Drömhus och hus

Tack och hej, radhuset! Good times.

När vi flyttade hit för fyra år sedan tänkte vi alltså att det var tillfälligt. Bara tills vi hittat Huset, det där vi ville leva tills vi blir skruttiga och grå, där vi ville låta rötterna gräva sig djupt ner i marken. Jag trodde vi förr eller senare skulle hitta det där huset som får det att pirra i magen, där allt faller på plats och beslutet känns självklart. Solen faller in genom fönstren med ett förklarat ljus och man får panik vid tanken på att någon annan ska bjuda högre och sno huset.

Det visade sig att det inte var så lätt. Ett eller ett par hus under de här åren har fått det att virvla i huvudet på mig, men det har fallit på att de varit för seriösa renoveringsobjekt eller alldeles för små redan nu. Sedan... har det liksom inte kommit så mycket mer. Att vi velat något fruktansvärt om var vi egentligen vill bo har inte gjort det lättare. Vi har visserligen inte sökt aktivt hela tiden, men vi har ändå försökt hålla koll. Och det är inte mycket intressant som synts till.

I våras blev det mer och mer uppenbart att 1) vi är dumma om vi bor på hyra ännu fler år och 2) vår familj kräver mer utrymme än 83 kvadrat för att kunna leva i fred och harmoni. Vi började leka med tanken på att skippa Drömhuset, när det nu inte verkar vilja dyka upp, och helt enkelt köpa ett hus, ett där vi kan bo. Nu. Ett hus för den här delen av livet. Nästa pusselbit. Vem har sagt att man bara får äga ett hus under sin livstid?

Och så kom det. Vårt vita sjuttitalshus. Man kan väl inte säga att det var förälskelse head over heels, men det var sympati och en känsla av att det här kan fungera. Lite som ett förnuftsäktenskap, men ett som bottnar i sympati och en hoppfull optimism. Vi ska nog bli vänner. Det står kanske inte i en skogsbacke med utsikt över stora landskap som ett av mina påhittade hus som aldrig dök upp, men det gränsar åtminstone till en åker. Och nu är mitt största nöje att surfa tapeter och gardiner på kvällarna när jag egentligen borde packa flyttlådor, och vi har en massa planer som vi knappast hinner göra så mycket åt under skolåret. Det ska bli riktigt roligt det här, även om det inte pirrar så mycket i magen.

(Det här är för övrigt mer känslan jag trodde skulle dyka upp förr eller senare. Och huset. Men med tanke på att det finns i Gnesta är det kanske inte så konstigt att vi missade det.)

Det blev visst mer tankar om att flytta och bo ändå, men för att inte verka så tjatig publicerar jag inlägget först imorgon. Händelsevis 9.10 när dagens första lektion börjar, bara för skojs skull.