Mot Alhambra, minus en man (3.4)

En av de saker vi hade sett fram emot med resan var att besöka Alhambra, det moriska fortet och palatset, vars rötter går tillbaka till 900 e.Kr., när Andalusien fortfarande skulle styras av araberna i flera hundra år till. Vi hade sett hur det ståtade på kullen mittemot i både natt- och dagsljus, och var ivriga att få se hur det såg ut på närmare håll. Biljetter hade vi bokat flera veckor tidigare, eftersom besökarantalet är strängt begränsat - till upp till 6600 besökare - och det inte är ovanligt att biljetterna blir slutsålda...

Men. Det man verkligen inte vill höra tidigt just den morgonen är ljuden av att ens man mår dåligt. Riktigt dåligt. Ganska snart var det uppenbart att den mannen inte skulle vara i skick för att se några slott den dagen. Efter lite allmän förvirring och fördröjning gav vi oss ändå iväg, en man fattigare och lite senare än vi tänkt oss, men ändå. Underbart, fantastiskt fint att ha två "extravuxna" i sällskapet - under hela resan överlag, men speciellt den dagen. Annars skulle det inte ha blivit något Alhambra för mig... för ensam med två barn skulle jag inte ha begett mig dit, och att skjuta upp var inget alternativ; dels för att biljetterna inte gick att boka om, dels för att vi skulle förflytta oss till Fuengirola nästa dag. Tack för sällskapet och extrahänderna Ylva och Anders!

Visst, promenaden upp till Alhambra var nästan för tuff för barnen som hann bli rejält trötta och visst, jag skulle ha njutit mer om Matias hade varit frisk och tillsammans med oss. Men ändå, redan promenaden från Sacromonte till Alhambra var en upplevelse. Solen sken från en blå himmel, luften var (ännu) sval och träden gröna. Omgivningarna var sådana man önskar att man hade närmare till hands - tänk att få ta en morgonlänk i den idylliska skogen längs med murarna till Alhambra!

To be continued...