Vi kom ju oss iväg till fjällen till sist! Hurra! Det blev några dagar senare än planerat och vi fick kapa inledningen i Umeå, men det blev av. Istället blev det ett par nätter hos kusinerna i Norrfjärden på hemvägen, så det blev riktigt bra till sist. Fyra i vår familj hade fått och tillfrisknat från Covid, men vi var i rätt bra skick när vi skulle iväg. Mamma och pappa hade också Covid strax före resan, så vi lade ribban lågt och var mer tacksamma än vanligt för vår bekväma fjällvandringsstil - korta turer enligt behag och sedan chill i en stor stuga!
På grund av de ändrade planerna är den nya färjan ännu otestad av oss, utan istället ställde vi väckarklockan okristligt tidigt och startade kl 5 för att köra hela vägen på en dag. Och aldrig kunde jag tro att det skulle gå så smidigt - vi körde nästan till Kemi innan vi stannade för att äta frukost och lunchen åt vi i Arvidsjaur! Framme i Vuoggatjålme var vi redan vid femtiden, vilket kan vara nån slags rekord. Så skönt! Och det fast vi fått stanna och spana oräkneliga renar under vägen, redan kring Älvsbyn började de dyka upp. Det är nog också ett rekord, tror inte vi sett så många någonsin, eller åtminstone inte i modern tid!
Det är tre år sedan sist och jag hann verkligen börja sakna Vuoggatjålme och fjällen däromkring. Har ibland tänkt att det skulle vara roligt att se andra delar av fjällvärlden, men samtidigt är det fantastiskt att ha ett hemmafjäll, ett där jag travat upp och ner sedan jag var i tioårsåldern och nu får ge vidare till mina barn. Hemmafjället framför allt är Tjidtjakgaise, fjället som tornar upp sig bakom stugbyn - upp på toppen har jag faktiskt aldrig varit, för som alltid i fjällen är den längre bort än man kan tro, men åtminstone en kort tur upp över trädgränsen hör till.
Första dagen gick vi upp tillsammans med pappa och trots en del postcovid-flås och regnigt väder var det ett kärt återseende. Vi klarade oss med lite duggregn upp till raststugan, men väl där hällde det ner och det gjorde faktiskt ingenting alls att vår matpaus blev lite längre än planerat när vi fick börja elda i spisen eftersom trangiabränslet glömts kvar nere i stugan... Lagom tills vi skulle iväg igen lättade regnet, så bättre tajming kunde vi inte ha önskat oss!
Efter matrasten meddelade Josef bestämt att han var färdig med fjällvandring, så han tog sin far och gick ner. Vi andra gick vidare, men bara en vända upp över trädgränsen för att se på kalfjället och sen ner igen via ravinen intill.
Jag hade tänkt på att det hunnit gå tre år sedan vår förra fjällresa, men inte hade jag tänkt på att mina barn blivit tre år äldre. Jag fattade ingenting på morgonen när vi bestämde oss för att ta en Tjidtjaktur - de klädde sig i lämpliga kläder, tog var sin ryggsäck och var klara minst lika snabbt som vi vuxna i sällskapet. Tänk, så lätt livet kan bli när man passerat småbarnsåren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar