Efter att ha gjort Park Güell hela förmiddagen, debatterat huruvida det var en av resans höjdpunkter eller inte (jag tyckte JA, Mattus tyckte NJA och lade sin röst på Sagrada Família istället) och åtminstone enats om att det var roligt att vara i en 1) park 2) uppe på ett berg var det dags att bestämma vad vi ville fortsätta med, den här resans sista heldag. Vi tänkte att park uppe på berg var ett vinnande koncept, och bestämde oss för att ta oss till andra sidan av stan för att ta linbanan upp på Montjuïc.
Vi tog oss till stadsdelen Montjuïc och hittade metrostationen där bergsbanan skulle börja - första delen upp mot berget kan man ta en bergsbana för att sedan byta till en linbana som går upp till toppen. Det är bara det att... vi hittade ingen bergsbana, inte minsta lilla spår (!) av nån! Vi virrade runt i kvarteren runtomkring (och där fick vi åtminstone gå vilse i kvarter utan turister en stund, inte illa alls!) men lyckades inte bli klokare alls. (Sedan visade det sig att bergsbanan startade nere i metrostationen, inte "vid" metrostationen, och gick under jord den första biten - vi som gick och tittade uppåt som två fån för att hitta en eventuell bana över gatan...)
Hur som helst bestämde vi oss för att gå en bit upp mot berget - det såg vi ju i alla fall var det var! Det började visserligen kännas att vi redan hade gått en halv dag, och varmt var det ju onekligen... men hittar man inga andra fortskaffningsmedel får man använda fötterna!
Vi hittade en stor palm och Mattus blev entusiastisk.
Och så knatade vi vidare. Uppåt. Och uppåt. Och här var vi definitivt inte på något turiststråk, utan gick upp längs betongtrappan som Gud glömde... full av graffitti och plastskräp - och så poff, hittade vi en simstadion! Där de spelade musik och hade vattenpolomatch och det var hur fint som helst. Vi gick in och tittade en stund (även om de just då hade paus i matchen) och tyckte helt klart att det var ett ställe man kunde hänga på ett tag! Simstadion måste ha varit något som byggdes inför OS, och vi fattar varför just där - den utsikten måste ha gjort sig fint på tv! Vid det här laget var vi ganska...matta, och jag måste medge att jag var riktigt stolt över att ha gått halvvägs uppför ett berg efter att redan ha gått runt på ett annat berg en halv dag och med en ganska imponerande gravidmage att bära på!
Men efter simstadion såg vi tack och lov var linbanan startade - att gå uppför ett halvt berg kändes tillräckligt utmanande, andra halvan kunde jag gott tänka mig att sitta bekvämt och titta på utsikten i allsköns ro... Och vilken utsikt!
Tyvärr var vi uppe rätt snabbt - onödigt snabbt om du frågar mig... Uppe på Montjuïc finns nån slags fästning med ett militärmuseum, men det lockade inte så mycket. Istället fastnade vi länge vid utsikten över hamnen... Mattus roades av att jag oväntat nog var så fascinerad av de enorma lyftkranarna och lyxkryssarna - vid ett snabbt ögonkast ser det väl inte så imponerande ut, men när man t.ex. börjar jämföra lyftkranarna med de yttepyttesmå leksakslångtradarna som körde runt får man till perspektivet... wow!
Men när vi stått rätt länge lyckades jag med något som gjorde oss ganska skärrade. Vi hade stått på en trottoar mot en mur, och när vi vände oss om för att gå iväg hade jag liksom...glömt att det fanns en ganska hög trottoarkant precis bakom mig, så förstås snavade jag och föll ganska handlöst. Fantastiskt nog konstaterade jag ändå att det hade gått jättebra när jag låg där och inventerade min kropp - jag hade inte tagit emot mig med magen, utan hunnit vrida mig åt sidan, och vänster fot som vridits var faktiskt bara lite öm och inte alls skadad. Men innan jag hann berätta det åt Mattus var han övertygad om att jag hade brutit vristen - jag höll nämligen i en nästan tom vattenflaska som knäckte högt när jag tog emot mig, ungefär som en vrist antagligen gör när den bryts... Nåja, det gav oss i alla fall ett gott skratt när vi väl fått på klart att det bara var flaskan som lät!
Och så kunde vi fortsätta nerför berget precis som vi hade tänkt - visserligen med en fot som var lite öm, men fullt brukbar. Lättnad! Att gå nerför berget var faktiskt också en höjdare - det var hela tiden fantastisk utsikt över Medelhavet, och det fanns saker att stanna och se på tillräckligt ofta för att tempot oundvikligen skulle bli behagligt...
Vi hittade platsen dit Barcelonas alla uteserveringar kommer för att dö, och det tyckte vi var lite komiskt - det är bara en bråkdel som syns på bilden...
När vi väl kom ner bestämde vi oss för att göra något så radikalt som att gå till hotellet och fräscha upp oss innan vi gick ut på mat! Det ni!
Sen åt vi gott på trevlig uteservering (som inte hade dragit sig tillbaka till sluttningen av Montjuïc för att dö), såg en demonstration mot en bank och tyckte i största allmänhet att det var en skön kväll.
För att avsluta vår sista kväll i Barcelona med stil åkte vi faktiskt tillbaka till Montjuïc på seino, men till en annan sida av berget. Där finns "the magic fountain of Montjuïc", där de har ljus- och ljudshower några kvällar i veckan, och det tyckte vi kunde passa fint som grande finale på resan.
Inte bara fontänen, utan hela området verkar för övrigt vara planerat av någon med en släng av storhetsvansinne... det var inte bara en fontän, om vi säger så!
Vi stannade kvar medan kvällen blev mörkare och fontänshowen mer och mer dramatisk - men till sist fick till och med jag ge mig och inse att vi redan hade passerat gränsen för vad en gravid kropp orkar med under en dag, och så vaggade vi långsamt tillbaka mot metron.
Och till sist sprang pacman förbi vår hotellbalkong. För att nu kvällen inte helt skulle sakna surrealism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar