Skogskalas!

Ibland förstår vädret verkligen att uppföra sig, till exempel den här helgen som visst ska vara solig och vacker från början till slut. Underbart! Extra fin tajming var det idag, för vi var bjudna på skogskalas för systerson Joar som snart fyller sju år. Kunde inte ha hittat på något bättre program en så här färggrann oktoberlördag än att grilla korv och äta tårta i skogen hela eftermiddagen tillsammans med hela stora familjen (i åldern från fem månader till nybliven 85-åring)! Gillar syster Hannas nytänkande kalas; en annan gång bjöd de på brunch istället för vanligt kalas, också en höjdare.

Extra bonus att jag också kom hem med ett par presenter från mina syskon - har liksom inte hunnit fira min egen födelsedag det här året med någon annan än lilla familjen, så firades lite på köpet nu. Fick bland annat en 3,2-kilos edamerost av min lillebror mjölkbonden... inte den mest klassiska presenten kanske, men helt klart användbar! Rätt kul, tyckte jag.

Och för övrigt? Känner mig inte så lite stressad av att allt ser så normalt ut här hemma fast flytten närmar sig med stormsteg. Nu är det inte mer än cirka tio dagar tills vi får börja på med att åtminstone flytta över saker, men ändå bara bor vi vidare här som om vi aldrig har tänkt oss någon annanstans. Vi stryker pärlplattor, ser på fredagsfilm, kokar bärkräm... allt utom att ta tjuren vid hornen, rada upp bananlådorna och börja packa ner allt vi ser omkring oss.

Jag slits mellan att längta efter att få flytta in och upptäcka vårt nya hem och att vilja kokonga in mig och bara vara i min gamla, sköna, invanda tillvaro. Jag vill absolut inte börja packa ner hela vårt hem ännu, men fattar att det borde göras bit för bit - jag är bara så urusel på att leva i det där skakiga mellanläget mellan två bostäder. Jag minns att det var samma sak när vi skulle flytta från radhuset: jag drog ut i det längsta på att packa ner alla synliga saker, allt för att inte behöva leva mittemellan längre än nödvändigt. Mittemellan, det som innebär att man känner sig hemlös samtidigt som man har två hem som kräver saker av en. Där trivs jag inte, hur nödvändigt det än är.

Det skulle kanske kännas lättare att ta itu med saker om vi hade mer exakta datum, men än så länge är det mest på ett ungefär. Det är inte många dagar hit eller dit som det kan variera, men tydligen är det inte verkligt för mig förrän jag får rita en stor, fet, röd ring kring den dagen i min kalender. Planeringspedant, jag..? Jo. Men i morgon ska jag försöka övervinna mig själv och packa lite trots avsaknaden på exakt datum i kalendern. Jag kan alltid börja i storskrubbens mörkaste och mest bortglömda hörn. Önska mig lycka till!