Ända tills för några dagar sedan trodde jag egentligen inte det minsta på att vi skulle flytta någonstans snart. Visst, jag hade ett vagt minne av att ha köpt ett hus, men det var ju j-ä-ä-t-t-e-länge sedan, och ändå har det inte synts till någon flytt. Jag kunde nämna flytten i varenda small talk jag hade i flera dagar, men när jag laddade en tvättmaskin, gick över vardagsrumsgolvet för att hämta en banan i köket eller gick ut på terrassen för att känna på vädret på morgonen fanns det inte i min verklighet att det här snart inte är mitt hem längre. Det började bli mitt hem för fyra år sedan; det var inte genast mitt hem, men det blev så småningom.
Jag tyckte genast om terrassen, klätterstenarna i skogsbrynet och de stora vardagsrumsfönstren där man ser höga, mörka tallar. Senare upptäckte jag det fina vardagsrumsgolvet, den stora gräsmattan och trappan framför ytterdörren där man kan sitta en vacker sommarkväll. De fisbleka färgerna i badrummet vande jag mig vid, och det tråkiga köket blev jättefint när vi tapetserade om i mörka färger för ett och ett halvt år sedan. Jordgubbslandet vi skaffade ifjol har bjudit på mycket gott, men bärbuskarna som har tre år på nacken har gett cirka fem bär totalt. I vintras fick vi äntligen upp en fönsterlampa i vardagsrummet så man kunde sitta och läsa i soffan utan att ha på full belysning i rummet. Och framför allt, efter att ha vantrivts med det lila sovrummet i tre och ett halvt år, tog vi oss äntligen i kragen i vintras och målade om i lilla rummet och bytte rum med barnen. Ett halvår har jag tyckt om mitt sovrum. Och nu flyttar vi ifrån det.
Det känns nostalgiskt, men inte så sorgligt (utom kanske de höga tallarna). Mer att jag är tacksam för att det har varit hyfsat trevliga fyra år här. Uppåt och nedåt, men radhuset har varit hemma. Jag var inte alls så säker på det när vi flyttade hit från Vasa, men man vänjer sig. Nu vet vi hur man bor i radhus också.
Det finns ungefär tusen saker jag kunde skriva om att flytta och bo. Men jag vet inte. Gränsen mellan att reflektera och att älta är hårfin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar