London! Nu är det dags för några inlägg från resan känner jag! Dagen innan fick jag alltså reda på att den största spårvägsstrejken på 30 år var inplanerad just den dag vi skulle anlända. Ett orosmoment var Stansted Express, som vi skulle ta från flygfältet in till stan, det andra var att även tunnelbanor och pendeltåg var begränsade under dagen och helt kaputt på kvällen. Det förstnämnda visade sig fungera långt över förväntan. Tågen gick, men bara hälften av avgångarna och varken tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Men vi hade inga problem alls, vi bara gled till perrongen, klev på och så gick det behagligt rymliga tåget inom ett par minuter - ingen väntan, inget strul och ingen trängsel!
Någonstans här började jag fatta dåliga beslut, eller åtminstone ett sådant. Jag visste att strejken skulle ta all lokaltrafik utom bussarna efter kl 18 och i efterskott är det ju ganska enkelt att se att vi bara borde ha tagit oss till vårt boende i Queen's park, lastat av bagaget och tagit en chill kväll i närområdet. Meeen, tåget hade ju gått så smidigt trots allt och det var ju fortfarande tidigt på eftermiddagen, såattjaa... jag tänkte att ett par stopp längs vägen kan vi väl kosta på oss?
Efterkloka ord: stoppen i sig var det inget fel på, men krånglet det blev innan vi var framme var inte värt det. Nej, no, nope.
Men let's not ta ut saker i förskott! Vi anlände till Liverpool Street station och bestämde oss för att börja med en promenad till St. Paul's för att sedan ta en buss till Leicester Square - och närmare bestämt Legobutiken som fanns på listan över absoluta måsten för åtminstone någon i sällskapet. Den här biten var rolig! Känslan av att ha trillat in mitt i city med skyskrapor, dubbeldäckare, svarta taxibilar och hus som kanske eller kanske inte föreställde Gringotts i Harry Potter-filmerna var oslagbar - även om värmen var tryckande och kappsäcken otymplig. (Sedan googlade jag Gringotts och vi hade nog fel - men det förtar inte känslan av att det kunde ha varit trollkarlsbanken vi såg!)
Huvudorsaken till promenaden till St. Paul's var att vi skulle stiga på en buss som gick därifrån, men en sekundär orsak var att jag gärna ville inleda starkt med att visa barnen en av de mest ikoniska byggnaderna i London. Men när vi dessutom råkade gå rakt på köpcentret One New Change kom jag ihåg att där finns en ganska fantastisk takterrass med utsikt över St Pauls' och en massa andra tak, så vi tog en detour upp med hissen. Den omvägen är jag åtminstone 100 % nöjd med!
Det var stekande hett uppe på taket, men utsikten är enastående, åtminstone för den som bokstavligen precis stigit av tåget från landet! Det finns en bar/restaurang där och med mer tid och kanske ett vuxnare sällskap skulle det inte vara ett dumt ställe att sitta och chilla på!
Tycker den här bilden är så rolig - jag bad Arvid ta en bild av mig och när han tagit den började han skratta åt sig själv och konstaterade att han kanske ska byta vinkel för att få med St Paul's istället för lyftkranen och byggställningarna... Det kan jag ju inte annat än hålla med om!
Där är den då.
När vi sett oss mätta på utsikten åkte vi ner igen och gick till busshållplatsen. Då var peppen vi kände för att åka dubbeldäckare fortfarande stor - jag släpade till och med upp kappsäcken på andra våningen eftersom barnen ville sitta uppe. Vad gör man inte för sina söner..?
När vi steg av insåg vi att vi var mitt i teaterdistriktet och gick faktiskt också förbi Lyceum theatre där The Lion King, som vi skulle gå på två dagar senare, spelas.
Men målet var Legos flaggskepp vid Leicester Square - tyvärr var bara en del av butiken öppen eftersom den snart stängs helt för renovering, så den var ganska medioker och levde nog inte upp till hypen. Väldigt överbefolkad dock. Och svettig. Och högljudd. Om jag var 100 % nöjd med föregående stopp så blev jag rätt snart färdig här. Visserligen smygköpte jag en dubbeldäckare att ge åt Arvid i födelsedagspresent dagen därpå, men sen var jag klar. Det var inte sällskapets yngsta. Inte på lääänge än. Igen, vad gör man inte för sina barn? Men efterklokhet här också: Borde nog ha haft stenkoll på klockan och sett till att vi varit klara innan tunnelbanan slutade gå, men så blev det inte nu.
Well well, en punkt på listan som vi fick bocka av. Sedan blev det också ett snabbt besök till den gigantiska m&m-butiken mittemot. Ursäkta, men vilken fullständigt meningslös affär! Jag kan inte förneka att det är gott med m&m, men att fylla fyra våningar med merchandise och låtsas att det är häftigt... fattar inte att folk köper det (bokstavligen). På den punkten höll faktiskt också mitt sällskap med mig så det blev en snabbvisit, tack och lov!
Och där... började vår långa resa hem. Tack vare den fenomenala appen Citymapper (vilken lifesaver under hela resan!) hade vi rätt bra koll på vilka busslinjer som gick mot Queen's park och varifrån de gick. Det som inte syntes i appen var det fullständiga kaos som uppstod när bussarna var det enda alternativet. Vi stod och väntade i vad som kändes som en evighet på bussar som inte kom, eller kom utan att stanna pga. fyllda till bristningsgränsen... Vid det laget var vi hungriga, överhettade och vimmelkantigt trötta alla tre och jag kände mig som en rätt så rutten förälder som utsatte mina barn för den här pärsen.
För att vara efterklok igen hade väl det här varit ett gyllene tillfälle att kosta på mig mitt livs första uber, men jag var helt enkelt för trött för att ladda ner appen och ta reda på hur det funkade i det skedet, så vi väntade troget på bussen. Lyckan var stor när vi fick armbåga oss in i en buss, uppgivenheten ännu större när den stannade halvvägs och av okänd orsak förkunnade att den inte går längre än så, bara att stiga av och ta nästa buss vidare. Och där stod vi igen och väntade på ännu en överfull hållplats... Nå, till sist kom vi oss fram till lummiga Queen's park, vårt mysiga vindsrum och våra snälla och välkomnande airbnb-värdar. Lyckan! Och tröttheten. Vi orkade nätt och jämnt äta lite flingor istället för middagen som aldrig blivit av och dråsade sedan i säng.
Nej, den kvällen var mer strapats och uthållighetstest än roligt äventyr, men karaktärsdanande kanske det var..? Mitt sällskap höll i alla fall modet uppe på ett imponerande sätt fast det märktes hur genomtrötta de var, så där fick jag allt vara stolt! Och till all lycka blev resan bara bättre efter den bottennoteringen. Följande dag väntade födelsedag och Harry Potter-äventyr. Återkommer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar