Vi avslutar ett kapitel

Första snön kom, och flytten. Ända sedan vi skrev på pappren i början av juni har det funnits i tankarna, men det hela har ändå legat så långt in i framtiden att det känts abstrakt och inte riktigt verkligt. Nu är det verkligt. Nu syns det i våra allt tommare rum att vi är på väg någon annanstans och i natt är sista natten vi sover på Aspvägen. Vi har badat bastu för sista gången och tömt nästan alla köksskåp. Det är dags att säga hejdå till vårt sjuttitalshem.

Jag skulle ljuga om jag sa att det känns bara roligt att flytta. Jag är övertygad om att det kommer att bli bra, men just nu - i brytpunkten - sörjer jag också det som fortfarande känns som hemma. Jag trivdes inte omedelbart här och har haft lite blandade känslor för huset, men de senaste året har jag äntligen kommit fram till den punkt där jag helt ärligt kunnat säga att jag trivs.

Det är så mycket vi äntligen lyckats fräscha upp och jag är nöjd med precis allt vi åstadkommit. I vintras renoverade vi hallen och bytte ut hallförvaringen och de senaste månaderna har vi (äntligen!) avslutat bastun och badrummet där ute, byggt en ny terrass (som det visserligen är lätt att säga hejdå till den här årstiden) och tapetserat om i spisrummet. Var och en av de här små pusselbitarna som har klickat på plats har gjort det mer till vårt hem. Och nu, nu när det här huset äntligen börjat göra mig glad, då flyttar vi. Det som gör att det ändå känns okej är ju just det att nästan allt jag är förtjust i är sådant vi har åstadkommit - och har vi gjort oss hemmastadda här, så kommer vi att göra oss hemmastadda i vårt nya hus. Det vet jag ju.

Jag har tagit ledigt på eftermiddagarna både idag och på måndag för att hinna lite bättre med flytten, men när jag kom hem efter lunch idag såg jag mig omkring och kände mig lite modfälld. Allt såg så normalt ut! Det kändes oöverkomligt att ro hela flytten i land på en enda helg och jag började misstänka att vi varit riktigt korkade som ställt det så för oss. Nu känns det tack och lov inte så längre, tack vare att vi knegat på hela dagen tillsammans med min moster, svärfar och mamma och pappa som alla kom och hjälpte till på olika sätt. Så tacksam för det! Det är fortfarande mycket kvar, men det känns inte helt orimligt ändå. Vi fortsätter i morgon! Nu sover våra två yngsta gott efter en tröttsam dag och jag tänker sätta mig i soffan (som fortfarande står kvar) och äta nattmat och se på tv tillsammans med Matias och Arvid.

(Sedan jag tog den här bilden i förrgår har det ändrat årstid, så fascinerande! Varken i går eller i dag har jag hunnit dit överhuvudtaget, utan jag har farit runt och packat här och låtit andra köra i skytteltrafik...)