Luleå denna gång

Att packa in ett äkta par, allt som oftast envisa som två åsnor, i en husbil med en tvååring och svärföräldrar för att ranta omkring i Norrland i en husbil i fyra dagar - hur bra kan det gå? Riktigt bra, tydligen! Det blev mycket körande hit och dit, och sova på olika ställen varje natt, men ändå gick det definitivt över förväntan. Arvid kanske inte gillade bilsittandet massor, men han ogillade det inte särskilt starkt heller - och så gillade han själva husbilen och att ha fammo och faffa till hands desto mer.

Och huvudsaken, bröllopet, var vackert och trevligt och det var en klar, färgsprakande höstdag som ramade in ett lyckligt brudpar. Gott så!

Kilometer efter kilometer

Efter Haparanda slår den stora tristessen till. Från Luleå till Haparanda går det fortfarande ganska bra. Omgivningen må se nästan ut som hemma, men man är ändå i Sverige, och kan se fram emot en snabb instickare till Ikea och en vända på Ica Maxi för att handla på sig lite Bob äppelmos, Grumme tvättsåpa och Jokk saftkoncentrat. Men när det är gjort - då är det bara tristessen och den eviga björkslyn kvar. Från Haparanda till Jakobstad: 366 km öken. Det enda spännande man kör förbi är den jättestora mossen nånstans i närheten av Revonlahti. Och den kör man ändå ganska snabbt förbi.

Då uppenbarar sig det fantastiska - jag har ju en make som har mobilt bredband! Och en Netbook! Och som låter mig använda den! Dessutom somnade Arvid, så nu kan jag sitta och surfa i allsköns ro medan vi susar framåt mot nästa paus. Tala om en dramatisk vändpunkt i min tillvaro denna måndag...

Väskelände

När jag var liten tyckte jag det var jätteroligt att packa. När jag skulle på läger skrev jag listor på exakt vad jag skulle ha med - ner till minsta strumpa - veckotal på förhand och tog ut lite av glädjen på förhand på det sättet. Förtjusningen mattades av efterhand, och nu, efter att ha bott på ett sånt sätt att jag en gång i månaden eller mer fått packa för en helg hemhemma (eller annanstans) i tio år finns den inte riktigt kvar. Nådastöten kom nån gång när vi hade blivit tre i familjen och det inte bara räckte att tänka för sig själv. Nu är oviljan så kompakt att jag blivit rent ut usel på att packa. Vrider på mig av obehag när det är dags och blundar och slänger ner tre gånger mer än jag behöver. Har jag tur får jag med mig allt jag ska ha, men det jag faktiskt använder försvinner överlag i mängden så det är omöjligt att hitta något i min oproportionerliga packning.

Kanske jag borde gå i terapi? För packningsfobi? Och det borde ske snabbt, för mina väskor är bara halvpackade och imorgon bitti kör vi iväg mot Luleå...

Hårligt

Hurra! För första gången på ett par månader kan jag se mig själv i spegeln utan att gråta av fulheten. Förra veckan färgade jag mina skrikande mörka hårrötter (eventuellt bästa färgnyansen för mitt hår hittills) och idag var jag och klippte mig. Trodde inte det skulle hjälpa mycket eftersom jag inte bara ville forma om håret utan också få det längre, men det gick över förväntan. Det är inte mycket kortare, men ser helt annorlunda ut. Ungefär som i våras, innan den miserabla sommarklippningen...

(Och som replik till det inlägget - nej, det blev inte bättre bara det fick växa lite. Det blev bara lite mer... utväxt.)

Så där regnigt men likväl segt

Oj, ibland är min högsta önskan i hela världen lite mer energi. Och nu är jag ändå både förkyld och gravid, så det borde vara helt okej att vara seg... men ändå. Seg är inte särskilt roligt. Finns mycket jag både vill och borde göra, så då är det frustrerande att kroppen inte hänger med. Men ska försöka sparka igång mig själv nu när jag faktiskt har huset för mig själv med mina män ute i regnet och fixar cykelpunkteringar (i pluralis).

Nelly Furtado och det mysiga regnvädret ger lite starthjälp, men för att det ska bli någon språkgranskning av ikväll får jag nog sätta på tevatten... Är jag förresten konstig som får energi av regnväder?

Fyra veckor i ett nötskal

En kylig men vacker friluftsdag på Fagerbacka får duga bra som avslutning på mina fyra veckor som speciallärare. Den här årstiden kunde jag gärna jobba utomhus varje dag... Jag är lite förvånad, men jag har trivts väldigt bra på lågstadiet den här gången. Det är ett par år sen senast, och jag har alltid tyckt att de lägre klasserna mest är en samling snoriga, klängiga och överlag lite jobbiga små människor. Men kanske de blivit trevligare eller jag mer tolerant, för nu tycker jag att det är riktigt tråkigt att sluta jobba med eleverna som jag lärt känna.

Att arbeta på sin gamla skola är intressant. Även om en del har förändrats, bytts ut eller putsats upp händer det hela tiden (speciellt de första veckorna) att jag springer på stämningar från 1987-1993*. Jag har blivit barnsligt förtjust varje gång jag har fått gå med en klass till biblioteket, och de första dagarna kände jag mig väldigt privilegierad som kunde gå in och ut i lärarrummet som jag behagade. Däremot spelar det ingen roll vad köket bjuder på, en skollunch vid de där fulgula borden kan jag bara inte njuta av. Men att döma av hur jag trivts verkar jag ha varit en nördigt välanpassad elev.


*En elev på fyran frågade när jag gick ut sexan. Hon fick något chockerat i blicken - men sa ingenting olämpligt - när jag svarade 1993.

Ut ur garderoben

Ikväll var andra övningen med Jacob Gospel, och jag tror det är dags för ett mycket, mycket drastiskt steg - över till altarna. Jag har varit sopran i kör efter kör, men om jag tänker efter har jag egentligen ingen annan orsak till det än att jag (förmodligen?) sorterades in i sopranstämman i skolkören på lågstadiet. Det, och så att jag är lite lat och tycker det är väldigt enkelt att för det mesta få sjunga melodistämman om man, som jag, ibland brukar vara en aning ofokuserad på övningarna. Men det känns inte riktigt som någon bra orsak...

Min röst är väldigt mittemellan, och egentligen kan jag väl varken sjunga särskilt lågt eller särskilt högt. Men åtminstone är det roligare att sjunga lågt. Så nästa övning - alt. Upp till bevis!

Vad ska man tro egentligen?

Åh, vilka sanningar som döljer sig bakom glansiga tidningspärmar!

Jag chattar på inga mammasajter alls, och definitivt inte under kodnamnet "Hormon-Daisy". Jag HAR "en susning om vad som pågår utanför min mage". Jag har inte jagat runt halva stan av märkliga cravings i jakt på bensinångor eller bananbakelser.

Så kanske jag ändå inte är så värst gravid, om jag får tro Vänta barn Amelia från 2007. Men å andra sidan åt jag popcorn nästan varje kväll förra veckan, vilket jag annars gör ungefär varannan månad. Så kanske ändå..?

Spektakelsug

Det är ju så fantastiskt med spektakel. Yta är allt. Glittrar det så smakar det. Jag vill se Playme på Svenska teatern i höst!

Men det är så dåligt med Arvidvakter i huvudstaden. Jag gissar att vi får nöja oss med svenska Idol i tv-soffan...

Nio dagar med katt

Ja, kattägare har vi varit i hela nio dagar nu. Det var mest den manliga delen av familjen som var förtjust på förhand - själv var jag försiktigt positiv, men också ganska skeptisk. Jag tar tillbaka! Det är nämligen en riktigt exemplarisk katt vi fått. Snäll, väluppfostrad... och framför allt, mycket tålmodig! Det hjälper nog att den kommer från en fyrabarnsfamilj med dagbarn, för vad Arvid än gör med den (och det är - trots våra stackars föräldraansträngningar - nästan vad som helst) har den hittills varken fräst, bitit eller klöst. Nästan så jag tycker att den gott kunde klösa ifrån lite lagom när Arvid sätter sig på honom... Men det händer iaf att den åtminstone jamar ilsket och springer iväg ibland, så tydligen har han ändå några gränser för vad som är acceptabelt...

Frånsett (ibland) oömma lillhusse tror jag vår Tintin trivs bra här. Harmonisk verkar han. Och så har han hittat en bästis i grannhuset, så de chillar i grannens buskar mest hela tiden när de båda är ute samtidigt.

Elektronikhörna

Matias tycker det är jätteroligt att vi numera har ett arbetsrum, så han får ha fram sina elektronikgrejer och pyssla med dem när andan faller på. Det tycker Arvid också. Och just för det sistnämnda tycker inte jag så mycket om det, för den förstnämnda brukar inte tycka så mycket om när den sistnämnda pysslar med elektronik... Häromdagen tog Arvid en tång och ett kretskort och började jobba, till sin fars förskräckelse. Men just nu sitter han bara och petar på relativt harmlöst lödtenn med en relativt harmlös skruvmejsel. Tack för det, då kan jag blogga utan att vakta elektronik samtidigt!