Vapp och vår!

Jag kan inte låta bli att tänka på inlägget jag skrev för exakt ett år sen - det var faktiskt en riktigt vardagstråkig valborg, även om det väl egentligen inte var något större fel på den. I år lyckades det bättre, med trevligt sällskap, ballonger i fönstren och hemgjorda munkar. Nej nej, jag har inte kokat munkar, dessvärre. Eller kanske dessbättre, eftersom det är något jag hittills aldrig provat på... Men syster Jenny kan, hon!

Och nu sover barnen förhoppningsvis snart och jag fröjdas mest åt tanken på att få lägga mig själv snart, helt utan att behöva sitta uppe och jobba till mittinatten. Kanske till och med bläddra lite i de där Londonböckerna? Måste erkänna att det är lite blandade känslor inför resan - jag ser fram emot den, men har definitivt inte hunnit ställa in mig mentalt. Eller på något sätt överhuvudtaget. Det är ju snart! Och så var det ju det där... en dryg vecka utan mina barn! Hur tänkte jag där egentligen? När jag sökte stipendiet var allt så hypotetiskt att jag mest såg det fantastiska i möjligheten att åka iväg på kurs, men nu lite närmare inpå känner jag mest i magen hur långt det är mellan London och mina barn. Note to self: se till att Skype funkar på surfplattan...

Ja, min man också förstås. Men vi började med ett par års distansförhållande och det gjorde oss bara gott, så det bekymrar mig mindre. Sorry, Mattus! ;)

Men egentligen, jag är allvarlig. Jag har blivit så utomordentligt bekväm att det nog är bra med en soloresa utan min bättre och mer tekniska hälft. En resa som gör mig lite obekväm, där jag kanske känner att jag är ute på hal is ibland - och fixar det ändå. När vi reser tillsammans är jag sällan orolig, för jag tycker inte det behövs. Inte för att jag lägger allt ansvar på honom, utan för att vi är två. Två som kommer ihåg viktiga saker, två som kollar vilket tåg vi ska stiga på, två som kan tänka ut en plan tillsammans om (när) det dyker upp problem. De där sakerna kan jag visserligen själv. Men det är lite obekvämt, och får man välja brukar det ju bli det bekväma.

Obekvämt är bra. Obekvämt är mycket bra. Men det skadar inte att ladda med lite sömn på förhand.

London, maj 2012

En dag i Málaga (5.4)

Det lockade inte så lite att ta det lugnt första dagen i Fuengirola, bara vila lite och kanske strosa runt och se sig om. Men eftersom vi konstaterade att det var enda dagen då det passade att besöka Málaga - och jag mycket gärna ville se Málaga - bestämde vi oss ändå för en utflykt. Y&A valde det första alternativet, vilket verkade ännu klokare när vi såg vilket väder som väntades - regn, regn och regn. Men ska man se Málaga  så ska man se Málaga... och jag är glad att vi gjorde det, för det blev en av de bästa dagarna på resan! Åtminstone en ganska stor del av den. Kvällen var inte den bästa. Återkommer till det.

H.C. Andersén reste tydligen i Spanien nån gång. Undrar om någon kommer att resa någon staty till minne av min resa?

Det ösregnade när vi kom fram, men det ordnade sig. Det första vi gjorde när vi kommit fram var att gå in på varuhuset El Corte Inglès för att hitta toaletter - och på köpet hittade vi en jättefin leksaksavdelning! Där fanns mängder av rutschbanor och lekstugor som var uppbyggda som demonstrationsexemplar, så där roade vi oss kungligt ganska länge... Sen fick barnen välja varsin leksak, och det blev rolig sysselsättning ännu en lång stund. En legobyggsats och en grisboll senare vandrade vi vidare och försökte ignorera regnet och koncentrera oss på att det var en riktigt trevlig stad. Palmer och fina hus och grejer.

När vi blev hungriga runt klockan 12 hade minst en restaurang inte ens öppnat ännu, men det gick bra att beställa frukostmeny (!) på ett trevligt café. Något av det godaste jag åt under hela resan, och jag skojar inte!

 När vi hade ätit klart hade det hänt något - sol! Plötsligt var vädret vackert, och det blev varmare hela tiden; ett helt annat klimat än på förmiddagen. En liten bit från caféet fanns målet för vår vandring, Alcazaba. För eftersom Matias hade missat Alhambra ville vi passa på när nu Málaga har en egen morisk borg... Och dessutom verkar jag vara svag för moriska borgar! Alcazaba i Málaga är mindre turistanpassat än Alhambra, och istället lite mer spännande och äventyrligt. (Ibland onödigt spännande med småbarn som springer runt alldeles för nära kanter med låga murar...)

Alcazaba är faktiskt ännu äldre än Alhambra, största delen av byggnaderna är från 1000-talet. Bostadsdelarna är inte lika utsmyckade som Alhambra, men det märks att det finns mycket i stilen som går igen här.

Ännu högre upp på berget finns fästningen El Gibralfaro, men uppförsbacken verkade lite för jobbig för att det skulle vara värt det... Jag har dessutom för mig att det är mest utsikten som är speciellt därifrån, och vi tyckte att vi hade sett tillräckligt mycket utsikt från Alcazaba halvvägs upp på berget...

Barnen hade också roligt - det märktes att deras upptäckarlust också vaknade här. Här dansar de vid poolen... Och! Det blev så varmt att vi för första gången under resan kunde ha bara armar! Det blev faktiskt nästan för varmt; vi hade bara lite vatten med oss och jag hade inget att ha på huvudet - inte bra för den som är van med finländskt vinterhalvår...

 Utsikt, utsikt - det blev vi bortskämda med den här resan! Men vi gillar det. På bilden ovanför ser man Málagas katedral, som kallas La Manquita, krymplingen, för att den har bara ett torn. Det andra tornet hade ingen råd att bygga...

Strax utanför Alcazaba finns något ännu äldre, nämligen en romersk teater. Málaga (som antagligen hette något annat då) var nämligen en viktig hamn i Romarriket. Jag tyckte det var fascinerande! Sedan strosade vi in mot stan, som verkligen var riktigt fin! Vi såg på La Manquita på nära håll, men då var krymplingen så stor att det bara gick att fota lite i taget, precis som i Granada.

Vi bestämde oss för att dela på oss så att Matias och barnen tog tåget hem, medan jag skulle stanna lite till för att planlöst gå i affärer på egen hand. Efter att ha hållit koll på barn i flera dagar lät det fantastiskt skönt att bara ta hand om sig själv en stund. På kvällen skulle Ylva och Anders komma till lägenheten för att laga kvällsmat tillsammans. Bra plan!

Tyvärr blev det inte riktigt så, och även om det hade varit en toppendag fram till nu blev fortsättningen ungefär lika charmig som byggarbetsplatsen här ovanför. För det första: Jag hade druckit för lite, haft noll hatt på huvudet och burit en treåring på axlarna en stor del av dagen - i plötslig och oväntad värme. Redan innan vi skiljdes åt kände jag mig lite yr, men det blev bara värre och jag borde nog ha prioriterat ätbart, drickbart och vila. Istället gick jag in till ett köpcentrum. Det var trångt, svettigt och rörigt. Jag har nog aldrig varit så nära att svimma (på riktigt) som i Primark i Málaga. Av någon anledning gav jag mig inte, utan kollade vidare och hittade några saker att köpa innan jag gick till tåget - via en kiosk för att proviantera sportdryck och choklad, vilket bevisar att jag mot all förmodan ändå hade en liten gnutta sunt förnuft kvar.

På  tåget satt jag där ganska vimmelkantig när jag fick ett sms: Arvid hade blivit sjuk. Just när vi trodde att det där var ett avslutat kapitel. Ylva och Anders hade (bokstavligen) fått vända i dörren.

Nej, inte den bästa kvällen. Men dagen var i alla fall alldeles utmärkt!

Från Granada till Fuengirola - från Spanien till Finland? (4.4)

Det blev onsdag och det blev dags att packa ihop och tacka för oss i Granada och sikta in oss på Fuengirola istället. Det var tråkigt att lämna sagostaden, men jag måste erkänna att jag ändå såg fram emot att bo i en alldeles vanlig lägenhet som inte skulle vara fullt så råkall som en grotta. När packningen och städningen började bli under kontroll smet jag ut en stund (igen) för att säga hejdå till Sacromonte. Kanske vi ses igen!

Hela resgrejen hade åtminstone jag tänkt mig att skulle ta några timmar, men det tog lite fler än jag hade trott. För det första missade vi en buss och fick vänta en timme till på nästa. För det andra måste vi åka via Málaga - vissa bussturer skulle ha gått hela vägen till Fuengirola, men det hade vi inte riktigt koll på. För det tredje tog lokaltåget mellan Málaga och Fuengirola ca en evighet längre än man skulle tro när man ser på kartan: det stannade verkligen he-la ti-den. Men det blev nu en sån dag. En mellandag, och det var helt okej. Vädret var ganska gråmulet och vi var ganska trötta - utom Matias som hade sovit bort hela tisdagen och nog hade mest sprutt i sig av oss alla den här dagen.

 

Mot seneftermiddagen anlände vi då till Fuengirola och klev av vid Los Boliches, ett par kvarter från Ylva och Anders hotell. Det första jag såg genom tågfönstret var Suomalainen seurakuntakoti och Sirkan pullapuoti (eventuellt annat finskt kvinnonamn, minns inte säkert...) Det här var något annat än Granada! När vi klivit av insåg vi plötsligt att det var dags att dela på oss, och åtminstone jag drabbades omedelbart av separationsångest. Och inte bara jag - barnen frågade hela kvällen om varför vi inte skulle bo med Ylva och Anders. Matias (och Anders) kusin var generös nog att låna ut sin lägenhet till oss, och den var nog alldeles lagom stor för en fyrapersonersfamilj... men ändå, vi saknade ju vårt resesällskap!

Vi bestämde oss för att gå till lägenheten eftersom vi inte visste riktigt när bussarna gick, och det gick helt okej. Men lite slitigt var det allt, speciellt för barnen som hade fått använda sina fötter rätt så flitigt de senaste dagarna. Kusin Petra och hennes dotter Vera hann vi träffa en rejäl stund innan de begav sig mot hennes föräldrar där de skulle bo medan vi var där. Trevligt, eftersom det annars blev så att vi träffades mindre än planerat senare.

                                         

Och ja, Fuengirola var annorlunda. Och alldeles speciellt stadsdelen Los Pacos, där vi bodde - inte mindre än tre gånger blev vi tilltalade på finska. Inte så där tvekande, utan pang in i konversationen på finska bara. Vid en busshållplats fanns en stor reklamskylt för tidningen Se, på finska förstås. Det fanns finska skolor, daghem, fastighetsförmedlingar - vad som helst. I närbutiken fanns en finsk hylla där vi kunde ha köpt på oss lite Saarioinens ärtsoppa på burk, och man hörde minst lika mycket finska som spanska på gatorna. Fascinerande! Jag undrar om det finns motsvarande stadsdelar för svenskar och britter, eller om Fuengirola överlag är finländarnas högkvarter på Costa del Sol?

Juhlamokka ja Presidentti kahvia löytyy kassalta.

Alhambra! (3.4)

Och så var vi där - Alhambra! Alhambra omnämns redan i källor från 900-talet, men de äldsta delarna som finns kvar idag är från 1200-talet. Det är egentligen inte ett palats eller en borg, utan ett helt komplex. När de kristna hade erövrat större delen av Andalusien från araberna koncentrerades den arabiska makten till kungadömet Granada, där Nazrid-dynastin härskade ända till 1492 med Alhambra som sitt maktcentrum.

Vi kom fram svettiga och trötta efter promenaden - jag mådde illa och kopplade genast till att min man låg och var sjuk på andra sidan dalen. Antagligen var det nog snarare en rask promenad i uppförslutning med en treåring på axlarna som var boven, för en paus, vatten och en banan gjorde susen. Lite hypokondri är förstås inte heller uteslutet. Arvid hittade spännande kanoner (och en liten lastbil) som han ville att jag skulle fota så pappa skulle få se.

Alhambra är en blandning av stilar från olika eror. Här ovan finns det kanske mest malplacerade delen av Alhambra - Palacio de Carlos V. En stor del av de äldre delarna revs ner på 1500-talet för att ge plats åt det här i och för sig vackra renässanspalatset. Därinne finns ett museum som vi skippade. Lite harmt, men det funkar inte att se allt när man turistar med barn... En annan sak som var lite tråkig var att jag inte ens övervägde att ta någon audiogiude - det funkar inte riktigt när man ska ha översikt över två energiknippen. Och även om vi såg mycket intressant var det riktigt dåligt med skyltning, så jag lärde mig nästan ingenting annat än det jag har läst före och efter. I bästa fall kunde det finnas en liten skylt med namnet på innergården man stod på. Och kanske en skylt om att inte gå på gräset. Inte så informativt!

Ylva och Anders - dagens räddande änglar! Här utanför Alcazaba, den äldsta delen och kanske min favorit under dagen. På bilden nedanför syns hur man fick gå ut på murarna och i vakttornen; jag förstår att det inte var helt lätt att inta en fästning som den här! Dessutom var utsikten fantastisk - Granada är en vacker stad sedd uppifrån, och bergen runtomkring var en vacker inramning.

Tyvärr var vi tvungna att skynda lite mer igenom Alcazabas vakttorn än vad jag hade velat - vi hade en tid att passa. Besökarantalen är som sagt strängt reglerade, och speciellt för huvudattraktionen, Nazridpalatsen. När man köper biljett får man ett klockslag, och då har man en halvtimme på sig att besöka dem - annars har man missat sin chans. Regleringen innebär också att man inte kan besöka de olika delarna mer än en gång; ens biljett blippas när man går in och är förbrukad för just den delen efter det.

Nazridpalatsen, eller Casa Real, från 1300-talet är inte heller något man vill missa! Väggar och tak är översållade med dekorationer och det finns knappt några släta ytor. Fontäner och bassänger ska skapa harmoni, och hela palatset är byggt som en lek med ljus och skuggor. Lite trångt var det, och lite knepigt att hålla koll på barnen så de inte gick för mycket i förväg, men det var en fin upplevelse!

Jaja, ibland kan man inte låta bli. Tre glada morer, varav en med en märklig vridning på huvudet.

Vi hade med oss smörgåsar till lunch och tog en paus på en bänk med "hyfsad" utsikt (se bilden här nedanför). Själva smörgåsarna var kanske lite mosiga, men pausen satt bra!

En bit uppför berget ligger Generalife, de moriska härskarnas sommarpalats som är känt för sina trädgårdar och fontäner. Det blev vårt sista palats för dagen. Det märktes att det började bli eftermiddag: folkmassorna blev mer och mer massiva, och även om vi hade kommit oss iväg lite senare än vi hade tänkt var jag glad att vi ändå hade startat från morgonen. Tidigare på dagen hade jag inte desto mer störts av trängseln, även om jag förstås hade märkt att det var många besökare, men här började det kännas lite som att vallas runt i en fårflock, vilket förstås påverkade hur vi uppfattade sommarpalatset. Dessutom började vädret, som hade varit svalt men fint, bli allt ruggigare. Hur som helst, palatset uppe på berget var också vackert, och det var fascinerande att föreställa sig hur livet hade sett ut för de människor som vistades där under heta sommardagar när det var nybyggt.

(Och för övrigt - uttala inte Generalife på engelska! Det gjorde jag först och tyckte det var märkligt att ett moriskt palats lät som ett multinationellt bolag... Namnet uttalas på spanska och kommer från arabiska; betyder "arkitektens trädgård".)

Energin började så småningom ta slut för både större och mindre, och vi vandrade mot utgången. Alhambra var en fin upplevelse, som jag kanske kommer att återvända till nångång! Då gärna i sällskap av Matias... Promenaden hem gick lugnt till - speciellt för Edvin, som lyckades somna i Ylvas famn och sov som en stock nästan ända hem, även om han flyttades till Anders famn och sedan tillbaka till Ylva igen... Det var fortfarande mitt på eftermiddagen, och i ett tidigare skede hade jag tänkt mig att man kunde göra något trevligt efter att ha vilat en stund, kanske gå ut och äta, strosa på stan eller nåt. Men när vi kom tillbaka hade Matias fått feber och låg fortfarande helt utslagen och tittade i taket, så det blev en lugn eftermiddag och kväll. Jag ordnade skattjakt med medhavt lego och sen gjorde vi inte så mycket annat än att bygga lego och sitta och läsa. Kanske nödvändigt det också!

Skrivstil

Nån gång i världen har jag haft en ganska prydlig skrivstil. Vad hände med den egentligen? Jag skriver ju som en kråka. Jag insåg det idag när jag för hand skulle skriva "Mognadsprovet språkligt godkänt" på ett mognadsprov - precis under sakgranskarens kommentar om att innehållet är godkänt. Den studerande är klasslärarstuderande. Sakgranskaren har klasslärarhandstil. Regelbunden, jämn och mjuk. Estetisk och harmonisk. Jag fick ta sats och andas djupt när jag skulle peta dit min anteckning.

Tja. Småsaker.

Lite matt

Vårt gräs frodas - ska vi ta och kallas det vårgräs? Att kalla det påskgräs känns lite begränsande.

Jag är ensam hemma och solen lyser in på köksbordet. För kanske första gången idag andas jag ut och låter axlarna sjunka ner - man och barn har cyklat iväg för att handla lite innan butiken stänger. En bra idé. En väldigt, väldigt bra idé. Jag misstänker att vi har inte bara en, utan kanske två trotsåldrar på kommande, och det här som låtsas vara ledig tid suger minst lika mycket energi som det där som kallas jobb. Arvids humör pendlar som för en tonåring och Edvin - jag har aldrig hört en så högljudd människa. Dramatiken är stor när han försöker spetsa en körsbärstomat på gaffeln och misslyckas, och rätt ofta sitter han och ropar och ylar bara för att han kan. Som om han var en baby som just insett att han har en röst. Giv mig styrka.

Men till den här dagens fördel måste jag faktiskt säga att förmiddagen var ovanligt trevlig. Min gamla goda vän Karin hälsade på, numera med tre barn. Sist jag träffade henne - i vintras, för en evighet sen - var hon tvåbarnsmorsa med rund mage, nu har hon två stora + en baby som hunnit bli elva veckor och ler åt alla som ler åt henne. Så fint att träffa en liten människa för första gången! Jag smälte totalt. Eftersom det är ett tag sen vi träffats var alla fyra storbarnen blyga först, men småningom tinade de upp, och till sist hittade de till och med på bus tillsammans. Också det - så roligt att se!

En vecka

Nämen om man skulle ta och ställa in sig på resa igen nu då... en vecka kvar! Och en kväll.

En lång veckas färd mot helg

Låter det märkligt att påstå att jag jobbat tills jag kroknat den här veckan om jag för tillfället har fyra lektioner i veckan? Förklaringen stavas språkgranskning. Och skrivhandledning. Och att alla, alla verkar ha deadline samtidigt - och det där samtidigt är nu. Sånt händer. Jag inbillar mig att nästa vecka blir behagligare.

Men jag har faktiskt haft en minisemester! Med betoning på mini, men ändå. I onsdags jobbade jag i Vasa, och Matias råkade ha kurs där samtidigt. Så eftersom vi nu ändå måste be snälla fammo och faffa att hämta barnen på eftermiddagen passade vi på och stannade lite längre än nödvändigt i Vasa. Efter lite möda konstruerade vi en bra ursäkt att gå ut och äta fint (vi firade ju varken förlovningsdagen eller alla hjärtans dag i vintras!) och så provade vi på Il Banco. Gott! Och annorlunda miljö - guldtapeter, bara det. Dessutom köpte jag en ny vårjacka som eventuellt ser lite ut som om jag stulit den av en hipsterpojke, men det har jag inte. Och när vi kom hem språkgranskade jag två timmar till.

Och nu sitter jag egentligen och finslipar dagens lektion om språkhistoria. Egentligen. Om man kisar med ögonen.

Mot Alhambra, minus en man (3.4)

En av de saker vi hade sett fram emot med resan var att besöka Alhambra, det moriska fortet och palatset, vars rötter går tillbaka till 900 e.Kr., när Andalusien fortfarande skulle styras av araberna i flera hundra år till. Vi hade sett hur det ståtade på kullen mittemot i både natt- och dagsljus, och var ivriga att få se hur det såg ut på närmare håll. Biljetter hade vi bokat flera veckor tidigare, eftersom besökarantalet är strängt begränsat - till upp till 6600 besökare - och det inte är ovanligt att biljetterna blir slutsålda...

Men. Det man verkligen inte vill höra tidigt just den morgonen är ljuden av att ens man mår dåligt. Riktigt dåligt. Ganska snart var det uppenbart att den mannen inte skulle vara i skick för att se några slott den dagen. Efter lite allmän förvirring och fördröjning gav vi oss ändå iväg, en man fattigare och lite senare än vi tänkt oss, men ändå. Underbart, fantastiskt fint att ha två "extravuxna" i sällskapet - under hela resan överlag, men speciellt den dagen. Annars skulle det inte ha blivit något Alhambra för mig... för ensam med två barn skulle jag inte ha begett mig dit, och att skjuta upp var inget alternativ; dels för att biljetterna inte gick att boka om, dels för att vi skulle förflytta oss till Fuengirola nästa dag. Tack för sällskapet och extrahänderna Ylva och Anders!

Visst, promenaden upp till Alhambra var nästan för tuff för barnen som hann bli rejält trötta och visst, jag skulle ha njutit mer om Matias hade varit frisk och tillsammans med oss. Men ändå, redan promenaden från Sacromonte till Alhambra var en upplevelse. Solen sken från en blå himmel, luften var (ännu) sval och träden gröna. Omgivningarna var sådana man önskar att man hade närmare till hands - tänk att få ta en morgonlänk i den idylliska skogen längs med murarna till Alhambra!

To be continued...

Downtown Granada (2.4)

Helgen kan börja! Efter att ha varit på fortbildning om copyright och källkritik hela dagen och med en hög ogjort jobb i väskan tänker jag från och med nu njuta av lördagskvällen. Lite har jag börjat - kompenserade allt innesittande den här vackra lördagen med att gå till lekparken med mina boys i kväll - men nu tänkte jag fortsätta genom att gå igenom de sista bilderna från vår första dag i Spanien och Granada.

Vi kom småningom ner från kullarna och de smala kullerstensgränderna där vi hade strosat runt hela dagen. Edvin började bli lite trött, men han utvecklade under resan en förbluffande förmåga att vila på folks axlar eller i deras famnar. I brist på vagn... Det var nästan förvirrande att komma fram till en stad som kändes nutida - även om det fortfarande fanns gammalt och vackert. Men samtidigt fanns det bilar och bussar; Subway och klädkedjor. Trafikljus och trafikbrus; plötsligt kunde vi inte låta barnen springa fritt längre.

 

I Andalusien menar de allvar med sina katedraler. Både i Granada och i Málaga finns katedraler som är så massiva att man bara ser en liten bit i taget - enda gången vi lyckades få en helhetsbild av den här katedralen var uppifrån Albaícin. På nära håll såg man bara en stor, stor vägg. Eller ett stort, stort torn. Eller en stor, stor port. Men inte en hel kyrka samtidigt. Men det är fint ändå. Människan behöver känna sig liten ibland, det är befriande. Dessutom är det en konkret parallell till hur jag tror att människan ser Gud - beroende på var man står, ser man olika sidor, men ens perspektiv är för begränsat för att se hela bilden.

Vi hittade en "hantverkarmarknad" som egentligen var alibi för diverse butiker för turister, men det var ändå inte så mycket plast, utan lite mysigare än så. Det arabiska inflytandet är starkt i Granada; Alhambra byggdes av morerna och Albaícin, som vi hade gått runt i tidigare på dagen, är av gammalt Granadas muslimska kvarter. Ja, och det märks i souvenirbutikerna också.

Vi tyckte det var dags för resans första (av många) glassar och köpte oss (italiensk) gelato och hittade ett litet torg att sitta på. Och så förundrades vi lite över att det inte verkade spela någon roll åt vilket håll vi gick, Granada var trevligt överallt. Eller så råkade vi bara undvika baksidorna (nybyggena, kontorskomplexen och allt det där som väl måste finnas någonstans). 

Men vi fick småningom ge oss eftersom vi förstod att det började vara dags för kvällsmat och lite vila. Vi tittade på leksaker och handlade mat på El Corte Inglés (Spaniens svar på Stockmann) och begav oss hemåt. Vi råkade se en buss som skulle gå till vår del av staden och hoppade på med våra matkassar, men i efterhand konstaterade att det inte alls skulle ha varit speciellt långt att gå den där sista biten. Sedan blev det kvällsmat i grottan: pasta och sedan färska jordgubbar (man får äta spanska jordgubbar i april om man är i Spanien - men i ärlighetens namn var de ändå inte lika goda som nordiska). Och tja, efter det hände inte så mycket mer, förutom en kort promenad på seino, men då var krafterna faktiskt slut. Men med tanke på att det här var det femte inlägget om den här tisdagen så var det kanske dags att avrunda.