Barcelona 2014: Sagrada Família och nöjet i att bära omkring på en gravidmage i Spanien (26.6)

Nu ska jag berätta varför det är en bra idé att resa till Barcelona med gravidmage. Visst, lite slitsamt är det ju för kroppen att ta sig runt så mycket som vi brukar vilja, men det går ju alltid att kollapsa på hotellrummet till kvällen.

För det första: Alla är så snälla på tunnelbanor och bussar! Jag erbjöds sittplats varje gång det var fullsatt (= ganska ofta). Som jämförelse hade jag ju åkt tunnelbana i Stockholm bara 1½ vecka tidigare och där kändes det inte som att det låg särskilt nära till hands att få någon extra vänlighet för den skull... och min mage kan inte ha växt så markant däremellan.
För det andra: Det är rätt så kul med spanska tanter som börjar prata med en i mataffärer och sådär annars på gatan bara. Inte för att jag förstår särskilt mycket spanska (och ingen katalanska whatsoever), men man kan ju alltid le och humma vänligt, och så känns det som att man bondat lite. Och när jag nån gång lyckades svara, till exempel när babyn väntas, kände jag mig stolt som en tupp.
För det tredje: Som gravid får man tydligen prioritet i kön vid Sagrada Família, vilket räddade en förmiddag för oss!

Så här gick det till: Vi hade börjat med att strunta i det goda rådet att köpa biljett på nätet för att undvika köer eftersom vi inte hade detaljplanerat resan och inte ville binda oss till att gå dit en speciell dag och tid. (Mitt goda råd: Gör inte som oss - köp biljett på nätet för att undvika köer!!) När vi kom fram och såg kön som radade upp sig långt runt hörnet på en solstekt trottoar började vi minst sagt känna oss lite efterkloka... Men vad kan man, det här var något vi inte ville missa, så vi ställde oss längst bak i kön.

Vi hann inte stå där många minuter förrän en typ kom fram och frågade om (eller nåja, snarare påpekade att) jag var gravid. Först trodde jag att han såg oss som ett lätt byte för överprissatt guidad tur, men när han frågade om vi inte visste att gravida (med sällskap) har prioritet gick det upp för mig att han faktiskt jobbade där - och han bad oss följa med, lyfte på repet vid kassorna och så var det bara för oss att kliva rakt fram och köpa våra biljetter. Jag trodde jag skulle börja gråta av lättnad, för jag hade redan insett att det inte skulle bli någon barnlek att stå och köa. Så - istället för att stå och tömmas på all energi vi hade redan före biljettkassorna fick vi i lugn och ro sätta oss på en lagom skuggad parkbänk, beundra katedralfasaden och bläddra lite i guideboken. Fantastiskt!!

(Man går alltså inte direkt in när man köpt sin biljett, utan får en tid då man går in från andra hållet - vår tid var ungefär en timme senare. Antar att de måste reglera besöken en del för att det ska vara hållbart.)

Sagrada Família är en upplevelse. I vanliga fall är katedraler byggda på medeltiden, och det fascinerande med dem är alla de århundraden som de varit med om sedan de byggdes. Här är det tvärtom: Sagrada Família fascinerar för att den är så ny - den är inte ens klar! Var annars kan man få se en katedral som byggs?* Den började byggas på 1880-talet och lär bli klar om ca 20 år, helt enligt planerna. Gaudí ansåg nämligen att byggande gärna får ta länge - precis som det gjorde i äldre tider.

*Aha, okej. Nu läste jag på wikipedia att det inte alls är en katedral. Låt oss då bara säga "ovanligt storslagen kyrka".

Det är förstås inte bara det oavslutade som fascinerar, utan också det att formspråket är så totalt annorlunda jämfört med alla andra kyrkor jag sett. Det är inga tvivel om att kyrkan är byggd som en som en plats för gudstjänst och stillhet - men samtidigt talar den ett helt annat språk än det kyrkor brukar tala. Den är inspirerad av naturen, och det syns i allt från själva siluetten på fasaden till utsmyckningarna, till dagsljuset som faller in genom de målade fönstren... Den är vacker! Lite märklig, men vacker.

För ett par euro till får man också ta hissen upp i ett torn - vilket vi förstås ville, utsiktsjunkies som vi är (en av höjdpunkterna, bokstavligen och bildligen, på Romresan var ju att få gå upp i Peterskyrkans kupol...)

Jag hade för mig att man skulle få gå runt mer, lite som på Peterskyrkans tak, och blev lite besviken när vi i princip bara förväntades gå ner igen när vi väl hade kommit högst upp. Men visst kan man hänga kvar ett tag även om det är lite trångt - utsikten blev vi verkligen inte besvikna på!

Det som gjorde det lite extra roligt att vara uppe på taket var att vi fick se lite bakom kulisserna - typ "så bygger man en katedral" (ursäkta, "ovanligt storslagen kyrka"). Mannen i vit rock på bilden nedanför verkar till exempel måla en spira. (Och jodå, det är precis som det ser ut - spirorna pryds av mat - på en spira som inte är med på just de här bilderna finns ett knippe med baguetter... men symboliken med bröd och frukt är ju väldigt biblisk, så varför inte!)

Ännu en sak som var fascinerande där uppe var att jag lärde mig något nytt om min man - jag har aldrig tänkt på honom som höjdrädd, men där uppe blev han märkbart skakis i benen... Hm. Kanske det har något att göra med hans nyvaknade smak på kaffe..?

Innan vi lämnade kyrkan stack vi oss in på ett litet museum i källaren och fick se ännu mer "bakom kulisserna" - här har de till exempel 3D-printrar som de använder för att printa modeller av kyrkan. Fortfarande följs Gaudís planer och ritningar, men de förverkligas med ny teknik!

Bilden nedanför är i princip Sagrada Família upp och ner... Det har något att göra med den perfekta bågformen och hur valven i kyrkan ska utformas på bästa sätt. Eller så.

Men sen fick det vara nog med kyrkbygge. Vi var hungriga. Och så gjorde vi nåt som är så fånigt typiskt för oss och köpte med oss precis likadan nudelwok som kvällen innan för att äta i en park... Lite knäppt, för om vi förstod det rätt finns kedjan bara på två ställen i Barcelona, och båda råkade finnas där vi befanns oss när vi var i behov av snabb och god mat... Jaja. Det var gott. Den här dagen också.