Plask

Vi provade på stranden i Östanpå, dit vi aldrig förr varit. Betyg: med beröm godkänt!

Jag brukar verkligen inte stressas av att folk berättar på facebook om roliga saker de gör - skojigt för dem bara! Men under de senaste veckornas underbara majsommar måste jag erkänna att jag helst hade blundat för åtminstone en del av alla oändliga uppdateringar om strandhäng, hängmattor och sommarnjut. För själv har jag mest bara suttit inne och jobbat. Slösat sommar. Tuggat papper. Hela tiden har jag haft en känsla av att det säkert blir kallt så fort jag varvar ner, bara för att jag varit så otacksam. Vi får väl hoppas att det inte är så världen fungerar...

Men idag har 3/4 börjat på med sitt sommarlov, och 1/4 ställer sig för skolavslutning imorgon - det måste firas, och det gjordes bäst med sommarens första dopp. Härligt! Men tydligen är vi badnybörjare än i år, för vi hade glömt väskan med alla handdukar och extrakläder hemma i tamburen... Hemfärden blev blöt, men vad gör nu det. Låt oss dra lite fakta: 31 maj, 28 plusgrader ännu sju på kvällen. Varmt och behagligt i vattnet och nästan lite för varmt om man står rakt i solen. Det här får gärna fortsätta i juni, juli, augusti! Och varför inte september. Oktober? Alltid!



Sedan firade vi lite till genom att köra hem vis Sunds och köpa en jätteblomma.  

I have a dream...

...att en dag ska det finnas golvyta i vårt hem. Skinande, slät, nyputsad golvyta. Golvyta man kan gå på utan att få sand och pluppar mellan tårna. Golvyta man kan slå sig ner på utan att undra över beståndsdelarna i det man sitter på.

Men det är väl det sommarlov är till för? Städning alltså.

British Culture (UK, 6.5)

Måndag morgon och kursen skulle börja. Adriana hade jag ju redan träffat eftersom vi bodde hos samma familj, men annars var jag väldigt nyfiken på resten av gruppen - och kursen. Vi tog tuben till King's Cross och hittade fram till Language Link i Bloomsbury. När vi satt och väntade vid receptionen började jag gissa att det nog inte skulle bli någon mastodontkurs - och mycket riktigt, vi blev inte fler än tre. Hade räknat med att träffa mer folk än så, men tacksamt nog funkade vi tre väldigt bra ihop, skulle det visa sig. Fler än tre behövde vi inte vara!

Vår lärare David, Adriana och jag framför Language Link. Husen på gatan har de äldsta ursprungliga skyltfönstren i London... Fina, tycker jag! Liksom hela området. Vissa skyltfönster är fortfarande skyltfönster, andra inte.

Efter en introduktion i ett klassrum begav vi oss ut på stan - och det visade sig sen att vi inte återvände till skolan förrän på fredagseftermiddagen när vi skulle få våra intyg! Istället hittade David en lång rad klassrum på stan - vårt första blev ett café i the Brunswick. Pistageglass funkade fint ihop med diskussioner om veckans program. Vi guidades också runt i vackra Bloomsbury som är känt för författare och skandaler. Eller kanske vi ska säga författare och deras skandaler.

David, Adriana och min glass.

På eftermiddagen var det tänkt att vi skulle besöka British Museum och British Library, men eftersom det var röd dag (i Storbritannien är man alltid ledig måndagen efter första maj för att få en långhelg) var biblioteket stängt. Lika så bra det, eftersom vi ändå bara hann ta en snabbtitt på museet. Förra året hann vi ju bara se en bråkdel av museet, men jag gillade det jag såg. Den här gången såg vi delvis samma delar - bl.a. Rosettastenen kan man ju inte strunta i - men vandrade också runt bland samlingar som (antagligen excentriska) engelska samlare har skrapat ihop från hela världen, mesopotamiska reliefer och sydamerikanska - föremål? Konstskatter eller rituella föremål? Ingen aning, faktiskt. En av statyerna från Påskön såg vi också, men han gjorde sig inte på bild.

På ett riktigt bra museum brukar det finnas föremål som rör sig nånstans på gränsen mellan fascinerande och obehagliga.

Efter museet tog vi med oss fräsch (och väldigt sen) lunch från Pret a Manger, som finns överallt i London. Vi satte oss på en bänk i en oidentifierad park nånstans i Bloomsbury. Vi åt, knöt ihop kursdagen och njöt av solen och vårblommorna.

Gabi aus Deutschland, Adriana de España och så jag, då.

När dagens kurs officiellt hade slutat bestämde vi oss för att gå tillbaka till British Museum - mumierna och mycket annat hade vi ju fått skippa tidigare på dagen. Och det är just det som gjorde vår trio så bra - vi var på samma våglängd. I vanliga fall brukar jag vara den som hela tiden fotar lite till, tittar lite till och nödvändigtvis måste klämma in ännu en sevärdhet. Och sällskapet suckar unisont. Men med Gabi och Adriana var jag i gott sällskap!

Mumier - men vid det här laget var det ganska trångt och svettigt på museet, så historiens vingslag mattades av lite.

Jag är lite förtjust i personkemin på den här bilden.

Antika statyer var alltså inte vita egentligen. Det har de blivit. Det har jag lärt mig i år, och jag har fortfarande inte riktigt smält det!

British Museum i sig själv är en upplevelse.

Så småningom kom också vi till den punkt då vi hade sett tillräckligt. Vi hade talat om att få till ett musikalbesök nån gång under veckan och tog tunnelbanan till Leicester Square för att undersöka saken. Utbudet var inte lika stort som ifjol när Matias och jag sista minuten-köpte biljetter till Billy Elliott, men några möjligheter fanns det. Adriana föll inte för alternativen, men Gabi och jag köpte biljetter till A Chorus Line till kvällen därpå. Jag visste knappt någonting alls om den, men en klassiker är en klassiker... Det blev också ett hyfsat pris, 29 pund - minns inte vad Billy Elliott kostade ifjol, men det var nog betydligt mer. Sedan tog vi en sväng förbi Covent Garden eftersom det ligger bara några kvarter från Leicester Square (det visste jag inte) och jag och Matias aldrig kom oss dit ifjol. Jag blev ändå inte så tilltalad, utan tyckte mest det var mycket folk - tydligen tog jag inte ett enda foto, vilket säger något. Antagligen skulle det vara trevligare om man planerar att sitta på en uteservering och äta och se på folk, men för oss var det snart dags att återvända till våra värdfamiljer för kvällsmat.

Och det var den måndagen det!

En söndag när jag långsamt fick tiden att gå (UK, 5.5)

På söndagen hade jag inga direkta planer, och det var skönt efter min intensiva lördag. Att jag skulle stanna på rummet fanns förstås inte med bland alternativen, men jag kände heller inte att jag måste se eller göra massor eftersom det var gott om tid kvar på resan.

När jag fick min trevliga rundtur i Acton (läs: gick ett par kilometer åt fel håll med kappsäcken i släp utan att veta vart jag var på väg) dagen innan råkade jag se en metodistkyrka med ett stort anslag: Sunday Service 10 a.m. - all welcome. Jag hade funderat på att gå på en gudstjänst i någon av de stora, berömda - St. Paul's eller Westminster Abbey - men hade blivit lite avskräckt av att man skulle komma till en speciell ingång och bedyra för en kyrkvärd att man visst skulle på gudstjänst och inte alls turista (vilket kostar skjortan). Därför kändes en helt normal gudstjänst i en helt normal förortskyrka som ett mycket mer lockande alternativ. Så - jag ställde faktiskt väckarklockan min lediga söndag och begav mig dit. Jag överraskades av solen och värmen och ångrade mina långbyxor och min rejäla skjorta - speciellt eftersom det råkade bli lite ont om tid och jag fick småjogga till kyrkan... Men svettpärlor och knallrött ansikte är väl bara charmigt.

Det var så trevligt. Och så avslappnat. Eller åtminstone blev jag avslappnad. Varmt välkomnad blev jag också. Det verkade vara en ganska liten och familjär församling, och flera trugade tills de var säkra på att jag skulle stanna på kyrkkaffe, och det gjorde jag förstås. Jag är väldigt glad att jag gick dit, det gav mig lugn i magen och en bra start på veckan!

Kyrkan som ser ut som en borg är Acton Hill Church. Mycket pampigt i förhållande till hur hemtrevlig den var inuti!

Efter gudstjänsten råkade jag se en supermarket alldeles i närheten! Hurra! För vad är nu bättre än en helt vanlig supermarket om man vill känna sig som en local? Förutom att gå på gudstjänst i en hemtrevlig lokalförsamling förstås. Så på Morrison's snurrade jag på rätt länge och köpte på mig lite snacks, te och choklad som man inte får här hemma. Och lite leksaker eftersom det högg till lite i mig av saknad när jag gick förbi den hyllan. Jepp, köpa saker för att kompensera att man är långt borta från sina barn. Låter sunt. Eller sådär. (Men de blev glada!)

 

Eftersom jag ändå skulle gå hem till huset en sväng för att lassa av mig lite te och choklad före min tur in till centrum passade jag på att skypa med Matias och barnen på samma gång. Så roligt att se dem, fast det bara var andra dagen jag var borta! Vi hann prata en god stund, och Arvid och Edvin visade mig alla leksaksbilar de höll på att leka med.

 

Men sen kunde jag ändå inte hålla mig, utan måste komma mig in till stan för att förstå att jag ändå var i London. Eftersom Museum of London fanns på listan över saker jag gärna hade sett men inte hann förra året tyckte jag det passade bra som söndagsunderhållning.

 

Jag började med att ta tunnelbanan till St. Paul's och köpcentret One New Change alldeles bredvid kyrkan. Jag hade nämligen läst ett tips om att det hade en takterrass med fin utsikt över St. Paul's - och dessutom gissade jag att jag skulle kunna få tag på något ätbart där. 

Några vänliga själar såg att jag inte lyckades speciellt bra med att få mig själv på bild med kyrkan i bakgrunden och erbjöd sig att hjälpa till. Tack, det blev betydligt bättre så!

Det var bara att ta hissen upp till takterrassen, och det kan jag definitivt rekommendera om man är i närheten! Det kändes lite mäktigt att stå i höjd med St. Paul's kupol bara en liten bit ifrån. Sedan hittade jag en Woolsworth-butik med en liten matservering. Köpte tomatsoppa och pannkakor (eh, ja) som smakade bra, men jag tror inte min mage var så förtjust i kombinationen, för den var lite missnöjd resten av dagen. (Sov dåligt på natten på grund av samma orsak för övrigt, så efter det blev jag lite skeptisk till tomatsoppa även om jag i princip tycker om det... men av någon anledning blev jag inte skeptisk till pannkakor.)

På väg ut från shoppingcentret hände nog det mest otippade på hela resan. Jag sprang på en bekant från Jakobstad - och inte bara det, utan en bekant från Jakobstad som hade varit med sin familj på samma flyg som oss till och från Spanien en månad tidigare! Vad är oddsen? Jag kan inte minnas att jag skulle ha sprungit på henne här på stan - nånsin! Trevligt hur som helst, och än en gång kändes världen ganska liten - om man nu får ta till klyschor. Men jag tycker det är befogat här.

Museum of London ligger bara ett par kvarter från St. Paul's och är inte helt lätt att hitta in till. Det är byggt mitt i en rondell och har gångbroar som leder in från kvarteren runtom. Lite annorlunda, men annorlunda är säkert bra...

Jag tycker drottningen är cool.

Jag blev inte 100 % förtjust i museet, även om de har väldigt fina föremål. Jag tyckte det var lite rörigt, och man hade blandat in nutiden på ibland ganska konstiga sätt. Jag antar att det var för att göra de historiska föremålen mer konkreta, men jag blev faktiskt mest förvirrad av det och förstod inte riktigt poängen. Ändå, fina saker. Här nedanför finns mynt och statyer från romartiden som har grävts fram i City. Jag fascinerades av porträtten på guldmynten; tänk att faktiskt kunna se (lite på ett ungefär förstås) vilka ansiktsdrag olika romerska kejsare för tvåtusen år sedan hade!

Boken här ovanför är skriven av astrologen Charles Lilly och gavs ut 1651. Två bilder i den lär förutspå The Great Fire som förstörde stora delar av London femton år senare. Nåja, att städer brann då och då var ju knappast någon engångsföreteelse... Fascinerande bilder, hade gärna bläddrat lite!



Ett helt rum som hade täckts av kartor från en social kartläggning av London på 1800-talet. Forskarna gick runt i London och antecknade om olika områden var fattiga eller rika - tecken på fattigdom var prostituerade, trasiga fönster och gräl mellan "warlike mothers", medan blomkrukor och spetsgardiner var tecken på ett välmående, respektabelt område.

Men trots en mängd fina föremål var det som berörde mig starkast något som jag inte har på bild. I ett annars mörkt rum, med vad jag först efter en stund insåg var en bomb hängande mitt i rummet, spelade en film där en lång rad londonbor berättade om sina minnen av Blitzen. London bombades hårt under andra världskrigets flyganfall och där i mörkret kändes historien väldigt påtaglig. Jag var skakad när filmen hade snurrat varvet runt, och det händer inte så ofta på museer. Att jag satt bara ett stenkast från St Paul's Cathedral gjorde det hela ännu mer konkret: katedralen klarade sig oskadd genom kriget trots att de flesta byggnaderna runtomkring den förstördes och trots att den faktiskt också träffades av bomber vid ett par tillfällen. Därför blev den en av de starkaste symbolerna för Londonbornas uthållighet under bombningarna - så länge St Paul's stod kvar fanns det hopp.

Efter att ha sett vad jag behövde se av Londons historia följde jag med strömmen mot St Paul's och vidare över Millennium Bridge. Precis som dagen före tyckte jag - igen - att jag aldrig hade sett så mycket folk på en gång. Åtminstone har jag aldrig sett så många i Sandsund eller Överpurmo... hrm. Att det var en Bank Holiday-helg kanske gjorde att det var ännu mera folk än vanligt på turiststråken - eller så är det bara så det är i London en varm vårhelg.

Någon som har räknat antalet bilder på St Paul's i detta inlägg..?

Jag trodde verkligen att jag skulle se rekonstruktionen av Shakespeare's teater The Globe på närmare håll den här gången, men av olika orsaker - främst opraktiska öppethållningstider - fick jag nöja mig med utsidan. Får ta det nästa gång!

Sen gjorde jag inte så mycket mer. Jag hade lite tid kvar innan jag måste "hem" och äta, så jag fortsatte att följa med folkströmmarna längs med Themsen mot London Eye-hållet. Tittade på människor. Lyssnade på gatumusikanter. Kände lockande dofter från matfestivalen som tydligen var på gång. Kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle köpa nåt att äta eller spara mig till middagen (det senare vann). Återsåg den lila kon från ifjol. Den var lika knäpp i dagsljus.

När jag kommit så långt som till parlamentshuset och Big Ben var det dags att dyka ner i tunnelbanesystemet och ta tåget tillbaka mot Acton. Egentligen mycket bra att vara tvungen att passa mattider, för annars tar jag lätt i så att jag spricker när jag är på ett spännande ställe - men eftersom jag helst inte ville komma för sent och bli utskälld på serbiska av min värdinna blev det ändå några tidiga, sköna kvällar. Inte så dumt!

Puh! Jag vet, jag vet. Långt inlägg. Jag bara tänkte att det inte borde vara omöjligt att skriva om en dag i ett inlägg...

Att strosa i Camden och Notting Hill (UK 4.5, del 3)

Helt oredigerad bild - kameran fick fnatt och gjorde som en gammaldags kamera som skruttat ihop filmrullen - fyra bilder på varandra?? Men det passar fint eftersom bilderna är från Camden. Intryck på intryck på intryck. Mycket beskrivande.

Efter att ha installerat mig i Acton och suttit i trädgården och pratat en stund med min värd begav jag mig in mot stan, där jag skulle träffa fina människor. Emma och Daniel bor en timme från London och råkade dessutom ha besök av Emmas lillebror Victor. De kom in till London för att turista lite tillsammans med mig, och vi skulle träffas vid Camden Markets. Om man stigit upp ungefär två på morgonen lokal tid och rest ett antal timmar finns det viss risk att man börjar hallucinera om man plötsligt dimper ner i Camden en lördagseftermiddag. Folk! Mängder! Fick en känsla av att jag aldrig i mitt liv hade sett så mycket människor samtidigt. Roligt och konstigt ställe! Men det var betydligt fler turister och färre punkare och gother än jag hade förväntat mig.

Slussen som gett Camden Lock sitt namn.

Det är alltså ingen stor chans att man springer in i varandra i misstag i folkmassorna ens fast man försöker, och efter att ha sms:at fram och tillbaka en bra stund utan att lyckas lokalisera varandra fick vi ringa för att ha en chans. Det funkade när jag ställde mig mitt på en kännspak bro och väntade på att de skulle armbåga sig fram dit. Men vi lyckades!

Emma, Daniel och mexikanskt kitsch. Nej förresten, Kitsch med stort K...

Victor slog till på en vintagekamera. Senare lyckades han köpa en filmrulle till den också...

Vi började bli ganska hungriga, och det var ingen brist på mat där. Faktum är att det fanns så mycket att det blev lite svårt... Alla inledde med att sådär öppensinnat hävda att vi inte hade så stor skillnad vad vi skulle äta. Just det, men helst inte sushi (jag). Ja, helst inte klassisk pubmat då (Daniel). Och helst ett ställe med toalett (Emma - med understöd av alla). Men handlingskraftiga som vi trots allt var hittade vi en pub/restaurang där 3/4 fick äta pub grub och den fjärde indiskt. Den hette något med Phileas Fogg, vilket skulle förklara att menyn var en salig blandning av mat från Här och Där. Ganska härligt med mat och ganska härligt att sitta ned i lugn och ro en stund!

Sen STROSADE vi. Just som man ska göra en ledig lördag. Kollade in (en minimal del av det enorma utbudet) marknadsstånd. Åt brasilianska churros. Satt i solen vid vattnet och tyckte nu mest bara att livet var bra. När Victor bläddrade i en begagnad turistguide om Finland råkade han av en slump få upp Solf kyrka och världen kändes inte så stor. (E&V är hemma från Solf.) Vi fick idén att ta en flodbåt till - ja, vart man nu hamnar - men eftersom vi precis hade missat en och inte ville vänta en timme struntade vi i det. 

När vi började få lust att röra på oss fick det bli Notting Hill. Vi tog tunnelbana och buss och passade på att uppleva Oxford Street i lördagsrusning från dubbeldäckarfönstret. Det gick inte snabbt. Men hellre det än till fots med åtta kassar som stackarna vi såg trängas på trottoarerna! Vi beundrade hus i Bayswater och hamnade småningom i Notting Hill, ett år efter att jag inte imponerats så värst mycket. Den här gången var marknaden igång och solen sken, vilket helt klart gav några pluspoäng.

Nej, ingen plockade blommorna. Vi beundrade blommorna.

Samma fasader som jag fotade för ett år sedan. Då blommade det lila på väggarna.

 Det började bli dags att hitta mat igen, och fånigt nog hamnade vi på samma thairestaurang (The Market Thai) som Matias och jag var på förra året - som om det inte fanns fler i London! Precis som ifjol var maten medioker, så nästa gång jag råkar bli hungrig i Notting Hill kanske jag söker mig någon annanstans... Sällskapet var trevligt och diskussionerna livliga, men det började kännas att det var länge sen jag hade sovit och efter maten var jag helt nöjd att avrunda dagen. De åkte mot sitt, jag mot mitt, och om en vecka skulle vi träffas igen. Utomordentligt bra inledning på resan!

Två saker

Två saker har hänt denna dag. (Som jag tänkte nämna. Övriga saker har också hänt. Äta morgongröt, jobba och kleta in barn med solkräm till exempel.)

För det första: Jag har börjat blogga om London! Jag hurrar och tycker det är jättekul och ger härmed min tillåtelse till alla att läsa min blogg hur selektivt de vill. Om det nu råkar vara så att inte alla hurrar för ännu en (säkerligen) långdragen reseberättelse.

För det andra: Det har poppat in en massa trevliga människor här hela kvällen. Amanda har vi här hela veckan eftersom hennes lägenhet är uthyrd i sommar*, och när vi hade kommit hem stannade en grävmaskin på vägen och Kittan knackade på och sa att Jenny hade försökt ringa mig. Det slutade med att hon köpte kvällsmat åt oss och vi åt tillsammans. Senare på kvällen knackade det på igen, då var det min moster som var ute och cyklade. Sånt gillar jag!

* Snälla Amanda, kan du inte alltid bo i vårt vardagsrum?

Notting Hill, 4.5.2013

Mitt hem för en vecka - Acton (UK 4.5, del 2)

När jag hade kollat in grannskapet jag skulle bo i på Google street view på förhand hade jag blivit lite besviken. Av någon anledning verkade allt se lika jämngrått ut, och av någon anledning stämde det inte alls med verkligheten. I verkligheten var Acton hemtrevligt och blommande och mysigt. Skulle jag flytta till London nu skulle jag helt klart kunna tänka mig Acton... inte för att jag skulle ha råd, men ändå.

Jag hittade fram och fick ett varmt välkomnande av Jack (eller egentligen Zeljko; jag antar att det är enklare att heta Jack om man bor i England), som presenterade mig för sin mamma Mika och (lite senare) för sina två döttrar. Lite förvirrad blev jag när jag frågade om de ofta brukar ha studerande som bor där och fick veta att de inte har så många just nu, bara fyra... Förutom mig var det Adriana från Spanien som skulle gå samma kurs som mig; Enrica från Italien som hade bott där sen i vintras och som bäst höll på att kolla in universitet att söka in till; Andrés från Colombia som är läkare men just nu studerar nybörjarengelska - han klarade nätt och jämt enkla artighetsfraser på engelska, så det var ju väldigt praktiskt att Adriana där. En blandning av hem, B&B och hostel kan man kanske kalla det, men även om det inte var vad jag hade väntat mig visade det sig att jag trivdes alldeles utmärkt. Det var en skön blandning människor, och det kunde vara väldigt underhållande vid middagsbordet ibland.

Mitt rum var anspråkslöst, men stort - och det härliga fönstret hade jag gärna tagit hem med mig! Varje morgon när jag vaknade och såg ut suckade jag förnöjt. Så glad att vara just där jag var. Kan också bero på att himlen var uppmuntrande blå varenda morgon oavsett var det hade spåtts för väder dagen innan. 

Husen i grannskapet är knappast byggda på Tudortiden på riktigt, men jag tycker ändå de är väldigt fina. För den som inte ser suddig osynlig text: på vägskylten står det Tudor Way. Givetvis.

Trädgården var en idyll och familjen hade en katt som nästan kunde flyga och en tam rödhake som brukade komma in och äta kattens mat. Oklart vad katten ansåg om det. Den serbiska ortodoxa påsken firades just när jag var där, så på bordet står en jättekorg med (natur)färgade ägg. Jacks mamma Mika var en strålande kvinna. Grälade friskt och kärleksfullt på dem som blev sena till middagen och trugade och såg till att alla fick vad de behövde.

Bakom huset fanns en samling kolonilotter, där Mika hade potatisland och bärbuskar.