Hen. Hurra!

Här på sidan vattnet har det inte förts någon större debatt om det nya, könsneutrala pronomenet "hen" som håller på att ta sig in i svenskan, men då och då fläktar det in spridda åsikter från svenska bloggar, tidningstexter och kommentarer. Jag förstår dem inte riktigt, för det de diskuterar med hen är inte vad jag förstår med ordet. Jag ser ett praktiskt, nytänkande ord som definitivt kan vara användbart i texter där könet är okänt eller irrelevant. Väldigt många upprörda debattörer tycks se det som ett hot mot... ja, vadå? Kvinnlighet och manlighet?

Ungefär som om det gick att utplåna kvinnligt och manligt genom att inte alltid framhålla könet - eller rent av fabricera ett (för hur vet vi om den anonyma läkaren är en "han" eller en "hon"?). Jag har en känsla av att många människor som gått och stört sig på de här nya fånerierna (obs ironin) med att pojkar visst ska få gråta och flickor visst få spika nu äntligen fått något konkret att kasta alla sin upprördhet mot: det nya, samhällsomstörtande (dramatisk musik) pronomenet hen.

Nu senast snubblade jag över en krönika där Marcus Birro (brukar inte han skriva ganska klokt? Eller har jag missförstått?) av någon outgrundlig anledning som han inte heller förklarar klumpar ihop pronomenet med våldtäkter, Sverigedemokrater och diverse samhälleliga orättvisor. Det är så obegripligt att jag nästan struntar i det hela. Jag antar att han är bekymrad över inte pojkar ska få vara pojkar och flickor flickor - vad nu det innebär. Och då får "hen" symbolisera hela den massiva osäkerheten inför könsroller som sakta, sakta inte är lika självklara som de har varit förr. Det är tråkigt, eftersom hela diskussionen blir skev om en liten del av jämställdhetsarbetet plötsligt blir det hela.

Men vad jag ser i pronomenet är en helt annan diskussion - som skrivhandledare har jag tidigare varit tvungen att säga att det inte finns något bra sätt att skriva könsneutrala pronomen: "han eller hon" är omständligt men ändå kanske bäst, "denne" är maskulint och överformellt, "man" rekommenderas inte i vetenskaplig stil, att upprepa "forskaren" eller "eleven" blir klumpigt och att välja "han" eller "hon" kan bli ljug. Och att blanda är det sämsta alternativet. Jag språkgranskade en kandidatavhandling i våras, där "hen" hade använts sakligt och konsekvent. Jag kände mig tvungen att påpeka att det inte är riktigt accepterat ännu, men tillade (med stöd av kolleger) att det var snyggt gjort och ett väldigt smart sätt att skriva könsneutralt. Det är så jag tycker om "hen".