Dagens aha: man och en

Peppe på Livet och L.A. skrev ett inlägg om hen och en och jag pustade ut för att hon erkände att en inte känns naturligt att använda för henne. Att det allmänna man (som i "man brukar blabla") heter man och inte kvinna för att mannen varit normen och kvinnan undantaget en alldeles för stor del av historien är uppenbart. Och det stör mig onekligen, men tydligen inte så mycket att jag skulle sluta med man och börja använda en.

(Alla icke-språknördar, vänligen återgå till era sysslor. Inget mer här att hämta.)

I en kommentar till Peppes inlägg skrev (en annan) Mia något om en som ett individualistiskt projekt och - aha! Det gick upp för mig varför jag inte ens har försökt använda en. Det beror (kanske) inte (bara) på att jag är bakåtsträvande och trist.

När jag använder man använder jag det som ett sätt att bredda tanken - handlar det bara om mig skriver jag jag, men om det inte bara handlar om mig (eller om jag låtsas att det inte bara handlar om mig) skriver jag man. Det är ett sätt att lyfta påståendet från det individuella till det allmänna. Kanske till och med ett sätt att ge påståendet en större tyngd på det sättet. Och då blir ju hela pronomenet per definition ett sätt att tala om fler än en. Och det är därför jag tycker det känns så konstruerat och oanvändbart att skriva en. Så självklart, men något jag aldrig kommit att tänka på förr.

Roligt med aha-upplevelser. Såna där som gör att man känner sig lite dum för att man inte kommit att tänka på det förut. Vilken är er senaste?

Hen är en annan historia, som jag skrivit om förut - här. Det använder jag gärna i skrift när det är praktiskt, men helst inte i tal eftersom det krockar ganska radikalt med min dialekt som könskategoriserar både klockor och stolar...