Guoletisjaure och regnet

 

Vädret ja. Jag vill minnas att vi hade märkligt varmt sist vi var till fjällen - lite mer shorts och lite mindre långkalsonger. I år var det kring 10 grader och regn, eller åtminstone hotande regnmoln, mest hela tiden. Men det är okej! Ingen far till fjälls för en solsemester och vi var ordentligt rustade. Faktum är att vi pausade på Prisma i Torneå på vägen för att komplettera med de sista regnplaggen som saknades... Flera gånger gick jag med dubbla jackor och regnbyxor över vandringsbyxor över träningstights. Vantar check, mössa check - och gärna ett par i reserv för regnblöta barn! 

Att stanna inne och vänta ut regnet när prognosen visade regn hela tiden var inte ett alternativ, så den regnigaste dagen hoppade min och Hannas familjer i bilarna och körde iväg till storslagna Guoletisjaure, där det går att parkera och börja vandra direkt på kalfjället. En av mina favoritplatser på jorden! Även om sikten var något skymd av moln... 

Det var inte läge för någon långvandring, inte minst med tanke på den tvåårige, mest kortbente vandraren, men vi gick en bit och hittade en perfekt picknickplats vid en fjällsjö. På med Trangia, koka korv och äta smörgåsar. Och värma händer och försäkra om att det blir varmare om man håller i sin o'boy-kåsa med båda händerna. 

Och trots allt regn är det en av mina favoritutflykter i år. Så roligt att återse det här landskapet! Och också - väldigt skönt att byta om till torra kläder och ta det lugnt i stugan resten av dagen, efter en snabbvisit över till norska sidan. Mer om den senare!

Long time no see, fjällen!

Vi kom ju oss iväg till fjällen till sist! Hurra! Det blev några dagar senare än planerat och vi fick kapa inledningen i Umeå, men det blev av. Istället blev det ett par nätter hos kusinerna i Norrfjärden på hemvägen, så det blev riktigt bra till sist. Fyra i vår familj hade fått och tillfrisknat från Covid, men vi var i rätt bra skick när vi skulle iväg. Mamma och pappa hade också Covid strax före resan, så vi lade ribban lågt och var mer tacksamma än vanligt för vår bekväma fjällvandringsstil - korta turer enligt behag och sedan chill i en stor stuga!

På grund av de ändrade planerna är den nya färjan ännu otestad av oss, utan istället ställde vi väckarklockan okristligt tidigt och startade kl 5 för att köra hela vägen på en dag. Och aldrig kunde jag tro att det skulle gå så smidigt - vi körde nästan till Kemi innan vi stannade för att äta frukost och lunchen åt vi i Arvidsjaur! Framme i Vuoggatjålme var vi redan vid femtiden, vilket kan vara nån slags rekord. Så skönt! Och det fast vi fått stanna och spana oräkneliga renar under vägen, redan kring Älvsbyn började de dyka upp. Det är nog också ett rekord, tror inte vi sett så många någonsin, eller åtminstone inte i modern tid! 

 

Det är tre år sedan sist och jag hann verkligen börja sakna Vuoggatjålme och fjällen däromkring. Har ibland tänkt att det skulle vara roligt att se andra delar av fjällvärlden, men samtidigt är det fantastiskt att ha ett hemmafjäll, ett där jag travat upp och ner sedan jag var i tioårsåldern och nu får ge vidare till mina barn. Hemmafjället framför allt är Tjidtjakgaise, fjället som tornar upp sig bakom stugbyn - upp på toppen har jag faktiskt aldrig varit, för som alltid i fjällen är den längre bort än man kan tro, men åtminstone en kort tur upp över trädgränsen hör till. 

Första dagen gick vi upp tillsammans med pappa och trots en del postcovid-flås och regnigt väder var det ett kärt återseende. Vi klarade oss med lite duggregn upp till raststugan, men väl där hällde det ner och det gjorde faktiskt ingenting alls att vår matpaus blev lite längre än planerat när vi fick börja elda i spisen eftersom trangiabränslet glömts kvar nere i stugan... Lagom tills vi skulle iväg igen lättade regnet, så bättre tajming kunde vi inte ha önskat oss! 

Efter matrasten meddelade Josef bestämt att han var färdig med fjällvandring, så han tog sin far och gick ner. Vi andra gick vidare, men bara en vända upp över trädgränsen för att se på kalfjället och sen ner igen via ravinen intill. 

Jag hade tänkt på att det hunnit gå tre år sedan vår förra fjällresa, men inte hade jag tänkt på att mina barn blivit tre år äldre. Jag fattade ingenting på morgonen när vi bestämde oss för att ta en Tjidtjaktur -  de klädde sig i lämpliga kläder, tog var sin ryggsäck och var klara minst lika snabbt som vi vuxna i sällskapet. Tänk, så lätt livet kan bli när man passerat småbarnsåren!

Standby

 

Ännu en i familjen trillade dit; Edvin testade också positivt.

Det är en dålig nyhet för att: Det betyder att förkylningen i London var bara en förkylning, så det finns en viss risk att Arvid ännu får det. Det innebär att vi har skjutit upp vår fjällresa några dagar och står i standby tills vi kan göra en kvalificerad gissning att hela familjen är startklar.

Det är en god nyhet för att: Alla som varit sjuka är i skick nu och snart redo för avfärd! Och vem vet, kanske boosterdosen som Arvid fick inför London var en sådan dunderkur att han klarat sig? Och det känns onekligen bra att veta att jag inte släpade runt på två potentiella covidbomber i trängseln i London. Istället var det nog en helt vanlig österbottnisk lägerförkylning vi spred... 

Ska jag vara riktigt ärlig har de här nästan två veckorna som gått sedan jag började få symptom inte varit så illa. Trist att vara sjuk förstås, men det har faktiskt varit lite välgörande att tvingas stanna upp och ställa in lite - än en gång. Tidvis har jag blivit stressad över att sommaren bara går utan att vi kunnat träffa folk och göra utflykter, men samtidigt behövde vi (eller åtminstone jag) nog koppla ner en tid. Det är faktiskt inte så illa att nästan få lite tråkigt och börja lösa sudoku, spela (en massa) spel med barnen och - faktiskt - ligga på soffan och lyssna på ljudbok samtidigt som jag spelar Toon Blast. Med ytterst gott samvete, för alla har ju hört om den stora tröttman som kommer efter covid. Rätt skönt också att inte behöva återvända till jobbet så fort som möjligt för att reda upp vikariekaos, utan helt enkelt få fortsätta ta det lugnt!

I lördags kröp sig rastlösheten ändå på, så jag tog min förvånansvärt friske och symptomfrie förstfödde och for till Kokkola. Vi gick på loppis, åt hamburgare på Burger Village och avslutade med glass på Café Bryggan på hemvägen. Vilken bra sommarlovsdag!

Återhämtning i Queen's park (London, dag 2)

Välkommen med på en somrig förmiddagspromenad i Queen's park! 

Queen's park är ett lugnt och lummigt område en bit bort från the hustle and bustle i centrala London, men ändå inte mycket mer än en halvtimme från centrum med tunnelbana eller pendeltåg. För oss blev det en lyckträff att hitta ett vindsrum hemma hos en familj via Airbnb - vårt rum var mysigt, värdarna trevliga och det lugna området blev ett andningshål där vi kunde landa och återhämta oss mellan alla aktiviteter där vi trängdes bland tusentals andra Londonbesökare. Lite särskilt glad är jag också för att barnen fick bo i ett (pakistani-)engelskt hem och öva engelska med våra värdar, fundera över skillnader jämfört med ett finländskt hem och öva sig på att bo tillsammans med främmande men snälla människor från andra länder. Så mycket mera värde i det än att bo på ett kedjehotell, vilket var vårt andra alternativ!

Parken som gett området sitt namn anlades till Queen Victorias ära i slutet av 1800-talet och kvarteren kring parken består fortfarande av viktorianska stenhus. Lugnt och hemtrevligt område, och själva parken låg precis mittemot vårt hus! Vår första förmiddag i London hade vi bestämt att ta det lugnt och bara gå runt i närområdet - på seneftermiddagen hade vi biljetter till Warner bros studios och efter vår långa färd kvällen innan var det perfekt med sovmorgon och lågt ställda planer för förmiddagen. Älskar att gå runt i mysiga bostadsområden i främmande städer! Vi tog sikte på Kensal High street en bit bort och hittade en helt annan typ av gata - lite skamfilat och med en skön blandning av människor. 

Det blev lite shopping, men definitivt ingen high end-shopping! Vi köpte godis och snacks från Poundland och böcker från WH Smith - och så här efter resan kan jag konstatera att just godis och böcker var vad vi bar hem några kilo av från London! Det, och några Harry Potter-prylar. I övrigt blev det inte mycket shopping, men det var inte tanken heller.

Rätt snart började ändå gårdagskvällen och förkylningen som Arvid känt av ungefär sedan vi startade hemifrån ta ut sin rätt och vi bestämde oss för att gå tillbaka. Jag gjorde vad jag kunde för att få med mitt sällskap på fish and chips, men lunchen blev ändå mikromat från Sainsbury's kyldisk att värma "där hemma"... Well, så fick det bli, alla nöjda, alla mätta!

Vi läste med stort engagemang om diverse bortsprungna djur på lapparna längs med vår väg hem. Mest funderade vi på vad som hade hänt undulaten som rymt genom ett öppet fönster mitt under pågående antibiotikakur veckan innan... Spännande spännande, men det lär vi aldrig få reda på!

När vi kom hem var Arvid så trött att han sov i över en timme, tills jag med milt tvång väckte honom för att han skulle hinna äta sin mikrade portion innan det var dags att bege sig mot Warner bros studios... då skyllde jag tröttheten på dagen innan, men i efterskott har han själv sagt att han egentligen kände sig rejält förkyld både den dagen och resdagen, men försökte bortförklara det för sig själv eftersom han inte ville bli förkyld just då... Hehe. Och nu i efterskott undrar jag ju vad det egentligen var eftersom jag, Matias och (från och med idag) Josef testat positivt för covid nu medan Arvid och Edvin inte visar minsta lilla symptom. Men det skulle ju vara behändigt om det var det de hade då, så slipper de nu... Vi får se, vi får se, men lite misstänkt är det. Och så försöker jag isf låta bli att tänka på att jag - visserligen lyckligt ovetande - då har släpat runt två potentiella smittbomber i diverse folksamlingar i London... Förlåt världen. 

Men den trötta nyblivna femtonåringen vaknade, ruskade sömnen ur ögonen och en stund senare gick vi tillbaka mot tågstationen för att ta, om inte Hogwartsexpressen, så åtminstone London overground till Watford Junction!

Londonvyer och strapatser (London, dag 1)

London! Nu är det dags för några inlägg från resan känner jag! Dagen innan fick jag alltså reda på att den största spårvägsstrejken på 30 år var inplanerad just den dag vi skulle anlända. Ett orosmoment var Stansted Express, som vi skulle ta från flygfältet in till stan, det andra var att även tunnelbanor och pendeltåg var begränsade under dagen och helt kaputt på kvällen. Det förstnämnda visade sig fungera långt över förväntan. Tågen gick, men bara hälften av avgångarna och varken tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Men vi hade inga problem alls, vi bara gled till perrongen, klev på och så gick det behagligt rymliga tåget inom ett par minuter - ingen väntan, inget strul och ingen trängsel! 

Någonstans här började jag fatta dåliga beslut, eller åtminstone ett sådant. Jag visste att strejken skulle ta all lokaltrafik utom bussarna efter kl 18 och i efterskott är det ju ganska enkelt att se att vi bara borde ha tagit oss till vårt boende i Queen's park, lastat av bagaget och tagit en chill kväll i närområdet. Meeen, tåget hade ju gått så smidigt trots allt och det var ju fortfarande tidigt på eftermiddagen, såattjaa... jag tänkte att ett par stopp längs vägen kan vi väl kosta på oss?

Efterkloka ord: stoppen i sig var det inget fel på, men krånglet det blev innan vi var framme var inte värt det. Nej, no, nope. 

Men let's not ta ut saker i förskott! Vi anlände till Liverpool Street station och bestämde oss för att börja med en promenad till St. Paul's för att sedan ta en buss till Leicester Square - och närmare bestämt Legobutiken som fanns på listan över absoluta måsten för åtminstone någon i sällskapet. Den här biten var rolig! Känslan av att ha trillat in mitt i city med skyskrapor, dubbeldäckare, svarta taxibilar och hus som kanske eller kanske inte föreställde Gringotts i Harry Potter-filmerna var oslagbar - även om värmen var tryckande och kappsäcken otymplig. (Sedan googlade jag Gringotts och vi hade nog fel - men det förtar inte känslan av att det kunde ha varit trollkarlsbanken vi såg!)

Huvudorsaken till promenaden till St. Paul's var att vi skulle stiga på en buss som gick därifrån, men en sekundär orsak var att jag gärna ville inleda starkt med att visa barnen en av de mest ikoniska byggnaderna i London. Men när vi dessutom råkade gå rakt på köpcentret One New Change kom jag ihåg att där finns en ganska fantastisk takterrass med utsikt över St Pauls' och en massa andra tak, så vi tog en detour upp med hissen. Den omvägen är jag åtminstone 100 % nöjd med! 

Det var stekande hett uppe på taket, men utsikten är enastående, åtminstone för den som bokstavligen precis stigit av tåget från landet! Det finns en bar/restaurang där och med mer tid och kanske ett vuxnare sällskap skulle det inte vara ett dumt ställe att sitta och chilla på!

Tycker den här bilden är så rolig - jag bad Arvid ta en bild av mig och när han tagit den började han skratta åt sig själv och konstaterade att han kanske ska byta vinkel för att få med St Paul's istället för lyftkranen och byggställningarna... Det kan jag ju inte annat än hålla med om!

Där är den då.

När vi sett oss mätta på utsikten åkte vi ner igen och gick till busshållplatsen. Då var peppen vi kände för att åka dubbeldäckare fortfarande stor - jag släpade till och med upp kappsäcken på andra våningen eftersom barnen ville sitta uppe. Vad gör man inte för sina söner..?

När vi steg av insåg vi att vi var mitt i teaterdistriktet och gick faktiskt också förbi Lyceum theatre där The Lion King, som vi skulle gå på två dagar senare, spelas. 

Men målet var Legos flaggskepp vid Leicester Square - tyvärr var bara en del av butiken öppen eftersom den snart stängs helt för renovering, så den var ganska medioker och levde nog inte upp till hypen. Väldigt överbefolkad dock. Och svettig. Och högljudd. Om jag var 100 % nöjd med föregående stopp så blev jag rätt snart färdig här. Visserligen smygköpte jag en dubbeldäckare att ge åt Arvid i födelsedagspresent dagen därpå, men sen var jag klar. Det var inte sällskapets yngsta. Inte på lääänge än. Igen, vad gör man inte för sina barn? Men efterklokhet här också: Borde nog ha haft stenkoll på klockan och sett till att vi varit klara innan tunnelbanan slutade gå, men så blev det inte nu.

Well well, en punkt på listan som vi fick bocka av. Sedan blev det också ett snabbt besök till den gigantiska m&m-butiken mittemot. Ursäkta, men vilken fullständigt meningslös affär! Jag kan inte förneka att det är gott med m&m, men att fylla fyra våningar med merchandise och låtsas att det är häftigt... fattar inte att folk köper det (bokstavligen). På den punkten höll faktiskt också mitt sällskap med mig så det blev en snabbvisit, tack och lov!

Och där... började vår långa resa hem. Tack vare den fenomenala appen Citymapper (vilken lifesaver under hela resan!) hade vi rätt bra koll på vilka busslinjer som gick mot Queen's park och varifrån de gick. Det som inte syntes i appen var det fullständiga kaos som uppstod när bussarna var det enda alternativet. Vi stod och väntade i vad som kändes som en evighet på bussar som inte kom, eller kom utan att stanna pga. fyllda till bristningsgränsen... Vid det laget var vi hungriga, överhettade och vimmelkantigt trötta alla tre och jag kände mig som en rätt så rutten förälder som utsatte mina barn för den här pärsen. 

För att vara efterklok igen hade väl det här varit ett gyllene tillfälle att kosta på mig mitt livs första uber, men jag var helt enkelt för trött för att ladda ner appen och ta reda på hur det funkade i det skedet, så vi väntade troget på bussen. Lyckan var stor när vi fick armbåga oss in i en buss, uppgivenheten ännu större när den stannade halvvägs och av okänd orsak förkunnade att den inte går längre än så, bara att stiga av och ta nästa buss vidare. Och där stod vi igen och väntade på ännu en överfull hållplats... Nå, till sist kom vi oss fram till lummiga Queen's park, vårt mysiga vindsrum och våra snälla och välkomnande airbnb-värdar. Lyckan! Och tröttheten. Vi orkade nätt och jämnt äta lite flingor istället för middagen som aldrig blivit av och dråsade sedan i säng. 

Nej, den kvällen var mer strapats och uthållighetstest än roligt äventyr, men karaktärsdanande kanske det var..? Mitt sällskap höll i alla fall modet uppe på ett imponerande sätt fast det märktes hur genomtrötta de var, så där fick jag allt vara stolt! Och till all lycka blev resan bara bättre efter den bottennoteringen. Följande dag väntade födelsedag och Harry Potter-äventyr. Återkommer!

Badsommaren

Badsäsongen tog ett tvärt uppehåll för oss. Inte för att värmen tog slut, men för att covid gjorde entré. Jag skrev tidigare att tidpunkten var helt okej för oss, men det är något vi missat under värmeböljan som varit - en massa, massa varma bad! Nå, sommaren är ju inte över ännu, men åtminstone den här värmeböljan verkar vara det. Till all lycka, får jag väl tillägga! I vanliga fall klagar jag inte så mycket över värme, men kombinationen att vara sjuk samtidigt som värmen trycker är ingen höjdare. Särskilt inte när det håller oss borta från stranden! 

Desto gladare är jag att vi åtminstone inledde starkt. Direkt efter London gjorde vi premiär och fortsatte med bad tre dagar i sträck. Jag lyckades till och med få till stånd något jag längtade efter hela förra sommaren men aldrig fick till - en helkväll på stranden, bara för mig själv. På måndag kväll när jag hade lämnat av Arvid på Humle körde jag vidare till Storsand med matsäck, filt, bok och simdräkt. Sedan stannade jag där hela kvällen. Ingen tid att passa, inget sällskap med åsikter eller önskemål. Varmt i luften, varmt i vattnet. Underbart!

Och läget nu? Jag blev aldrig riktigt sjuk av covid, men nu en vecka efter att symptomen dök upp börjar jag bli lite trött på förkylningskänslan och tröttheten. Tålamod, tålamod! Matias blev sämre och var däckad en dag eller två, men nu är han också på bättringsvägen. Barnen verkar ha klarat sig, åtminstone fortsatte Josef testa negativt och storbarnen har inte visat några tecken på att ha smittats. Håller tummarna för att det håller i sig så!

Hälsning från högsommaren

 

Ute mörknar himlen, det mullrar i bakgrunden och blåser upp till oväder. Ända sedan vi kom hem från London för en vecka sedan har det varit tryckande kvavt, så en urladdning är mer än välkommen! Resan var rolig och vi hann förvånansvärt mycket  - det insåg jag inte riktigt då, men nog nu när jag kollar igenom bilderna från resan. Det blev rätt så turistigt med flera stora och väldigt typiska attraktioner, men jag är väldigt nöjd med hur vi valde. En annan gång skulle det vara roligt att bara strosa runt i olika stadsdelar, men i sällskap med en teen och en tween får man anpassa sig enligt deras önskemål - och som tur är gillar vi i stort sett samma sorts aktiviteter, så det blev bra för alla. Men för att hinna med allt som verkade roligt hade vi nog behövt en månad, tre och en halv dag räckte inte långt! Det lär blir några inlägg från resan framöver...

Sedan vi kom hem har vi mest hängt här hemma och tagit det lugnt, inte minst för att jag testade positivt för covid häromdagen, tätt följd av Matias som testade positivt idag. Om det är en souvenir från London eller inhemsk vara lär vi inte få reda på, men det kom på sätt och vis helt lägligt. Vi är lediga och hade inga stora planer just nu som vi måste ställa in - och som en kollega skrev, vad bra att jag uppdaterar med lite antikroppar inför hösten när det säkert kommer nya vågar! Vi är båda två i rätt bra skick, som en rejäl sommarförkylning men inte mer än så. Är väldigt tacksam över att vi har fått våra tre doser och klarar oss så här. Och tänk att vi klarat oss så här länge utan att alls ha det i huset! 

Josef är också lite förkyld, men testade negativt åtminstone idag, så vi får se... önskar i ärlighetens namn att han också skulle testa positivt så vi får köra covidracet för så många som möjligt i familjen samtidigt nu! Både Arvid och Edvin var förkylda på resan, men eftersom det visade sig redan på väg dit och var lätt och lindrigt för dem båda reflekterade jag inte desto mer över det. Arvid tog dessutom två negativa test när vi kommit hem eftersom han skulle iväg på läger nästan genast. Men så här i efterskott undrar jag ju lite vad det hade visat om de testats när de var som mest förkylda... Well, det lär vi inte få reda på och det spelar väl ingen större roll heller. Är i alla fall glad över att Arvid redan var iväg på behörigt avstånd på läger när jag började få symptom så han inte missade sin efterlängtade vecka på Humle!