 |
| Vårt gräs frodas - ska vi ta och kallas det vårgräs? Att kalla det påskgräs känns lite begränsande. |
Jag är ensam hemma och solen lyser in på köksbordet. För kanske första gången idag andas jag ut och låter axlarna sjunka ner - man och barn har cyklat iväg för att handla lite innan butiken stänger. En bra idé. En väldigt, väldigt bra idé. Jag misstänker att vi har inte bara en, utan kanske två trotsåldrar på kommande, och det här som låtsas vara ledig tid suger minst lika mycket energi som det där som kallas jobb. Arvids humör pendlar som för en tonåring och Edvin - jag har aldrig hört en så högljudd människa. Dramatiken är stor när han försöker spetsa en körsbärstomat på gaffeln och misslyckas, och rätt ofta sitter han och ropar och ylar bara för att han kan. Som om han var en baby som just insett att han har en röst. Giv mig styrka.
Men till den här dagens fördel måste jag faktiskt säga att förmiddagen var ovanligt trevlig. Min gamla goda vän Karin hälsade på, numera med tre barn. Sist jag träffade henne - i vintras, för en evighet sen - var hon tvåbarnsmorsa med rund mage, nu har hon två stora + en baby som hunnit bli elva veckor och ler åt alla som ler åt henne. Så fint att träffa en liten människa för första gången! Jag smälte totalt. Eftersom det är ett tag sen vi träffats var alla fyra storbarnen blyga först, men småningom tinade de upp, och till sist hittade de till och med på bus tillsammans. Också det - så roligt att se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar