Dagens frågetecken

Vem har stulit mina regnkläder?
Kommer Edvins förkylning av avta snart?
Varför torkar tvätten aldrig så långsamt som dagen före en resa?
Varför drabbades jag av akut städiver när jag egentligen skulle ha packat i förmiddags?
Varför har jag inte köpt ett par rejäla utebyxor istället för de där täta svettbyxorna jag felköpte förra året?

Och dessutom, skulle det inte bli regn idag? Sådär att man tycker det bara är skönt att gå inne och fixa?

Frågor, frågor, såna frågor man funderar på strax före en fjällresa. Och jag som skulle vara ute i god tid den här gången... Men jag ångrar mig inte alls, för de timmar jag satt vid köksbordet och pratade med en god vän jag träffar alltför sällan var definitivt värda det. Dessutom blev jag så inspirerad av hennes road trip i Europa att jag omedelbart började drömma om alper, slott och centraleuropeiska städer. Det gör mig inte mindre entusiastisk för vår norrländska version, utan snarare mer!

(Jaja. Man ska väl inte skriva offentligt om att man ska bort, det är väl så. Men vi har faktiskt katt- och husvakter rännande här mest hela tiden. Och en folkilsken monsterkatt som äter inbrottstjuvar och bara spottar ut benen genom mungipan efteråt. Sådeså.)

OS

Känner jag mig rätt blir det kanske inte så hemskt mycket OS efter den här kvällen - men ikväll kan jag hålla med om att OS inte ska missas. Vilken invigning! Vilken show! Och drottningen! Och höga hattar, suffragetter och trumslagare. Och flickan som sjöng solo i början, vilka nerver av stål hon måste ha. Men det var en ganska pessimistisk syn på samhällsutvecklingen vi såg: från böljande gröna kullar med enkla, lyckliga människor till skorstenar, mörker och domedagsstämning... Men nu kan jag inte skriva mer, måste tillbaka till tv:n...

(Sport? Tävlingar? Pft, det är väl nödvändigt för att ge showen lite tyngd...)

Tipsar mera

Ni vet väl om att mamma också bloggar? Det finns fina bilder, kloka citat och tänkvärda tankar, och för den som är nyfiken på Rom finns det också rätt så många inlägg om deras resa dit i vintras.

Här!

(Hon blir säkert glad åt en kommentar också!)

Update: Jag hade tydligen länkat till min lillebrors flickvän istället, men nu borde länken gå till mamma... Men lillebrors flickvän Sandra kan också få en länk, så här är den!

Dagens konstiga

- Mattus, har du tagit ner lampan?
- Nej?
- Ehm... vad gör den här på stolen då?
- På stolen?

- Nämen, här ligger visst kroken av gammal, trasig plast också. Ser man på!

Tanke ett: Min lampa trillade rakt ner på skrivbordsstolen, det enda mjuka som finns i närheten, med sladden prydligt hopslingrad. Vad är oddsen? Min lampa av glas som jag köpte i en riktig lampaffär till min första "riktiga" lägenhet (= inte färdigmöblerad studentbostad) i Åbo, för övrigt. Bara ett pyttelitet hack i kanten!

Tanke två: Precis på den där stolen brukar det väldigt ofta sitta någon och uggla framför datorn eller framför andra projekt. En av dessa någon är tacksam över att inte ha fått några lampor i huvudet idag. Mycket tacksam.

Istället för att få lampor i skallen har vi varit i Purmo. Där skruvade Mattus silo medan jag jagade barn, plockade jordgubbar med mommo och bevittnade Amandas kalopsdebut (gott). Det enda jag har att klaga på är att mina barn tydligen tycker det är överflödigt att lyda mig. Valbart. Något man kan göra ibland, om man har lust. Det är en tendens jag inte är så värst förtjust i.

Att ta sig ur soffan

Jag överraskade mig själv igår med att kravla mig ur soffan, nobba Downton Abbey och åka en sväng in till stan. Timingen var perfekt, för just den timme eller så jag var i stan var det eldshow och spelning med Thoby Loth i skolparken. Det passade mig fint eftersom jag varit nyfikna på dem i ett par år. Sagorock, liksom. Sånt går väl inte att motstå? Jag får nästan lust att gräva fram tvärflöjten och blåsa dammet av den...

Annars träffade jag inte speciellt mycket folk, och inte kände jag mig speciellt social heller. Folkvimlet gjorde mig mest stirrig, eftersom det hela tiden kändes som om jag missade någon jag borde hälsa på eller stanna och prata med. Kanske borde jag ha satt på mig glasögonen ändå.

Men musiken, eldshowen och den obligatoriska vårrullen väger tyngre än min asociala attityd. Summa: Jag är nöjd!

Varning för Fäbodahajen

Hör och häpna! Det gick att simma vid Fäboda utan att frysa ihjäl idag! Det skulle man inte ha trott när vi kom dit och gick fram och tillbaka på stranden med varma tröjor och strumpor i skorna för att hitta en fläck med lite lä. På förmiddagen var vi ute och söndagscyklade* en stund och då kändes vädret mest som en vacker septemberdag... Tur då att vi hade bestämt att träffa vänner på stranden, annars hade nog risken varit stor att vi avfärdat hela strandidén som dumheter. Men det var skönt! Varmare i vattnet än på land... och rejäla vågor att ligga och skvalpa i. Mammorna i sällskapet skvalpade långt efter att barnen huttrande hade flytt upp på land. Till sina kruttorra pappor... (Det var efteråt, när man kom upp ur och möttes av iskall vind som frös vattnet på ens kropp till is, som det inte var lika skönt.)

Och Arvids badhaj invigde vi också. Den var rolig, men tyvärr blåste vi upp den först när Arvid själv var ganska blåfrusen...

Och nu - borde man kanske ta en sväng in till stan för att uppleva spektaklet som kallas Jakobs dagar nu när barnen somnat? Det känns som om jag har sett väldigt lite av det hela - och ingenting alls kvällstid. Jag vet inte jag. Det finns ju Downton Abbey på DVD också. Svårt val, det här.


* För den som märker ord: det går att söndagscykla på en lördag också. Huvudsaken är att cyklandet inte har något syfte och att man inte blir speciellt svettig.

Hen. Hurra!

Här på sidan vattnet har det inte förts någon större debatt om det nya, könsneutrala pronomenet "hen" som håller på att ta sig in i svenskan, men då och då fläktar det in spridda åsikter från svenska bloggar, tidningstexter och kommentarer. Jag förstår dem inte riktigt, för det de diskuterar med hen är inte vad jag förstår med ordet. Jag ser ett praktiskt, nytänkande ord som definitivt kan vara användbart i texter där könet är okänt eller irrelevant. Väldigt många upprörda debattörer tycks se det som ett hot mot... ja, vadå? Kvinnlighet och manlighet?

Ungefär som om det gick att utplåna kvinnligt och manligt genom att inte alltid framhålla könet - eller rent av fabricera ett (för hur vet vi om den anonyma läkaren är en "han" eller en "hon"?). Jag har en känsla av att många människor som gått och stört sig på de här nya fånerierna (obs ironin) med att pojkar visst ska få gråta och flickor visst få spika nu äntligen fått något konkret att kasta alla sin upprördhet mot: det nya, samhällsomstörtande (dramatisk musik) pronomenet hen.

Nu senast snubblade jag över en krönika där Marcus Birro (brukar inte han skriva ganska klokt? Eller har jag missförstått?) av någon outgrundlig anledning som han inte heller förklarar klumpar ihop pronomenet med våldtäkter, Sverigedemokrater och diverse samhälleliga orättvisor. Det är så obegripligt att jag nästan struntar i det hela. Jag antar att han är bekymrad över inte pojkar ska få vara pojkar och flickor flickor - vad nu det innebär. Och då får "hen" symbolisera hela den massiva osäkerheten inför könsroller som sakta, sakta inte är lika självklara som de har varit förr. Det är tråkigt, eftersom hela diskussionen blir skev om en liten del av jämställdhetsarbetet plötsligt blir det hela.

Men vad jag ser i pronomenet är en helt annan diskussion - som skrivhandledare har jag tidigare varit tvungen att säga att det inte finns något bra sätt att skriva könsneutrala pronomen: "han eller hon" är omständligt men ändå kanske bäst, "denne" är maskulint och överformellt, "man" rekommenderas inte i vetenskaplig stil, att upprepa "forskaren" eller "eleven" blir klumpigt och att välja "han" eller "hon" kan bli ljug. Och att blanda är det sämsta alternativet. Jag språkgranskade en kandidatavhandling i våras, där "hen" hade använts sakligt och konsekvent. Jag kände mig tvungen att påpeka att det inte är riktigt accepterat ännu, men tillade (med stöd av kolleger) att det var snyggt gjort och ett väldigt smart sätt att skriva könsneutralt. Det är så jag tycker om "hen".

Vem är tjuven?

Igår fick jag en smärre chock när jag insåg att det är en dryg vecka kvar av juli - inte två, som jag hade inbillat mig. Det föranleder vissa frågor. Vem tog en vecka av juli? Vem snabbspolade de återstående veckorna? När kommer sommarvädret? Eller hoppade vi över det i år?

Några mer praktiska frågor som uppstod hastigt har att göra med fjällsemestern, som plötsligt kom så mycket närmare. Nu försöker vi avgöra hur länge det är rimligt att vara borta, hur vi ska resa och när vi ska resa... (Och försöker med tankekraft få RG-line att ändra sin tidtabell så det skulle finnas en morgonavgång just den dagen vi skulle vilja ha en morgonavgång. Hittills har vi misslyckats. Det är lite olyckligt, och gör att det blir en extradag på vägarna för oss, om vi inte hittar på nån annan lösning.)

Drivved

Idag var jag och lyssnade på konstnären Birgitta Kärnbo som har haft en utställning i Betania den här veckan - jag skulle gärna rekommendera den, men den är bara öppen en halvtimme till, så tyvärr är det kanske ingen större idé... När hon blev klar från Konstfack valde hon att ägna sig åt bibliska motiv, något som var väldigt ute speciellt då, på 60-talet, men det har hon hållit fast vid. Hon arbetar mycket med drivved, och det är fascinerande att se vad hon hittar i naturen och hur hon gör det till konst. Vackert!

Restrospektiva bloggen: Hemresan

Alltså. Om ens make (som ibland kan bli nervös av avgångstider, men inte mer än sunt) blir helt hispig och stressar häcken av sig i Stockholms lokaltrafik när man själv tycker det är hyfsat gott om tid - även om hissen och rulltrappan är trasiga vid en station så man missar ett tåg eftersom man måste kånka upp barnvagn, kappsäck och hela bohaget och man dessutom åker en station för långt och måste ta nästa tåg tillbaka - då kan man förslagsvis kolla när den andra personen tror att båten går. Jag sa 19.30 (rätt). Han sa 19.08 (fel, och ganska ologiskt). Inte konstigt att våra stressnivåer såg lite olika ut!

Men vi anlände i hyfsat god tid (told ya!) och såg fram emot en kväll på båten. Det var en underskön sommarkväll och vi hade riktigt roligt på däck en stund - men  sen började de händelserika dagarna ta ut sin rätt och barnens humör höll på att krackelera. Så: nattning. Det är det vilda nattlivet för oss. De flytande nöjesinrättningarna får underhålla andra...

När vi kom fram till Åbo (så makalöst tidigt, vem orkar vara pigg den tiden?) kändes promenaden till bilen som stod parkerad i Port Arthur alldeles för lång. Jag misstänker starkt att mina ben inte visste om att resten av kroppen försökte vakna. Vi tankade med frukost från en morgonpigg butik (så gott!) på en parkbänk i gassande sol(!), men sen bestämde vi oss för att varken köra hemåt eller se på Åbo innan vi fått bättra på sömnkontot lite. Så, vi körde iväg och jag tror barnen och jag somnade inom två kvarter - sen parkerade vi i en skogsdunge på Kakskerta och tog en rejäl timmes tupplur allihopa. Det gjorde gott. Mirakelmedicinen SÖMN gjorde succé än en gång... Nu var vi energiska: entusiastiska över landskapet, nostalgiska över Åbotiden och ivriga att strosa runt på stan. Det gjorde vi, och det var riktigt roligt. Lite förvirrande också att plötsligt inte alls känna igen sig i en del av Hansakvarteret (det är ändå bara ett år sen sist), där de byggt om helt. Åbotips: högst uppe i den nya delen finns en food court med bl.a. jättegod asiatisk lunchbuffé, barnvänligt och rymligt dessutom. Så det blev faktiskt nästan en heldag i Åbo; vi åkte hem först efter att vi ätit kvällsmat - subwaysmörgåsar vid ån framför domkyrkan. (Onödigaste utgiften den dagen: köpa en dyr smörgås åt Arvid, som plockade bort allt tills bara brödet var kvar...)

Det var det, gott folk! Sen var vi hemma igen. Fina upplevelser i bakfickan, men så trötta att vi, vad jag minns, inte gjorde en vettig sak på flera dagar efteråt. Det har varit riktigt roligt att gå igenom bilderna och skriva om allt det trevliga, för mitt i allt kaos med smitande barn, högljudda barn, opackade väskor, ouppackade väskor och ständiga mat- och sovtider att passa är det lätt att missa det fina. Men det är väl sånt bloggar är till för?

(Tuppluren på bilden är från en park på eftermiddagen, medan Edvin sover i vagnen...)

Retrospektiva bloggen: Fjärilshuset

Och - resans tredje topp tre: Fjärilshuset i Hagaparken! Sista dagen i Stockholm delade vi på oss så att Arvid och jag gick på tu man hand till Fjärilshuset i Hagaparken, faktiskt på gångavstånd från lägenheten. Mattus och jag hade varit dit en gång för en evighet sen och jag hade för mig att det kunde passa en femåring. Jag hade rätt! Visserligen blev han lite uppslukad av presentbutiken först, men när vi väl kunde slita oss därifrån hade vi båda två lika roligt åt fjärilarna, fiskarna, fåglarna och sköldpaddorna. I fjärilsrummet var det tropisk värme, så vi fick uppleva lite regnskogsklimat den här kyliga sommaren också... Allra roligast var fiskarna man fick klappa (nej, inte rovfiskarna som skylten varnar för). De kom på slutet när vi redan var hungriga och ganska utmattade av värmen som vi inte direkt är vana med - så att vi knappt ville gå därifrån är ett gott betyg till fiskarna.

Och sen var det bara att packa ihop och ställa in sig på hemresa. Jag for en sväng in till stan, men egentligen kunde jag ha låtit bli och bara legat på soffan en stund istället. Det går ju faktiskt att göra sånt också... Det ska jag ta och lära mig nån gång. Men Fjärilshuset rekommenderar jag alltså. Det är kanske inte den mest typiska Stockholmsattraktionen, men absolut värt ett besök!

Retrospektiva bloggen: Grönan

Titta vad vi hittade på Djurgårdsfärjan! En hemflyttande Malmömoster med tillhörande pojkvän! Och tivolisugna var de också!

Och så fortsatte helgen med resans andra topp tre-aktivitet - utan inbördes ordning - Gröna Lund. Det blev en heldag, verkligen en heldag, tillsammans med J&K på söndagen. Vi hade åkband och hade inte tänkt ha någon brådska, men jag kunde inte tro att vi skulle vara på Gröna Lund från öppning till nattning... Men alla hade roligt, ingen blev trött och grinig och ingen såg någon orsak att gå tidigare, så varför inte?

Det hade sina fördelar att vara fyra vuxna på två barn - sällskapet var toppen, och dessutom hade vi möjlighet att åka mera själva än annars. Med sällskap även på vuxenattraktioner. Den nya berg- och dalbanan i trä var en höjdare, också för en mes som jag. Mattus är som alltid svag för Insane, Edvin gillade Tuff tuff-tåget och Arvid gillade allt som var högt, snabbt och kittlade i magen.

 

Dagens stoltaste förälder var jag när Arvid ville åka Flygande elefanterna ensam (för tillfället var det bara jag och barnen, och jag måste stanna på marken med Edvin och vagnen) och köade ensam jättelänge och jätteduktigt - och sen åkte elefant som en hel karl.

Dagens mest förvirrade (och komiska) ögonblick kom strax efteråt: Arvid hade åkt klart och jag stod vid utgången och väntade. Han kom inte ut och jag gick lite bekymrat framåt för att se om han kanske var på väg ut åt fel håll. När jag vände mig om var Edvin borta. Just så! Då hade jag plötsligt slarvat bort inte bara ett barn, utan två. Toppen. Jag spanade febrilt efter Edvin, men kom på att jag nog borde stå vid utgången för att inte missa Arvid. Så jag gick dit igen - och där satt Edvin i en elefant och såg oerhört belåten ut. Han hade alltså kommit på ett sätt att komma förbi både längdgränsen och jättekön - gå bara in genom utgången och sätt dig, så ordnar det sig nog! Sekunden efter kom en glad Arvid gående med en attraktionsförare (han hade säkert bara inte hittat utgången) och lugnet var återställt. Och de som stod i kö kunde behöva lite underhållning medan de väntade...

Retrospektiva bloggen: Uppsala

Äh, jag sitter och tittar igenom Stockholmsbilderna och kan ju inte låta bli att blogga om resten av resan också fast jag vet att det är mycket obloggigt att blogga så här i efterskott. Men nu gör jag så i alla fall - nu kör vi!

För tre år sen hade vi planerat att hälsa på våra vänner Johan och Johanna i Uppsala i samband med vår Stockholmsresa då. Den resan blev ingenting riktigt som vi hade planerat; vi blev sjuka hela familjen och bland annat Uppsalautflykten blev det inget av. Bättre lycka den här gången, tänkte vi och bestämde oss för att ta tåget till Uppsala en dag. Och det blev en jättefin dag - en av mina självklara topp tre-aktiviteter den här resan! (Nu gjorde jag er nyfikna, va? De två andra kommer...)

Det var en regnig dag och vi fyllde vagnen med gummistövlar och ombyteskläder... sedan visade det sig att det regnade på förmiddagen och lite in på eftermiddagen - precis när vi ändå var hemma hos J&J. Sedan blev det soligt, vackert och varmt; vi kunde inte ha planerat vädret bättre själva!

Så, lagom tills vädret blev sommar igen begav vi oss ut på stan för att titta lite. Och det visade sig att vi hade råkat få med oss väldigt bra guider - de kunde berätta om Uppsalas slott, restauranger, kyrkor och Uppsalas bästa leksaksaffär...

 Uppe vid slottet kunde man både beundra palmer och rida på kanoner. Mest kanoner blev det.

Uppsalas botaniska trädgård var fin och luktade gott. Och Arvid behövde få rusa runt på gräsmattor en stund utan att hålla oss i handen.

 Efter att vi sagt hejdå till J&J avslutade vi dagen med hamburgare på en solig uteservering vid torget. Alla tyckte om maten, alla uppförde sig fint och det var precis lagom länge tills tåget skulle gå. Ibland funkar saker faktiskt perfekt utan att man anstränger sig!

Systerblogg

Förresten, syster Hanna har tagit upp bloggandet igen och skriver inlägg så fingrarna glöder! Här finns hon.

Mums

 

Jag har ätit så gott idag att jag bara myser när jag tänker på det. Och nån matbild ska väl finnas i kameran, men jag är bara för trött för att koppla en enda sladd till en enda dator just nu. Kanske lägger jag till en i efterskott om ni inte tror mig annars.

Lunchen kom från Mama Ethiopias nyöppnade gatukök - sådär lagom efter en ganska tröttsam trängsel på storloppiset på torget tillsammans med Arvid. (Inga stora fynd, men Arvid lyckades övertala mig att köpa ett par småbilar igen. Hur lyckade han? Vi drunknar i småbilar!) Det blev etiopisk nötfärsgryta med ris (och sallad, grynost och yoghurt). Så gott, så gott, och Arvid gillade det lika mycket som jag. Sällskapet var det heller inget fel på - Ylva och Anders har lämnat Norrfjärden för att hälsa på i Österbotten i några dagar, och det är alltid roligt att hänga med dem.

Efter några timmar hemma (med bland annat en tupplur som gärna hade fått fortsätta ett dygn, om det nu inte fanns en del annat att göra) bjöds vi på mat av Y&A i svärföräldrarnas trädgård. Ah! Grillade lammspett, potatis i ugn (?), tzatziki, sallader... Och maräng- och bärtårta till efterrätt. Maräng- och bärtårta. Även om Edvins vita shorts såg ut som "före"-bilden i en tvättmedelsreklam innan vi var klara var det helt klart värt det.

Update: Nu finns bildbevis!

Jordgubbstid

Igår kväll var Edvin, jag och min mommo på upptäcktsfärd i deras fantastiska jordgubbsland, och nu är vi rika på gubbar. Tror minsann jag ska ta ett... mellanmål.

Mulle Meck och dyrbar egentid

Mulle Meck-parken i Järvastaden är en upplevelse som är värd att lägga lite tid på mer än en gång, så det gjorde vi. Barnen tyckte det var minst lika roligt som sist - eller rättare sagt, Edvin tyckte garanterat det var roligare än sist eftersom han var baby och mest sov i vagnen då... Barnen hade en rolig (och utmattande) förmiddag, men vi vuxna var kanske lite mer rastlösa än sist eftersom parken var proppfull av barn den här gången - minst en dagisgrupp och en annan grupp (nån slags mammagrupp kanske?). Barnen brydde sig inte om trängseln, men jag hade hellre suttit i solen och läst en bok än stått vid linbanan och försökt organisera ett kösystem...

 (Jag bloggade mer om parken när vi var dit för två år sedan.)

Efter vår Mulle Meck-förmiddag fick jag den bästa present jag kunde ha fått just då: en egen eftermiddag! Ibland finns inget värdefullare, och den dagen var en sån dag. Så istället för att åka med familjen "hem" till lägenheten för att äta och vila åkte jag in till stan. Nudelwok på Hötorgshallen i sällskap av bara min bok, snurr på stan och ett par reafynd, och till sist en cykeltur med Stockholms motsvarighet till de här. Det fick mig att må bra.Så bra. Jag hade egentligen inte tänkt cykla exakt till Djurgården, men på något sätt är det alltid där jag hamnar om jag inte planerat något annat. Jag satte mig på en av mina favoritplatser - bryggan utanför Gröna Lund - och njöt av livet. Där brukade jag sitta, helst med en Dajmstrut, på mina raster när jag jobbade på Grönan.* Med lite måsskrik, vågskvalp, tjut från Jetline och det dova umpff:et från Katapulten i bakgrunden känner jag mig harmonisk. Där tänker jag bra.

* För en evighet sen, tyvärr.

Teater i parker, 2012

Vi hade siktat in oss på att hinna med en parkteaterföreställning under Stockholmsresan, men det blev faktiskt två för mig. Tyvärr var ingen av föreställningarna speciellt minnesvärd, men det kan ju inte alltid lyckas...

Den första kvällen i Stockholm hade vi tänkt åka in till stan en sväng allihopa, men eftersom alla mina män hellre stannade hemma och hängde med Joakim (som skulle resa bort dagen efter) bestämde jag mig för att åka och se Parkteaterns "Bra är inte ordet". Det var... tja, i efterskott kan jag konstatera att det hade varit mer givande med en promenad i Hagaparken med familjen, men det kan man ju aldrig veta på förhand. Det tog 45 minuter att ta sig till Hägersten med buss och tunnelbana, sen var det 45 minuter av visserligen fin sång, men ganska menlös teater - och sen 45 minuter för att ta sig hem igen. Men nu vet jag bland annat hur det ser ut i Gröndal och Liljeholmen. Och så hann jag gå lite, lite vilse i parken på Hägerstensåsen, och det har jag ju aldrig gjort förr.

Nästa kväll blev det teater i Rålambshovsparken för oss allihopa (även om mina män gjorde ganska täta vändor till lekparken i närheten). Då var det en fars, "Fröken Fleggmans mustasch" som tydligen var alltför invecklad för mig, för det var ganska mycket av intrigen som gick mig förbi. (Vi kan skylla på att vi missade lite av början...) Den var åtminstone rolig ibland, och riktigt underhållande fast man inte fattade allt. Jag har heller aldrig varit på parkteater med så stor publik, det man ser på bilderna är bara delar... Så: kallt väder, antingen trög hjärna eller komplicerad intrig och en putslustig humor som inte är riktigt min tekopp - men ändå riktigt underhållande. Men kanske inget jag minns för alltid, inte den här heller.

Plus och minus en tidig morgon

Nackdelen med att komma till Stockholm med nattbåt är att den kommer fram alldeles för tidigt på morgonen för att vanligt folk ska ha haft en chans att få gruset ur ögonen. Fördelen med att komma fram så tidigt (åtminstone en vacker junidag) är att man kan avnjuta en frukost eller två utomhus i en av de vackraste städerna jag vet. Först åt vi upp vad vi hade med oss i matsäcksväg på en bänk utanför Fotografiska museet, sedan tog vi en solig morgonpromenad via Gamla stan till Kungsträdgården, där vi åt vår andra frukost, som Matias sprang iväg och köpte. Extra kul på vägen var att Arvid var så ivrig att få allt på bild - Mamma, ta kort av mig här, det glittrar så fint i vattnet! Ta kort av slottet! Ta kort av kaninen! När butikerna öppnade gick vi en sväng på klassikerbutiken Bok & Bild, och när vi träffade vår vän och värd Joakim var klockan mindre än halv elva. Sånt känns skönt.

(Men sen blev det en slapp och långsam dag i Solna med bland annat långa tupplurer för alla utom Arvid och Joakim, som spelade jenga istället. Skönt att vi var hela fem dagar i Stockholm så vi hade ro med sådana dagar också...)

Bra folk

Umgås med bra människor är nyttigt. Att göra det nästan hela dagen är ännu nyttigare.

(Sex vuxna och lika många barn vid matbordet - och alla uppförde sig civiliserat!)

Cykla på grus och gilla det

 Saker jag konstaterade under min cykeltur (16 km) i Överpurmo igår:

1) Motvind är en plåga, medvind är en fröjd.
2) Om man cyklar utan sällskap borde man utrusta sig med musik eller en poddcast - åtminstone i motvind.
3) Jag har verkligen växt upp mitt i naturen, men det fattade jag inte då. Undrar hur man kunde kombinera "bo mitt i naturen" med minimal pendling..? Utan att byta yrke då. Jag träffade bland annat en tornfalksunge* som satt på grusvägen och stirrade ut mig igår. Den kunde säkert inte flyga ännu, och nu är jag nyfiken på hur det gick med den.
4) Om man har känsliga öron, men ändå ger sig ut i blåsigt väder utan vaddtussar eller pannband går det fint att stoppa vitklöver i öronen.

Nå, det mesta har jag konstaterat förr, men det där med vitklövern var nytt.

(Telefonbilder, ursäkta.)

* Nej, jag skulle inte ha vågat påstå att det var just en tornfalk utan att ha konsulterat mamma och pappa först... Känner annars igen kråkor och tranor, i stort sett.

Den kungliga hufvudstaden

Härmed lovar jag en sak: Jag kommer inte att beskriva vår Stockholmsresa lika detaljerat som Londonresan. Garanterat. Men låta bli helt kan jag ju ändå inte, så... vi börjar!

Vi hade planerat optimistiskt när vi bokade resan och hade nästan ingen tid alls att packa, än mindre dra efter andan efter midsommaren och alla kalasen. Så det gick som det gick, varken kroppen eller själen hann med i starten och mamman som familjen hade med sig på resan ner till båten var ganska färdig och till väldigt liten nytta. Reslusten förhöjdes kanske inte heller av höststormen som skakade Finland på väg ner till Åbo... men när vi väl kommit ombord - då! Solen tittade fram och jag började äntligen känna genuin förväntan inför resan. Dessutom - dessutom - började jag för första gången tänka att de här båtarna, de är ju faktiskt ganska trevliga. Kryssningar är kanske inte så dumt ändå? (Ålderstecken kanske? Jag som alltid sett båtarna som fortskaffningsmedel med dyr cafeteria...)

Premiär x 2

Hurra! Tacka vet jag gott sällskap som drar med en ut när man själv inte kommer sig för. Hittills i sommar har jag 1) nästan inte cyklat alls förutom korta ärenden och 2) inte så mycket som doppat tårna i något utomhusvatten. Idag blev det premiär för båda!

Malin föreslog en cykeltur idag, och jag tackade lite tveksamt ja, med reservation för att jag knappast kommer att orka cykla varken snabbt eller långt. Men ett ja blev det, och vi bestämde oss för att styra mot Larsmo, där jag egentligen aldrig har cyklat - lite konstigt när man tänker på det, eftersom det är både vackert och nära. Jag var trött efter en ovanligt vaken natt med Edvin och ganska skeptisk ännu när vi trampade iväg, men det tog sig. Det tog sig något alldeles fantastiskt! Vi hade tänkt ut en rutt på 20-30 km, med reservation för ändringar, men det blev en runda hit och en runda dit, och till sist landade vi på 51 km - med årets första dopp (för min del) vid Fagernäs. Jag är väldigt nöjd! Och efter att jag kom hem, åt och drack har jag gått omkring med en fånigt behaglig känsla i kroppen. Det här var bra.

(Det var så pass skönt att simma att jag faktiskt hade tänkt mig ett kvällsdopp - utan cykeltur - med familjen ikväll, men när det kom till kritan visade det sig att alla var alldeles tillräckligt trötta utan några utflykter... nu är det bara att hoppas att det utlovade dåliga vädret ångrar sig så vi kan ta det där kvällsdoppet en annan dag istället!)

Etti och Etti

Visste ni förresten att jag har två söner som heter Etti? Det är är Edvin som börjat kalla sin bror Etti - men vi är rätt säkra på att han ibland menar sig själv när han använder namnet. Etti den äldre och Etti den yngre alltså. Praktiskt, då behöver jag inte snubbla på namnen längre.

- Etti, kom hit!
- Ät dina tomater, Etti!
- Etti, sluta bråka med Etti!