Innan jag reste till London på egen hand oroade jag mig för några saker - de få gånger jag nu överhuvudtaget hade tid att tänka på att jag skulle resa iväg. Jag oroade mig för att jag skulle sakna barnen och känna att jag var på helt fel plats. Jag oroade mig för att barnen skulle må dåligt för att jag var borta i en dryg vecka. Jag oroade mig för att jag skulle känna mig ensam och vilse och utan sammanhang.
Fel på alla punkter, nästan helt och hållet! Visserligen saknade jag mina barn, speciellt mot slutet av resan, men samtidigt var jag trygg i att de hade det bra här hemma. (Förutom dagen då Edvin hade hög feber, då kände jag mig mer splittrad!) Barnen gick det ingen nöd på. Det straffade sig inte i efterskott heller, vilket jag nästan hade utgått från. Edvin var lite känsligare än vanligt de första dagarna jag var hemma, men inget speciellt märkbart. Ensam var jag aldrig om jag inte själv hade valt det, och vilse kände jag mig bara några minuter när jag gick av det första planet vid Arlanda. Resan var oåterkallelig och nio dagar kändes som en evighet. Då kände jag plötsligt mig lite ensam i världen. Sen gick jag in i terminalen och kände mig inte vilse fler gånger den resan.
Resan gick oförskämt smidigt; det var ingenting överhuvudtaget som krånglade och inte den minsta bagatell har jag att erbjuda som en bra story. 9.35 på morgonen (brittisk tid) var jag framme - så nära det kan vara mellan Kronoby och London ändå! Från Heathrow till Acton där jag skulle bo var det bara nio hållplatser på tuben - det var först när jag klev av och skulle hitta från tunnelbanestationen till huset som det blev lite mer komplicerat. Inte för att det var SÅ jobbigt att irra fram och tillbaka i hela Acton med en kappsäck utan att veta vart jag skulle, men lite onödigt kändes det. Jag fick i alla fall en fin rundtur i min stadsdel för en vecka. Och den var mysig över all förväntan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar