Med klumpig kropp på vacker vigsel

Hittills har jag ju sagt att jag trivs ganska bra med att vara gravid - sådär att jag förstås vill att babyn ska komma ut, men inte främst för att slippa vara gravid. Jag tror jag börjar ändra mig. Nu vill jag att babyn ska vara här och så vill jag ha tillbaka min normalt fungerande kropp!! Åh, så jag ser fram emot att kunna röra på mig igen. Knyta skosnören och dra på sig strumpor utan att ta sats före, det ska bli kul!

Igår kväll gick jag och barnen till Karin, min barndomsvän som flyttade hit i somras, och jag tyckte att det knappast kunde vara nåt problem att gå 500 meter i långsamt tempo. Det var det faktiskt inte på ditvägen. Men på hemvägen! När vi väl kommit hem hade jag så ont överallt att jag knappt kunde gå utan att ta stöd mot väggen - och det höll gott och väl i sig ända till i förmiddags. Mycket irriterande!!

I och för sig börjar det väl bli dags att få lite extra motivation inför förlossningen, så det är kanske lika så bra... Snart har den graviditeten slagit nytt längdrekord för mig - imorgon är jag i vecka 39+2, som är den dag då Edvin kom till världen, en dryg vecka senare än sin storebror. Fortfarande känns det overkligt att det börjar bli dags, men samtidigt mycket mer konkret än för en vecka sedan!

Mot eftermiddagen kunde jag åtminstone gå utan att vagga och grimasera, så jag slog på stort och åkte en sväng till Purmo för att vara med på min barndomsgrannes vigsel. Så vackert med höstbröllop! Och så roligt att få dela lite av all den där glädjen!