Och nu sover barnen förhoppningsvis snart och jag fröjdas mest åt tanken på att få lägga mig själv snart, helt utan att behöva sitta uppe och jobba till mittinatten. Kanske till och med bläddra lite i de där Londonböckerna? Måste erkänna att det är lite blandade känslor inför resan - jag ser fram emot den, men har definitivt inte hunnit ställa in mig mentalt. Eller på något sätt överhuvudtaget. Det är ju snart! Och så var det ju det där... en dryg vecka utan mina barn! Hur tänkte jag där egentligen? När jag sökte stipendiet var allt så hypotetiskt att jag mest såg det fantastiska i möjligheten att åka iväg på kurs, men nu lite närmare inpå känner jag mest i magen hur långt det är mellan London och mina barn. Note to self: se till att Skype funkar på surfplattan...
Ja, min man också förstås. Men vi började med ett par års distansförhållande och det gjorde oss bara gott, så det bekymrar mig mindre. Sorry, Mattus! ;)
Men egentligen, jag är allvarlig. Jag har blivit så utomordentligt bekväm att det nog är bra med en soloresa utan min bättre och mer tekniska hälft. En resa som gör mig lite obekväm, där jag kanske känner att jag är ute på hal is ibland - och fixar det ändå. När vi reser tillsammans är jag sällan orolig, för jag tycker inte det behövs. Inte för att jag lägger allt ansvar på honom, utan för att vi är två. Två som kommer ihåg viktiga saker, två som kollar vilket tåg vi ska stiga på, två som kan tänka ut en plan tillsammans om (när) det dyker upp problem. De där sakerna kan jag visserligen själv. Men det är lite obekvämt, och får man välja brukar det ju bli det bekväma.
Obekvämt är bra. Obekvämt är mycket bra. Men det skadar inte att ladda med lite sömn på förhand.
 |
| London, maj 2012 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar