Nu när jag fortsätter att blogga om Barcelona märker jag att det finns en... rätt så uppenbar röd tråd genom vår resa. Den här dagen, näst sista dagen på resan, började vi nämligen med att ta en buss till Park Güell, ännu ett projekt av Gaudí. Temaresa Gaudí alltså! Det blir lätt så i Barcelona.
Park Güell är en park som är öppen för allmänheten till ganska stor del, även om det kostar lite att gå in till "the monumental area", huvudentrén till parken där Gaudí gått loss mest med sina idéer. Lite intressant är det att parken egentligen är en stor flopp - den var tänkt att bli ett exklusivt bostadsområde nära naturen, men utsikt ner över staden och havet. Det var bara det att... det inte lyckades. En lång rad praktiska orsaker, till exempel brist på köpare, gjorde att bara två av de planerade 60 (!) husen byggdes, och resten förblev park. Numera ett av Barcelonas mest berömda turistmål dessutom.
Och här måste jag pausa lite. Alla som läst mina reseinlägg ser att vi inte direkt undviker sevärdheter när vi reser. Det gör oss antagligen till hyfsat pinsamma turister enligt vissa, men som jag har sagt förr - det är faktiskt tråkigare att låtsas vara blasé när man reser. Statuspoäng är överskattade. Samtidigt som jag tycker om att hamna i kvarter där bara locals bor tycker jag om att se det som är unikt för den plats jag besöker; det som berättar något om platsens historia eller kultur. (Då räknar jag inte med turistattraktioner som är gjorda just som sådana.)
Händelsevis är jag sällan den enda som vill se de där platserna med den unika historien, och det innebär att man får stå ut med en del turisthorder och souvenirförsäljare. Det händer att jag störs av det (till exempel när vi besökte Towern i London - tala om att vara ett får i en skock!), men för det mesta funkar det fint så länge man gör det på sina egna villkor och kommer ihåg varför man egentligen ville dit. Jag kan fascineras av en storslagen och ovanlig plats även om jag inte är den enda som upptäckt den. (Däremot är det sällan vi lockas av guidade turer, utan ser oss hellre om på egen hand med hjälp av en guidebok.) Att sen kunna kombinera det med att gå lagom vilse i en totalt okänd stadsdel är den perfekta kombinationen, som ibland lyckas och ibland inte...
Hur som helst. När vi såg ut över staden insåg jag för första gången vilken enorm byggnad Sagrada Família verkligen är - det hade jag ingen aning om när vi stod nedanför! Betänk dessutom att när kyrkan är klar kommer det att finnas ett till torn i mitten, ett som gissningsvis är lika högt som den högsta lyftkranen...
När vi kom fram till parken var det annars varmare än vi hade insett - värmen var annars inte så grym som jag hade varit lite rädd för; värmen var fuktigare än i Österbotten, men annars mest som ovanligt sköna sommardagar hemma. Men när vi började gå in i parken kändes det minst sagt självdestruktivt att planera att vara utomhus i flera timmar utan hatt (glömt hemma) och utan vatten (tänkte inte på det). Puh! Men vi hittade vatten att köpa och turades om med Mattus mössa, så alla var nöjda och ingen fick solsting.
Utsikten mot ett håll var ut över staden och havet, men åt andra hållet ett ännu högre berg - med ett nöjesfält på! Utmaning för Friends-vänner: Det där är alltså Tibidabo... ring any bells? Här är en ledtråd. :)
Efter att ha vandrat runt i den "vildare" delen av parken en timme eller så gick vi till the monumental area. Betydligt fler armbågar där! Men roligt att se ändå - vi hade tydligen inte blivit mätta på Gaudís färgglada infall dagen innan...
Vi gick runt och beundrade mosaikerna och de skojiga formerna ett bra tag innan vi vandrade vidare för att hitta lunch och fundera över vad vi ville med resten av dagen. Återkommer - tills dess avslutar jag det här inlägget med en bildbomb!
(Och jag vet, jag borde verkligen, verkligen lära mig att göra collage istället för att bara rada upp bilderna. Kan väl inte vara svårt heller?!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar