Exakt hur mycket störde det mig att vårt flyg gick så tidigt sista morgonen (morgonnatten) att vi bara hann äta hotellfrukost två morgnar fast vi bodde på hotell tre? Svar: ganska mycket. Även om rummet och kanske hotellet överlag var ganska skamfilat kändes frukosten så lyxig. Hotellet skröt med att de bjuder på "cakes and croissants" till frukost, och jag tyckte faktiskt det lät ganska hemskt (gott visserligen, men inget som min mage skulle tacka mig för...), men det visade sig att det fanns allt möjligt gott och rejält att välja på - till och med grovt, tyskt bröd som gjorde till och med en finländare nöjd. Och hej - kolla den gigantiska nutellaburken! (Jo, vi var imponerade fast vi just hade sett Colosseum.)
Det visade regn i mängder hela dagen, så vi tryckte in extrakläder i ryggsäcken och jag greppade mitt gula paraply. Och egentligen hade vi ju mest planerat inomhusaktiviteter, så regn var ju egentligen inte hela världen. Ändå.
I bussen satt jag och lyssnade ogenerat på en tonårstjej och en pojke, kanske ett syskonpar, som pratade bredvid oss. Ogenerat, eftersom jag ändå inte kan många ord italienska, så jag har absolut ingen aning om vad samtalet handlade om. Men det lät så vackert! Förr har jag inte känt så stort sug efter att läsa italienska (jag har mer tänkt att det skulle vara smartare att göra nåt av de spridda smulor jag kan av franska, tyska och spanska...), men det här fick mig definitivt att tänka om. Tänk att själv forma de där orden!
Annars kändes det väldigt mycket som om jag fuskade mig igenom resan när det gäller språk. Jag kunde/kan inte mer än ciao, grazie, no grazie (mycket användbart när paraplyförsäljarna flockades) och buon giorno. Och gelato förstås. Men ändå kändes det som fusk när jag använde engelska utan att försöka med mer än ett ciao - och den känslan kanske var lite befogad i Spanien, där jag åtminstone kunde använda vissa fraser, men här? Vad hade jag tänkt att jag skulle göra? Använda Google translate i Mattus telefon eller stå och slå upp i en reseparlör kanske? Anyways. Engelska duger ju för det mesta. Eller att peka på den smörgås man vill ha.
När vi kom fram till Peterskyrkan kan man lugnt säga att vädret var mindre fotogeniskt än på fredagseftermiddagen, även om det var ganska fint med den långa kön av paraplyer. Vi suckade lite och ställde oss sist i kön, och försökte tränga in oss båda två under vårt enda paraply. Men kön drog ändå undan ganska snabbt, och eftersom det var den enda egentliga kön att räkna med på en resa där vi bongade ganska många av Roms största turistattraktioner ska vi inte klaga. (Utom kanske på att det regnade in lite i skorna...)
Precis när vi hade gått igenom säkerhetskontrollen och kön sakteliga drog fram mot Peterskyrkans trappa kom solen fram! Men vi behövde inte harmas på att vi missade den, för innan vi hunnit in i kyrkan duggade det igen. Eventuellt såg vi de enda fem minuterna sol i Rom den dagen, och det är ju inte dumt ändå.
Peterskyrkan är massiv. Enorm. Hisnande stor. Varken bilder eller ord beskriver hur liten en människa känns under de förgyllda valven. Att det är centrum för en av de mäktigaste kristna kyrkorna i världen känns - och visst gör det en andäktig. Men ändå har jag svårt att se det som ett gudstjänstrum, jag som är van med mer avskalat. Lite känns det som att allt det rika, bombastiska, utsmyckade stjäl showen från stillheten och andakten...
Jag tyckte om påven utanför fönstret - han är så uppenbart mycket modernare än många andra påveskulpturer. Jag vet inte vilken påve det är, men se på hans fina 60-talsglasögon! Rynkorna kring ögonen har också avbildats. Han ser så mycket mänskligare ut än de mer utslätade äldre statyerna.
Just another day at work... Lite nervös måste man ju ändå vara för att göra hack i ett marmorgolv där det inte borde vara hack...
Vi hade vallats varvet runt tillsammans med den kompakta massan av turister, och det var dags att gå ut. Men mer än så förtäljer inte historien ikväll, för nu är det läggdags för mig också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar