Vi hade planerat optimistiskt när vi bokade resan och hade nästan ingen tid alls att packa, än mindre dra efter andan efter midsommaren och alla kalasen. Så det gick som det gick, varken kroppen eller själen hann med i starten och mamman som familjen hade med sig på resan ner till båten var ganska färdig och till väldigt liten nytta. Reslusten förhöjdes kanske inte heller av höststormen som skakade Finland på väg ner till Åbo... men när vi väl kommit ombord - då! Solen tittade fram och jag började äntligen känna genuin förväntan inför resan. Dessutom - dessutom - började jag för första gången tänka att de här båtarna, de är ju faktiskt ganska trevliga. Kryssningar är kanske inte så dumt ändå? (Ålderstecken kanske? Jag som alltid sett båtarna som fortskaffningsmedel med dyr cafeteria...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar