet hur lång tid vi talar om? Framtiden har aldrig känts så oklar som nu. Så tack och lov för blå vårhimmel.

(Och trots att jag redan var genomfrusen kunde jag inte låta bli att fortsätta med en solopromenad till Grötberget när vi kom hem. Jag har alltid tyckt att våren är en ful årstid, men nu kan jag inte låta bli att ändå tycka att allt det gulbruna ändå är ganska mjukt och vänligt. Mjukt och vänligt for the world!)

Ännu en fredag i det nya normala

Det är konstigt hur snabbt något som först verkar fullständigt overkligt ändå blir... det nya normala. Vi har hunnit med en och en halv vecka av undantagstillstånd och att hänga här hemma i vår bubbla börjar kännas mer normalt än att vara ute i stora världen. Undrar hur många som boar in sig så gott att de blir folkskygga när allt det här är över..? Jag insåg idag att det är hela nio dagar sedan jag ute bland folk senast och jag har inte ens märkt det! Jag har visserligen gått på långpromenader ungefär varannan dag, men det är inte många ansikten utanför familjen jag sett... desto fler har jag förstås kontakt med varje vardag, både kolleger och lärare, så jag hinner liksom inte ens märka frånvaron av fysiska människokontakter. Och så full fräs med våra egna barn. Gott så, för nu ryktas det om en förlängning, kanske ända fram till sommaren... vilket låter helt rimligt när man följer med kurvor och prognoser. Vi får se, vi får se. Igen, jag är glad över att inte vara den som fattar besluten nu. Kudos till vår regering! 

I det nya normala hör vi nyheterna om att Nyland ska stängas av från resten av Finland och tycker visserligen att det låter som science fiction, men accepterar att det är så det är nu. I det nya normala annonserar butikerna om att deras kunder bör hålla säkerhetsavstånd till andra kunder och  monterar upp plexiglas framför kassorna. Restauranger tävlar om att få bjuda på gratis hemkörning och småföretagarna ser molnen hopas. 

Hade någon sagt det här till mig före sportlovet... nä. Jag hade inte trott på det. 

Bra

Nåja, jag kanske raljerar lite om att det är rörigt att jobba hela familjen under samma tak. Men den största känslan är trots allt att vi har det så bra. Jag läser rapporter från Italien och Spanien och jag tänker på dysfunktionella hem som inte fixar den här tillvaron. Jag tänker på alla som riskerar att bli av med sina jobb och sin försörjning och jag försöker skaka av mig skrämmande historier om människor som blivit sjuka. Och jag känner mig skuldmedvetet medveten om hur bra vi har det. 

Det har i och för sig bara gått en vecka ännu av vad som kanske kan bli ett riktigt ultralopp, men än så länge: Allt väl! Barnen verkar inte ens särskilt uttråkade ännu - kanske tur att hela familjen tydligen är tillräckligt introvert för att klara sig ett tag för sig själv... Skulle det inte vara för oron för vad själva viruset kan ställa till med när det väl peakar måste jag medge att vi faktiskt mest skulle njuta av den här tillvaron. Får man det? Jag är livrädd för att katastrofen ska komma och jag då ska läsa det här och skämmas för att jag naivt lallar på i min sköna, soliga bubbla med skog och hemmajobb och fotbollsmatcher på gården. Men är jag rationell (vilket jag är ibland) så förstår jag ju att det inte hjälper någon att sörja i förväg. Och kanske i onödan. Förhoppningsvis i onödan! Och tills vi vet, så fortsätter jag att njuta av våren trots allt.

The little things

En bra grej med distansundervisning - när man upptäcker mitt under arbetsdagen att ens jeans har fått ett hål i grenen spelar det ingen roll! Och inte behöver jag ha bråttom med att köpa nya heller, för jag kan lugnt fortsätta att slita på de här gamla favoriterna i minst en månad till utan att någon höjer på ögonbrynen... 

En annan sak - förutom friheten att gå runt med trasiga byxor - som glädjer mig lite extra idag är vår diskmaskin! Vi klarade ju oss utan i ungefär nio månader efter att vi flyttade in och jag tyckte till och med det var ganska trevligt med handdisk. Men en bit in på sommarlovet insåg vi hur mycket tid vi lade på disk när alla var lediga och hemma, så vi gav oss och skaffade diskmaskin. Mycket tacksam för det nu! För om det kändes som att disken tog onödigt mycket tid i somras när vi var lediga kan jag bara tänka mig hur det skulle kännas nu, när vi jobbar, hjälper till med skola OCH alla äter alla måltider här hemma... Så: Länge leve diskmaskinen!

Skrivbordshållningen

Att vara lärare räknas kanske inte som ett fysiskt arbete, men det är så mycket skönare än ett renodlat skrivbordsjobb! Det blir väldigt tydligt nu när mitt lärarjobb plötsligt blivit just ett skrivbordsjobb...  Idag har jag fått ihop sorgliga 6000 steg på hela dagen - trots att jag hade varit ute med barnen - när jag i vanliga fall lätt får ihop mer än det dubbla, åtminstone om jag lägger till en promenad. Illa!

(Petnoga tillägg: Jag inte har en aning om hur pålitliga stegen är, för när min gamla aktivitetsklocka gick sönder och jag skaffade en ny så ramlade stegen plötsligt in väldigt enkelt jämfört med tidigare... Oklart vilken klocka som är mer sanningsenlig. Oavsett så hjälper det mig att hålla koll.) 

Jag var väldigt nöjd med vinterns  nya rutin som (i princip) innehöll ett bodypump- och ett pilatespass i veckan. Tills - poff - mitt hyfsat rörliga arbete byts ut mot ett stillasittande skärmjobb samtidigt som alla ledda gruppträningspass ställs in. Fortfarande inte synd om mig för det, men jag borde nog ta tag i det här om jag inte vill bli smidig som en sten snart. Promenader är jag bra på att få till, men borde verkligen ta tag i någon onlineträning... en 30 day yoga challenge kanske? Les Mills lär också ha öppnat upp sina onlinepass, vilket ju är helt fenomenalt... bara man skulle hinna kolla upp det. Snart, snart! 

Blir för övrigt ganska stressad av alla tips på allt man kan göra nu när man "bara ska sitta hemma". Ha! På vissa sätt är det förstås ett lugnare tempo än normalt, men att ha 1 x hemdagis, 2 x hemskola och 2 x distansarbetande vuxna under samma tak är inte direkt drömläget för att äntligen hinna läsa de dammiga böckerna längst bak i hyllan. Och då har vi det ändå rätt bra ställt, för varken Matias eller jag råkar ha riktigt tjockt i schemat just nu och barnen är ändå ganska stora och självgående! Kan tänka mig att det är många som svettas ännu mer på dagarna med att få allt att gå ihop just nu... 

Hur som helst, vi har skapat en del rutiner som vi håller hårt på - en är att börja dagen med morgonpromenad (som mer och mer börjar glida över i morgonfotboll eller morgonbollkastning) och en annan är att vara ute minst en timme på eftermiddagen. Hittills har det varit enkelt att få igenom  tack vare det underbara vädret. Ska man umgås med lilla familjen hemmavid 24/7 ett tag framöver nu så skadar det inte alls med sol och blå himmel!

Friday!!

Puh! Jag och barnen pratade häromdagen om skillnaden mellan vardag och helg och om det alls skulle kännas någonstans nu när vi håller oss hemma mest hela tiden ändå. Efter bara tre dagars hemskola kan jag lugnt hävda att JA, vi känner definitivt skillnad! Så skönt med fredagskväll nu!! Har fortfarande ett par elever som jag borde kontakta för att kolla varför det inte kommit in några uppgifter från dem, men eftersom jag försöker att inte vara en monsterlärare får det faktiskt vänta till måndag. 

Eftersom jag i misstag råkade se ett femminutersreportage från ett sjukhus i norra Italien har jag lite svårt att klaga på intensiva jobbdagar - föredrar ändå helt klart (!!!) att sitta i mitt trivsamma hus tillsammans med min friska familj och kommunicera online med lika friska elever istället för att vara mitt i det kaoset - men vågar jag ändå säga att jag är lite trött nu? Jag tror att redan nästa vecka blir lugnare, när vi väl har landat och hittat strukturer. Även om det finns en miljon saker man skulle kunna testa för att göra innovativa, spännande distanslektioner så tror jag faktiskt att en tydlig struktur är det viktigaste att hitta just nu - både för mig själv och mina elever! När vi väl har det, då kan vi fortsätta från det och börja testa nya idéer. 

Fick en idé och bad mina Erasmusvänner skicka bilder från sina fönster - de jobbar ju också alla hemifrån - för att jag skulle kunna göra ett "we're all in this together" inlägg på skolans Erasmus-instagram. Jag passar på och lånar dem till bloggen också, så här kommer några hälsningar här från andra lärare som jobbar också hemifrån!

Så här ser det ut utanför Alexandras hem i Funchal, Madeira. Ser mulet ut där idag?

Desto klarare himmel över Julies bakgård i County Mayo, Irland!

Och för ett par dagar sedan var det minsann vackert i Funchal också, när João skickade den här bilden från sitt fönster.

I Polen har Monika passat på och beskurit buskarna i trädgården...

...och i Ungern har Péter tagit det här med självförsörjning på allvar!

Till sist avslutar vi med Fatmas spektakulära vy över Svarta havet, bergen och staden Trabzon.

We're all in this together. 

Coronaskola

Över 850 miljoner elever hålls hemma från sina skolor just nu. Skolor har stängts i 102 länder. När Finlands skolor stängde igår var det bara Storbritannien, Sverige och Nederländerna kvar i Europa. Nu hör jag att Storbritannien stänger ner på fredag och i Sverige förbereder man sig för att vara redo när det väl sker. Det här är en storleksskala som jag aldrig i min livligaste fantasi hade kunnat tänka mig när jag började höra om fallen i Wuhan i vintras. Det känns fortfarande som en halvtaskig science fiction-roman när jag hör på nyheterna i radio. 

Någon lade upp en meme på Facebook, där det stod något i stil med att "Jag känner hela tiden att jag antingen över- eller underreagerar, eller kanske båda på en gång". Det var antagligen snyggare formulerat där jag först såg det, men jag tycker det beskriver känslan hemskt bra - det är så oerhört svårt att förhålla sig till den här situationen! Det finns ju ingenting liknande att luta sig tillbaka mot och låta den här situationen reflektera sig i. Tanken på hur vi kommer att se tillbaka på det här om ett år eller två gör mig till lika delar fylld av nyfikenhet som ren och skär panik. Jag önskar verkligen att vi kan se tillbaka och säga att "Wooh, det var en pärs! Fint att alla jobbade tillsammans och att vi tog oss igenom det, nu njuter vi av allt det underbara normala igen!" Jag försöker att inte gräva ner mig i alternativa, mörkare scenarier, men lyckas inte alltid.

Jag kan bara försöka tänka mig vilka utmaningar som väntar den som jobbar inom vården, men det är ju skolan som är min värld, så det är liksom de siffrorna som resonerar i mig. Här har vi alltså 1 x hemmadagis, 2 x hemmaskola och 2 x distansundervisning nu framöver - tack och lov har vi fått en mjukstart eftersom Matias har en lugn period och egentligen börjar med sin distansundervisning först på måndag! Väldigt mycket skola här alltså! På förhand antog jag att det här skulle bli en väldigt stillsam period, med oändligt med tid för att sträckläsa böcker, rensa i skåpen och plantera om krukväxter. Och visserligen är det en lugn period på vissa sätt, men... att med en dags varsel i princip få ett helt nytt jobb att behärska är ingen barnlek, särskilt inte om man samtidigt vill strukturera dagarna för sina barn och hjälpa till när de har skoluppgifter som behöver uppbackning! 

Hittills har det i alla fall gått rätt bra. Jag har ämnen som funkar rätt bra att undervisa på distans - t.ex. finns det hur mycket material som helst för eleverna på engelska - och dessutom har vi redan i flera år använt digitala verktyg som vi inte skulle klara oss utan nu. Men ändå, det är svårt att veta var ribban ska läggas och när jag har gjort tillräckligt. Jag är ju van med att få rätt omedelbar feedback, så även om jag ser om uppgifterna görs så saknar jag nog redan att ha mina grupper samlade inom samma väggar! Kan berätta att jag får liiite prestationsångest av att se "hjälpsamma tips" där nån superaktiv engelskalärare har gjort lektionsvideor i roll som nån brittisk tant inklippt i en mysig miljö. Jag som istället kommit fram till att jag måste förenkla, förenkla, förenkla för allas skull efter att ha räknat till att jag haft kontakt med mina elever via sex (!) olika elektroniska kanaler idag... 

Igår, första dagen, ombads vi jobba i skolan åtminstone på förmiddagen, vilket jag gjorde, men förutom några undantag är det upp till oss nu om vi vill jobba från skolan eller hemifrån. Jag kommer antagligen mest att jobba hemifrån - men det visar sig om det fungerar i längden eller om jag blir tvungen att köra till jobbet och sätta mig i mitt tomma klassrum ibland om det blir för rörigt här hemma. Matias har fått betydligt strängare order från sin skola - de får hämta material eller göra korta ärenden, men annars förutsätts de hålla sig hemma och jobba. 

Och även om jag fortfarande kämpar med att komma underfund med hur jag ska lägga upp min undervisning den närmaste månaden (eller vem vet hur mycket längre) så tror jag bestämt jag måste se till att blogga lite mer regelbundet nu. Inte för att jag har all den där extratiden som jag i misstag trodde, men för att det händer för mycket för att bara låta det gå odokumenterat. Det här är trots allt blivande historia, vare sig vi vill det eller inte!

Darrig i knäna

Så kom det till det här. Jag känner mig fortfarande darrig och lite vimmelkantig efter regeringens presskonferens för någon timme sedan. Det är bara en vecka sedan Erasmusträffen ställdes in och två veckor sedan jag stressades av alla frågetecken i samband med densamma - eftersom flera av våra gäster redan då fick stopp för att resa. För tre veckor sedan var det sportlov och jag trodde inte på allvar att coronaspridningen var något som skulle beröra vår vardag på allvar. Nu stängs skolorna, biblioteken, idrottsanläggningarna. Offentliga sammankomster med fler än tio (!) personer förbjuds och vi ska knappt träffa någon alls utanför familjen. Det känns som en historiskt tung dag för en som har levt i (nästan) fyra fredliga, stabila decennier. Jag måste erkänna att jag stod och såg på livesändningen med tårar i ögonen, även om jag visste att det var på gång - idag var vi ett av fyra europeiska länder som fortfarande hade öppna skolor. Ändå. Jag vill ju undervisa. Mina elever vill vara i skolan. Visst finns det säkert många som skulle välkomna en ledig vecka eller så, nu mitt i vårterminen, men att sitta hemma med distansuppgifter tror jag verkligen ingen önskar. Det här är nödvändigt och jag ifrågasätter inte beslutet, men jag accepterar det med en stor, stor klump i halsen. 

Jag hade förväntat mig en stängning månaden ut, men det blev en hel månad. Det värsta är ändå att jag inte ser hur vi redan om en månad skulle kunna vara i en sådan situation att det skulle vara tryggare att häva restriktionerna än det är nu - enligt vad jag har läst uppskattas toppen i antal smittade komma i mitten/slutet av april för Danmark och Sverige och Finland ligger några veckor efter. Så vem vet vad som väntar - när kommer vi att återvända till vår skolvardag? Det är det ingen som vet, men jag tar inte för givet att det är 13.4. Så hur ska det gå för våra elever? För en del kommer det att gå jättebra. För andra kan jag bara hoppas på det bästa. 

För mig personligen är det följande punkter som påverkar mitt liv mest:

- Skolorna som stängs. Naturligtvis. Det innebär i praktiken att hela vår familj kommer att vara hemma tillsammans den närmaste månaden. Med två barn som ganska duktigt testat oss den senaste tiden kommer det helt säkert att innebära en del utmaningar. Men vi får ruta in våra dagar och försöka göra så gott vi kan för att hålla varandra på gott humör! Med tanke på skoluppgifter borde åtminstone våra barn klara sig ganska bra, så här med två ofrivilligt lediga lärarföräldrar i huset... När det gäller mitt jobb är jag mer osäker. Jag vet att jag ska ge distansundervisning, men desto mer information om de praktiska rutinerna har jag inte fått ännu. Dagvården fortsätter, men för oss gäller förstås att Josef också ska vara hemma med oss efter morgondagen. Så tanken som gnager i mig är ju också - var det så här läsåret slutade? Tänk om Josefs tid på Hoppetossan och Arvids tid i lågstadiet skulle sluta så här? Nu tar jag säkert (förhoppningsvis!) ut saker i förskott, men vi kan inget annat än vänta och se.

- Biblioteken stänger. Okej, med tanke på mina välfyllda bokhyllor lär vi inte lida någon bokbrist, men redan innan presskonferensen var jag faktiskt inne på vår lillbibba och bunkrade upp en stor hög barnböcker ifall att... får kanske ta ännu en bunkring imorgon. Ändå en konstig känsla att de inte ska finnas tillgängliga ett tag framöver nu! Hjärta bibliotek. 

- Besök på äldreboenden och vårdinrättningar förbjuds. Det här gör ont, för pga stressiga vardagsveckor och diverse dagisbobbor har jag inte hälsat på min fina mommo sedan jullovet. Jag undrar om det skulle vara möjligt med ett besök ännu imorgon? 

- Personer över 70 år ska hålla sig i karantän. Då tänker jag både på min 86-åriga moffa och min 70+-iga svärfar - två sociala män som båda bor ensamma. Igen, en månad skulle vara överkomligt, men flera månader? Hur skulle det gå till? Jag tänker på alla som bor på egen hand och nu tillhör riskgrupper som ska isolera sig. Det värker i hjärtat för alla ensamma just nu. 

- Offentliga sammankomster med fler än tio personer förbjuds. I söndags var det med viss tvekan vi for till Betania. Matias och barnen var på söndagsskola och jag själv gick upp i salen för att delta i radiogudstjänsten. Det kändes lite förbjudet att gå på en icke-jobbrelaterad samling med människor, men samtidigt kändes det lite som sista chansen - och så blev det ju. Inga gudstjänster eller andra samlingar nu på... hur länge? Därför är jag lite extra glad för den fina gudstjänsten i söndags, den bär jag med mig nu. Och så råkar den ju finnas på Yle Arena nu också! Några saker som nästan inte borde räknas i sammanhanget, men som ändå gör mig lite ledsen, är att jag verkligen ville gå och se Jane Austen-klassikern Emma på bio och på Wasa teater missade jag både Bomullsänglar och Månskensprinsen. Ja, Månskensprinsen hann ju inte ens ha premiär, så den hinner jag kanske se någon gång i framtiden! 

- Jag tycker ännu det är lite diffust hur man ska tänka när det gäller att träffa människor. Självklart ska vi inte börja träffa alla möjliga vänner och bekanta... men vår stora familj? Träffas utomhus kanske? Kan barnen leka utomhus med kompisar? Det kanske klarnar så småningom. 

Ja, klumpen i halsen sitter kvar. Det här är nog inte över på länge ännu. Men vi har det bra förstås. Vi har ju varandra att umgås med, vi har ett rymligt hus och en ännu rymligare gård och skogen runt hörnet. Lite extra ledig tid har väl aldrig varit fel. Så ja, vi kommer att ha det helt bra. Men ändå... orosmolnen är många. Jag hoppas bara att åtgärderna hjälper och träffar där de ska och jag hoppas att själva orsaken till uppståndelsen, coronaviruset, ska hålla sig långt borta ifrån mina nära och kära. 

(Det här blev långt och knappast analytiskt överhuvudtaget. Men det känns ändå värdefullt att skriva ner några av mina reaktioner - det svämmar över av dem just nu, så en del måste få komma ut! Sedan har jag ingen aning om hur det här kommer att framstå när jag läser det om en månad. Jag hoppas och ber att jag då ska kunna se tillbaka med en lättnadens suck och konstatera att det ser ljusare ut då än det gjorde idag, 16 mars 2020.)

Inställd Erasmusträff

Ja, det blev ju så till sist. Det var till sist en och en halv grupp kvar som var på kommande till helgen när vi fick beskedet att vi inte får ta emot gästerna. Med tanke på att den ungerska regeringen har hunnit utlysa nödläge efter det så skulle den ungerska gruppen sannolikt också ha fått reseförbud och gästerna skulle ha bestått av en halv irländsk grupp... så att det inte alls blir någon träff känns på sätt och vis helt naturligt. 

Det känns också bra att vi fick ett rakt besked och att beslutet inte låg på oss lärare. När vi väl fick beskedet var det ändå ganska lätt att acceptera det - det var veckan innan, när alla bollar var i luften, som var riktigt jobbig. Det har verkligen tränat min förmåga att tänka om och om igen! Det är ändå nästan ett år sedan jag började planera programmet, så det är klart att det värker lite att se hur det hela bit för bit plockades isär och till sist blev till ingenting. Det måste få värka lite. Lite mindre värker det för att vi redan har preliminära datum för hösten - då hoppas jag verkligen att världsläget är tillräckligt normalt för att vi ska kunna hålla den! Men jag tar väldigt mycket mindre för givet nu än för några dagar sedan... kan inte riktigt börja peppa för september ännu.

Samtidigt håller jag faktiskt med om att det var rätt beslut - så som läget ser ut idag trodde jag verkligen inte för två veckor sedan att det skulle! Till och med i mitt förra inlägg låter jag mycket mer nonchalant än jag känner mig nu. Jag är säkert långsam, men vidden av det hela har nog gått upp för mig först de senaste dagarna. Ingen vill hamna i den situation Italien är nu och om det krävs en del begränsningar och uppoffringar må det så vara. Jag hoppas bara att det hjälper och gärna snabbt - just nu känns det som att ingen kan förutspå alla följder av det här! Sedan måste jag erkänna, lite skamset, att jag också tycker att det är lite spännande. Jag skulle naturligtvis helst önska bort det hela om jag kunde, men det är ändå intressant att följa med i det som oundvikligen blir en bit historia. Hela länder stänger ner, skolor står tomma, ingen reser, folk bunkrar wc-papper och handsprit så hyllorna står tommar (okej, inte här, men tydligen i England). Idag klassades covid-19 som en pandemi av WHO. Låt den försvinna lika snabbt som den kom. 

(Bilden är från en regnig eftermiddag i Ungern, när vi i strilande regn traskade runt borgen i Eger och försökte hitta den ingång där vi skulle träffa resten av gänget. Tyckte bilden passade. Nu när världen känns mer stängd än annars kanske jag får muntra upp mig med att sent omsider ta upp resebloggandet från vår Ungernresa i våras!)

Vad kan man?

DISCLAIMER: När jag läser det här inlägget två veckor senare skäms jag nästan för det. Hur dålig koll på läget kunde jag egentligen ha för bara två veckor sedan? Men det hade jag, för det hade nog de flesta. Allt har ändrat så oerhört snabbt - så just för den skull låter jag det ändå stå kvar. Med en disclaimer.

Åååh. Covid-19, är det någon annan som är trött på att höra om det? Jag börjar verkligen ha det upp i halsen. Visst, det skulle vara värre om jag faktiskt skulle ha smittan - eller om den skulle finnas häromkring. Men det är just nu inte heller jätteroligt att vara koordinator för ett Erasmusprojekt som förhoppningsvis ska ha ett möte här om 1½ vecka! 

Före sportlovet bekymrade jag mig för marsvädret, bussbokningar och låneskridskor - sen kom coronakraschen och plötsligt fick jag börja oroa mig för om vi ens skulle ha några gäster! Vi har ändå haft tur med våra partnerländer som alla är utan bekräftade fall eller på sin höjd har haft ett eller två. Däremot är vi i Finland sämst i klassen och  finns med i rubrikerna allt ifrån Svarta havets kust via Centraleuropas slätter till två vackra öar ute i Atlanten... Suck. Vissa av skolorna har fått reseförbud (trots lärarnas protester), andra inväntar ännu föräldrarnas tillstånd. Åtminstone är det två av grupperna som har meddelat att de definitivt kommer om inte läget förvärras så att de får reserestriktioner från högre håll. Så vi får helt enkelt ta det som det kommer. Antingen kan vi använda programmet vi planerat, eller så måste vi beskära och anpassa om det blir mycket få gäster. Även om jag gillar att ha kontroll är jag väl ändå ganska flexibel på så sätt - det som händer, det händer. Men jag måste medge att jag skulle bli hemskt ledsen om det inte skulle bli något alls av det här. De här dagarna började ändå snurra i mina tankar redan för två år sedan och det är många timmar vi lagt ner på att planera och se fram emot dem!

Jag har läst osunt mycket om läget med viruset de senaste dagarna och är kluven till hur jag ska förhålla mig. Å ena sidan förstår jag verkligen att man kämpar för att begränsa spridningen nu medan det går, men å andra sidan tycker jag proportionerna helt har försvunnit i vissa sammanhang. Å tredje sidan vill jag inte bli en av dem som rycker på axlarna för att hon inte hör till en riskgrupp och antagligen skulle klara sig helt okej. Att viruset verkar vara relativt lindrigt för unga och grundfriska är visserligen lugnande för mig personligen, men att medverka till att någon mer utsatt skulle få det är en hemsk tanke. Det är ju de unga och starka som borde ställa sig som en skyddande ring kring de svagare. Men ändå - proportioner tack, proportioner. Panik skadar också! 

Nåja. Har känt mig ganska låg och stressad på grund av alla frågetecken i samband med det här, men efter att ha diskuterat seriöst och ganska modfällt ett tag på projektets gruppchatt började vi tramsa lite och det blev en lång, larvig tråd full med insideskämt... så nu känns det bättre. Det hjälper att skratta åt eländet! 

(Och jag gillar verkligen de här människorna! Hoppas verkligen jag får träffa så många som möjligt av dem här nästa söndag!)

PS. I grannstaden har de varit tvungna att ställa in en motsvarande träff nästa vecka - men de skulle få besök av tre gånger så många elever än vi, så jag kan bara tänka mig vilken mängd arbetstimmar de lagt ner i den planeringen! Känner verkligen med dem. Och så känns det lite tröstande att höra att skolor i två andra grannkommuner tar emot besök som planerat nu i dagarna. Det är inte bara vi ändå. 

Helgen när inte så mycket hände

För att lite bryta av alla reseinlägg där jag skriver om Madeira och Piteå och hej och hå får jag lägga upp ett vykort från Gamla hamn i Jakobstad nu istället. Det är ungefär så spännande den här helgen blev! Vårt sportlov har varit jättebra, men jag kan väl tycka att avslutningen var lite lam. Ungefär samtidigt som jag började plocka fram allt ogjort jobb som måste göras nu i samband med periodbytet fick Josef hög feber och vi fick ställa in 10-årskalaset vi skulle ha haft idag. 

Så... de senaste dagarna har gått ut på att jag häckat vid mitt skrivbord och avverkat lista efter lista, varvat med att jag myst med en liten kamin som inte orkat göra mycket. Att mysa med honom är i och för sig något av det mysigaste som finns, men annars består helgens nöjeskonto av en skogspromenad i fredags och en strandpromenad vid Gamla hamn i går. Inte så illa det i och för sig - kan inte låta bli att tycka att det blev rätt fina vykort av det också! Och på bilderna syns det ju inte att jag hade klätt mig alldeles för dåligt och var frusen ända in i märgen efteråt... 

Imorgon börjar vardagen igen - och för mig och Josef innebär det att vi kör igång med en hemmadag. Yes, jag behöver inte överge mina noppriga leggings ännu! Haha. Nä, vi ska väl hoppas att det blir en feberfri dag så vi kan vara på gång på riktigt igen på tisdag. Ha en bra söndag kväll!