Mulle Meck-parken i Järvastaden är en upplevelse som är värd att lägga lite tid på mer än en gång, så det gjorde vi. Barnen tyckte det var minst lika roligt som sist - eller rättare sagt, Edvin tyckte garanterat det var roligare än sist eftersom han var baby och mest sov i vagnen då... Barnen hade en rolig (och utmattande) förmiddag, men vi vuxna var kanske lite mer rastlösa än sist eftersom parken var proppfull av barn den här gången - minst en dagisgrupp och en annan grupp (nån slags mammagrupp kanske?). Barnen brydde sig inte om trängseln, men jag hade hellre suttit i solen och läst en bok än stått vid linbanan och försökt organisera ett kösystem...
(Jag bloggade mer om parken när vi var dit för två år sedan.)
Efter vår Mulle Meck-förmiddag fick jag den bästa present jag kunde ha fått just då: en egen eftermiddag! Ibland finns inget värdefullare, och den dagen var en sån dag. Så istället för att åka med familjen "hem" till lägenheten för att äta och vila åkte jag in till stan. Nudelwok på Hötorgshallen i sällskap av bara min bok, snurr på stan och ett par reafynd, och till sist en cykeltur med Stockholms motsvarighet till de här. Det fick mig att må bra.Så bra. Jag hade egentligen inte tänkt cykla exakt till Djurgården, men på något sätt är det alltid där jag hamnar om jag inte planerat något annat. Jag satte mig på en av mina favoritplatser - bryggan utanför Gröna Lund - och njöt av livet. Där brukade jag sitta, helst med en Dajmstrut, på mina raster när jag jobbade på Grönan.* Med lite måsskrik, vågskvalp, tjut från Jetline och det dova umpff:et från Katapulten i bakgrunden känner jag mig harmonisk. Där tänker jag bra.
* För en evighet sen, tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar