Folk och fä i Łazienki Park

Blä, min sommarförkylning vill verkligen inte ge sig. Räknar jag riktigt noga är det nog bara fem dagar som gått, men pessimistiskt nog börjar jag känna att hela sommaren kommer att gå åt innan jag har någon energi igen. Kan leva med att jag hostar och snorar, men tröttheten..! Jag lunkar omkring här hemma och gör en och annan mini-insats i trädgården eller här inne, men sedan dimper jag ner på soffan igen. Så tråkigt. Men jag har åtminstone hunnit läsa mer än vanligt! 

För att påminna mig om att allt roligt inte behöver ske under sommarlovet kommer ett inlägg om Polen här - det handlar om en söndag i maj, men sommarkänslan var påtaglig! Våra värdar berättade att de hade haft kallt och ruggigt ända tills strax innan vi kom, så där hade vi tur - kunde inte ha önskat bättre väder medan vi var i Warszawa! 

Jag skrev redan om början av dagen, men nu fortsätter vi med nästa del - nu hade alla utom Irland anlänt, så vi samlades och gick iväg till Łazienki park där det hålls pianokonserter varje söndag under sommarsäsongen - Chopin under Chopinstatyn naturligtvis! Folk hade verkligen vaknat ur sina vinteriden och kommit ut till parken, gröngräset och solskenet. 

Att hitta en liten gräsplätt där man kan sitta och prata ikapp med folkvimmel och pianomusik i bakgrunden - inget att klaga på där! När vi suttit tillräckligt länge makade vi oss iväg till en uteservering i närheten där vi satt minst lika länge innan vi så småningom började gå tillbaka mot hotellet och middagen. Det var en rejäl promenad, men en söndag kväll i sol gjorde det ingenting! Enda problemet var att det hade varit lite ont om toaletter på vår utflykt så hela vårt sällskap trampade på allt snabbare ju längre tiden led utan att vi kom fram... haha! 

Att titta på folk i en främmande stad är ett nöje som nästan helt glömdes bort under pandemin. 

Eller titta på fä, för den delen.

Eller titta på vackra byggnader som breder ut sig i kvällssolen. Allt möjligt intressant kan man titta på i  Łazienki Park en söndag kväll i maj tydligen. 

Till sist kom vi så fram till hotellet och middagen. Klassisk polsk mat åt vi vid flera tillfällen... kan inte påstå att det blev mitt favoritkök, men kanske jag får fortsätta försöka. Mycket griskött och ganska lite färg var det. Rejäl, bastant mat för den som gillar sånt! Och det var det, den första dagen i Polen hade mer än uppfyllt våra förväntningar!

Så småningom

 

Det har börjat lite knackigt, det här sommarlovet. Jag jobbade ganska mycket hela förra veckan och börjar först nu känna av ledigheten - har visserligen kvar en del Erasmusjobb, men inget som känns särskilt jobbigt. Dessutom började jag med att stiga snett när jag var ute i skogen dagen efter skolavslutningen och haltade nästan hela veckan efter det. Lagom tills vristen började bli bättre slog en tröttsam  förkylning till och den suger fortfarande musten ur mig. Ibland tar det lite mer tid än annars att glida in i sommarlovet! Storbarnen har i alla fall hunnit med sommarens första läger redan, jag sådde i grönsakslandet idag och i lördags blev det premiär för Skorpans glass. Så nog ska det väl ta sig med tiden!

Söndagsförmiddag i Warszawa

Sommarledigheten närmar sig - idag stängde jag dörren till mitt klassrum och kommer antagligen att öppna den igen först i augusti. Ännu väntar lite skrivbordsjobb innan jag helt andas ut, men till det får mitt eget skrivbord duga. Det tänkte jag fira med ett blogginlägg om Polen! Efter de senaste 13 månaderna har jag otaliga oskrivna inlägg om väldigt många (om än inte otaliga) resor... men jag skriver lite här och lite där, som det råkar falla sig. Bli inte förvånade om jag en dag hoppar tillbaka till oktober, därefter till juli eller april ifjol... allt är möjligt! 

Men först håller vi oss kvar i försommaren 2023 ett tag, det är den värd. Vi anlände alltså till Warszawa en söndag morgon för drygt två veckor sen efter en förvånansvärt kort flygresa. Tänk att Polen låg så nära Helsingfors! Jag hann knappt slumra till på flyget trots att natten blev kort... Det var jag och två kollegor som reste till Polen för att möta upp våra Erasmuspartners och knyta ihop vårt treåriga projekt, först i Warszawa och sedan i Ostrów Wielkopolski. Det blev en rolig och konstigt avslappnad resa utan elever - jag kände hela tiden att det var så märkligt enkelt, allting. Nästan för enkelt, jag saknade faktiskt att resa med elever... förhoppningsvis gör jag det nästa vår igen! Men väldigt roligt hade jag, och sällskapet var top-notch!

Även om vi hade hunnit med en första frukost på hotellet i närheten av flygfältet vid fyratiden på morgonen (!) hade vi ett klart fokus när vi kom fram - brunch! Man måste ju ha prioritetsordningen klar för sig, det var i princip det enda vi hade bestämt helt säkert för vår oplanerade söndag i Warszawa... Vi hamnade på ett mysigt café med en precis så läcker brunch som vi hade hoppats på. (Vincent hette caféet, för den som undrar - vi hade researchat oss fram till ett populärt brunchställe, men när vi såg kön utanför dörren gick vi vidare runt hörnet och hittade det här utmärkta alternativet istället!

Under dagen droppade alla våra partners in, de flesta ganska tidigt på dagen, så vi bestämde oss för att hitta på något tillsammans. Tillsammans med vår värd Monika och Fatma från Turkiet inledde vi starkt med ett besök på ett nyöppnat pengamuseum - jag får lite förvånat medge att det absolut var värt ett besök! Monika lockade oss dit med argumenten att det är gratis och väldigt nära vårt hotell, men också att hon hade varit dit med sin familj dagen innan och blivit positivt överraskad. Pengar är ju inget jag direkt är intresserad av, så jag hade antagligen inte gått dit på eget initiativ. Men då hade jag missat något - jag kan varmt rekommendera NBP Money Centre. Dels gav det en väldigt intressant inblick i både Europas och Polens historia, dels fick det mig att tänka på värde och vad som tillskrivs värde. En sedel är ju bara värdefull så länge alla är överens om att den är det - jag fascinerades nästan orimligt mycket av montrarna med förstörda pengar. Makulerade sedlar, brända sedlar, sönderrivna sedlar, sedlar som förstörts av vatten, sedlar som förstörts av gnagare... 

Sen kändes det lagom med en paus eftersom vi alla hade stigit upp ohemult tidigt för att komma oss till Warszawa. Tänk - en Erasmusresa med utrymme för en timslång tupplur på hotellet mitt på blanka eftermiddagen! Now, that's a first. Återkommer med vad vi gjorde resten av denna sköna, soliga majsöndag...

Sommarlov!

Nu är det här - sommarlovet! 

Det har varit tvära kast den senaste månaden, och min hjärna gör sitt bästa för att hänga med. Det har varit allt från osunt sena kvällar framför datorn till äventyr med vänner i Polen till de sista skälvande dagarna av ett skolår när alla vanliga rutiner som vanligt flugit ut genom fönstret.  Samtidigt har Arvid tagit de sista stegen ut från grundskolan och Edvin från lågstadiet och till hösten blir det nya utmaningar och nya miljöer för dem båda... puh. Andas. 

Intrycket har haglat tätt och just nu händer det dagligen att jag starkt känner en känsla utan att vara säker på vad som utlöste den. Varför är jag illa till mods? Var det något som har med barnen att göra? Nåt som nån sa? Nåt jag läste eller hörde på nyheterna? Eller kanske en elev, vilken elev, vad handlade det om? Är det något viktigt jag missat? Det blir en hel tankeprocess för att spåra mina känslor bakåt för att hitta källan och i bästa fall komma underfund med om det är något jag behöver ta tag i eller något jag ska låta skölja förbi - var det en rimlig känsla eller något jag övertolkade för att jag är trött och lite hudlös?  Definitivt ett tecken på att jag behöver mer tid för att sitta och stirra ut i luften eller lufsa runt ensam i skogen. Sommaren är också nästan oplanerad eftersom det är jag som brukar planera och jag har varken hunnit eller orkat. Men något roligt ska vi nog hitta på... först måste jag bara gå runt i skogen ett tag och starta om mig själv.

Jag har inte checkat ut och tagit sommarlov riktigt ännu, utan idag hade vi planeringsdag på skolan och imorgon åker jag nog dit igen för att städa och ordna upp diverse saker. Sedan ligger en del Erasmusarbete fortfarande och väntar på att knytas ihop... men snart! Kanske från nästa vecka? Min syster beskrev det här som nerjogg efter ett svettigt träningspass och det tyckte jag var en ganska träffande beskrivning. Nu blir det bra att i lugn och ro få avrunda och knyta ihop lösa trådar för att sen, så småningom, landa i lovet. 

Och personerna på bilden - dem är jag så stolt över! Nu och alltid. 

På väg igen!

 

 

För lite sömn, för mycket choklad och alldeles för många sena kvällar med krokig rygg framför datorn har det blivit på sistone. Men nu närmar jag mig min målbild! Lämnade alldeles precis in årets sista läsårsvitsord i ett gassande soligt hörn på Helsingfors-Vanda och kommer alldeles strax att resa till Polen tillsammans med två kollegor för att knyta ihop vårt Erasmusprojekt under några dagar i Warszawa och Ostrow Wielkopolski. Vilket äventyr det här projektet varit! Tre läsår med en pandemi, onlineträffar och tusen omställningar som kulminerade med intensiva tretton månader när vi hann med alla resor som vi så länge blev tvungna att skjuta upp på grund av coronarestriktioner. Ser fram emot de här dagarna när vi visserligen ska jobba med slutrapporten, men framför allt umgås och landa i att vi kommit till slutet av det här projektet. Det blir fint!

Morgonpromenad i Istanbul

 

Hav fördrag med mig, men det blir ännu ett inlägg om Istanbul! Det kanske märks, men resan till Turkiet gjorde verkligen intryck på mig. Vilket land!

Det var lördag och vi skulle snart resa vidare till Trabzon, men innan det hann jag smita iväg på en kort morgonpromenad. Vädret var fortfarande lika grått och regnigt, men samtidigt milt och skönt. Uppfriskande inför en resdag! Jag hade kollat att det skulle vara en promenad på 10-15 minuter ner till vattnet och dit ville jag ju. Internet fungerade fortfarande inte på min telefon, men jag hade skärmdumpat en karta medan jag hade nät i lägenheten och förlitade mig på att jag skulle hitta tillbaka innan taxin till flygfältet skulle hämta oss... 

Först tog jag sikte på Kadirga park, en söt liten park i grannskapet som visserligen stod ganska tom en regnig lördagsmorgon i mars, men som säkert lever upp på sommaren när träden är gröna och fontänen porlar! 

Den här för tillfället ganska grå byggnaden heter Esma Sultan Fountain enligt en skylt i närheten. Den är ny jämfört med det mesta vi hade sett dagen innan, men byggdes ändå på 1780-talet... På taket finns en namazgah, en öppen böneplats för muslimer. Just nu verkade det ganska låst och tillbommat, men det kanske berodde på årstiden. 

Jag följde min skärmdumpade karta och hamnade... här! En knallblå, knasig liten passage med väggmålningar, kulörta lyktor och en trädgård. Det hade jag inte väntat mig! Sedan var det inte långt kvar till vattnet - genom en tunnel, längs en försvarsmur och ett snabbt ryck över en livligt trafikerad väg. Jag har inte en enda bild därifrån, men jag stod där i dimman och duggregnet och spanade en stund på fraktfartygen som gled förbi. En strandpromenad under uppbyggnad lockade till en längre promenad, men efter en blick på klockan vände jag och gick tillbaka. Över vägen, längs med muren, under tunneln, genom knasiga passagen, förbi söta tomma parken och upp längs några smala gator. Alldeles lagom för att komma tillbaka tills frukosten levererades och det var dags att äta frukost, packa ihop och säga hejdå till Istanbul. 

Fortsättning följer... mot Svarta havet!

Tillbaka till Istanbul

Lektionsplanering, inlämningsuppgifter, provhögar och all möjlig logistik i all ära. Men jag har ju knappt hunnit någonvart bloggandet om Turkiet! Så kan vi ju inte ha det, jag har ju inte ens hunnit fram till vår egentliga destination. Turkiet har dessutom legat nära medvetandet när de alldeles nyss haft ett riktigt nagelbitarval, som slutade så jämnt att det blir ett andra val om två veckor. Som jag hoppas på att den andra valomgången ska vara början på något nytt i Turkiet!

Vi återvänder till ett regnigt Istanbul en fredag i mars. Vi hade kommit upp från de underjordiska cisternerna och ätit en ljummen och rätt suspekt lunch - vi var inget vidare på att välja matställen på egen hand tydligen, vilken tur att vi så småningom kom oss till Trabzon så att Fatma kunde styra upp det åt oss! Väl där åt vi fantastiskt gott. Det gjorde vi inte i Istanbul, men ingen blev heller sjuk, så det får väl vara godkänt. Är rätt säker på att man kan äta fantastiskt i Istanbul också, men just den biten misslyckades vi ganska rejält med! Middagen blev sedan på ett stökigt McDonald's... well well. 

Nåväl. Efter vår anspråkslösa lunch satte vi kurs på det som stod högst på våra elevers önskelista - Grand Bazaar, en av de äldsta och största täckta marknader som finns i världen. Siffrorna är svindlande - den innehåller över 4000 butiker och besöks av upp till 400 000 besökare dagligen. En riktig labyrint där det går hur bra som helst att gå vilse bland allehanda småbutiker - ordnade enligt utbud på olika "gator". Visst, de flesta varor finns säkert billigare någon annanstans och visst, vi betalade säkert överpris på det mesta eftersom vi inte behärskar prutandets ädla konst, men det var ändå riktigt roligt, tyckte vi alla. Jag köpte en fin läderplånbok som jag faktiskt behövde (tyvärr första jag gjorde, så om jag fortfarande var amatör inom prutningens ädla konst när vi gick ut var jag helt hopplös när vi kom in - men är trots det nöjd med mitt köp). Sen gled vi runt och provsmakade (och köpte) alla möjliga teer och sötsaker medan eleverna spanade in tonvis med armband och nyckelringar med onda ögat... Men till sist hade vi fått nog och sökte oss till en slumpmässig utgång där vi otroligt nog kom ut i ungefär rätt väderstreck. 

Nu var det nämligen dags för dagens andra plan, som vi hade fått skjuta upp från morgonen när det bara var öppet för muslimer som kom för att delta i fredagsbönen. Hagia Sofia! Precis som med allt annat svindlar det historiska perspektivet här. Hagia Sofia byggdes som en kristen kyrka redan på 500-talet, men blev istället moské på 1400-talet och förblev så nästan 500 år framåt. På 1930-talet gjordes den om till museum, vilket den var ända tills för tre år sedan, när den omvandlades till moské igen. Senare berättade vår värd i Trabzon att samma sak har hänt med många moskéer runtom i landet, som en följd av landets ledning vill plocka poäng hos konservativa muslimer...

När min kollega var med en elevgrupp till Turkiet för fyra år sedan kunde de anlita en guide och fick också gå runt och utforska fler delar av byggnaden. Besökare är fortfarande välkomna under begränsade tider, men till exempel gallerierna och balkongerna hade man inte tillträde till. Jag som hade velat se vikingaklottret på ett av balkongräckena! 

Eftersom det är en moské hör det till att kvinnor täcker håret och alla tar av sig skorna vid ingången. Även om det nu var öppet för besökare var det fortfarande en bön på gång och vi fick vänta på avstånd. Det var minnesvärt och ganska storslaget under de urgamla kupolerna, även om jag vid det här laget började vara ganska trött, hungrig - och iskall om fötterna. Lite bortkomna var vi ändå allt - det hade varit jätteroligt att ha någon med som kunde ha förklarat mer av vad vi såg! 

Det började bli dags att gå iväg - mot en aningen oinspirerad middag bestående av hamburgare och en stunds bläddrande i en liten bokhandel som nischat sig på turkisk litteratur översatt till engelska. Sedan via en och annan historisk plats hem mot vår lägenhet - det är svårt att undvika dem i den här delen av Istanbul! 

Tidsperspektivet prövades ännu innan vi hunnit tillbaka till lägenheten. Obelisken på bilden nedanför fördes från Egypten till det dåtida Konstantinopel på 300-talet e.Kr. för att pryda hippodromen som fanns där Sultanahmet-torget är idag. Dagens torg ligger två meter över hippodromen, men monumenten sticker upp ur hål i marken där deras fundament fortfarande står där det stått i snart 2000 år. Obelisken själv är nästan 3000 år gammal... Igen, tidsperspektivet!!

Sedan var vi tillräckligt kalla och trötta för att enhälligt bestämma oss för att strunta i att gå och se Bosporen i dagsljus. Vi hade ju kört över den med taxi kvällen innan, så det fick räcka för den här gången! Jag hoppas jag en vacker dag kommer att befinna mig i Istanbul igen, torr om fötterna och under blå himmel. Då ska jag sätta mig i en båt och se staden från vattnet. 

Överraskande nog hittade vi ännu en spännande plats alldeles innan vi kom fram till lägenheten. Det var en anspråkslös dörr där det stod något om market och design, och vi halkade in. Vilket ställe! Det var en täckt innergård där regnet vid det här laget dundrade ner på tältdukstaket från en allt mörkare himmel och en gammal man visade oss runt bland allehanda vackra ting. Han nickade uppskattande när vi berättade att vi skulle vidare till Trabzon, om jag förstod det rätt var han själv hemma från den regionen. Där fanns nycklar och dörrhandtag från gamla hus, rostiga hästskor, medaljonger, hantverk och småpryttlar, det mesta begagnat. Drömmen för en seriös inredare! Själv slog jag till på ett kuddfodral sytt av restmaterial från de handvävda kelim-mattorna som såldes inne i affären, tryggt och torrt under tak. En äkta matta hade jag inte haft råd med även om jag haft en väldigt stor kappsäck, men kuddfodralet blev ett fint minne. 

Och sedan återstod inget annat av den dagen än att dra på sig något torrt och sätta sig vid köksbordet för att äta kex och spela Finns i sjön. Följande dag skulle vi dra vidare!

Ett sjunket palats

Jaha, vad är det bästa att göra när himlen över Istanbul är jämngrå och vädret ruskigt och blött? Då går vi under jorden! Närmare bestämt ner i Basilica Cistern, en sagolik plats som också råkar vara en av Istanbuls mest välbesökta sevärdheter. Jag förstår varför. 

Basilica Cistern ligger precis invid Hagia Sofia och är den största av ett helt nätverk av bysantinska vattencisterner. Den byggdes på 500-talet e.Kr. och kan stoltsera med inte mindre än 336 pelare, varav många hade återanvänts från ännu äldre tempelruiner. Idag är den som sagt en stor turistmagnet, men i många hundra år var den bortglömd och upptäcktes av en händelse på 1500-talet när en forskare reagerade på att invånare i kvarteren ovanför kunde hinka upp dricksvatten från ett utrymme under sina källare - och en del kunde till och med fiska där! Cisternen verkar ha haft många namn, men kallades bland annat "det underjordiska palatset" - även om platsen inte direkt behandlades som ett palats, utan snarare som en soptipp. Det var först på 1980-talet som cisternen till sist städades upp, förstärktes och öppnades för allmänheten. 

Först i efterskott läste jag att den faktiskt helt nyligen har varit stängd för renovering i flera år och öppnade igen först i somras. Cisternen stängdes 2017 för att renoveras och förstärkas eftersom man var rädd för att till och med ett litet jordskalv skulle kunna rasera den - och Istanbul ligger ju också i ett högriskområde för jordbävningar.

Som en kontrast till den 1500-åriga konstruktionen har man också placerat ut moderna konstverk i vattnet - och de flesta smälte fint in och bidrog ännu mer till den magiska stämningen. Och stämning fanns det i överflöd - även om vi var långtifrån de enda besökarna som vandrade runt på gångarna i vattnet hade jag inte blivit förvånad om jag hade sett en basilisk kräla fram ur ett mörkt hörn...

Någon basilika såg vi ändå inte, men däremot två Medusahuvuden, vända på sidan och upp och ner för att inte förstena någon oförsiktig själ som ser henne i ögonen... 

Det här var verkligen en plats jag kommer att minnas och varmt kan rekommendera för den som råkar ha vägarna förbi. (Ändå en ganska galen tanke att det var just det vi hade - vägarna förbi, på väg till vår partnerskola i Trabzon...) Det kostar en del, kön var kännbar till och med i ruggiga mars (kan tänka mig att de är på en helt annan skala till sommaren) och ingen ska förvänta sig att kunna vandra runt utan andra besökare i hasorna - men ändå. Det var värt ett besök.

Livet livet

Fredag! Äntligen. Fågelkvitter och hopp om vår i skogen. Ännu en intensiv vecka i ryggen och ännu en helg som till stor del kommer att bestå av att jobba ikapp sånt jag inte hinner jobba med under jobbveckan på grund av allt jobb som behöver göras först - och jobba i förväg för att kunna göra ett bra jobb under jobbveckan som kommer eftersom kalendern även då är fylld av jobb som kommer att behöva göras först. 

Det känns som att jag skrivit det här inlägget många, många gånger förr, men det är väl det som är vuxenlivet - att upprepa samma saker om och om igen, och förvånansvärt ofta med en rätt så tillfredsställande känsla? Idag hade jag några elever som jobbade med en uppgift där de skulle beskriva sig själv om 15 år. De konstaterade att det inte går att skriva om något intressant eftersom de kommer att vara 30 år vid det laget och allt roligt är förbi... Bara jobb och familj liksom (med uppgivenhet i rösten). Jag påpekade att det faktiskt också är fullt möjligt att de reser runt i världen och gör något de tycker är jätteroligt, helt utan att någon ger dem läxor till måndag, men den idén tog de snabbt ur mig. Det kan man göra när man är 20, 25... men när man är 30, då är det kört. Då är det bara allt det tråkiga kvar. Samtal som det, och den sjukt roliga texten som blev resultatet, är definitivt en av förmånerna i mitt arbete! 

En mer tröttsam bieffekt av det här yrket är dock att jag ibland får en sådan social overload efter en intensiv vecka. Att under en dag hoppa från att undervisa om Black American history till att ha fostrande samtal om rökning till att planera undervisning med kollega medan vi möts i trappan till att alltid ha elever som chillar i min soffa på rasterna till att ta sig tid för att sitta med någon och verkligen lyckas förklara hur satsdelar funkar till att ta emot en fransk volontär på Erasmusklubben - ja, det är precis det jag vill jobba med, men det skulle inte skada med lite mer tid för återhämtning. Känns lite tråkigt att peppen för att träffa familj och vänner ofta ligger på noll när helgen väl kommer, hur mycket jag än vill träffa dem. (Det sjuka är ju att jag redan känner att jag kommer att sakna jobbet i sommar... samma känsla mot slutet av förra sommaren när jag var mer än redo att dra igång igen. Tycker det är ett gott tecken ändå!)

PS. Nu höll jag ju på att avsluta inlägget helt utan att förklara den läckra portionen på bilden! Mina dagar består inte bara av slitgöra, utan igår kväll gick mo-lärargänget ut på finmiddag på Station 23 för att fira att vi snart har styrt upp ännu ett läsår med den äran. Det tyckte jag vi hade gjort oss förtjänta av - en väldigt trevlig kväll!

Morgon i ett regnigt Istanbul

Vad säger ni, ska vi fortsätta vår färd i Turkiet? Det tycker jag vi gör, med en grå och regnig fredag morgon i mars. Vädret lämnade visserligen en del i övrigt att önska, denna vår hela dag i Istanbul, men humöret var på topp ändå. Efter en sen frukost gav vi oss ut i blötvädret, men först måste vi stanna till vid - frukosten! 

Jag har inga användbara bildbevis, men den var verkligen något utöver det vanliga. Frukost ingick nämligen i boendet, och inte med ett paket flingor på köksbänken som man kunde tro i en hyrd lägenhet, utan med flera kassar fulla som levererades till dörren från en restaurang som uthyraren samarbetade med. Det var alla möjliga röror, friterade saker, ostar, frukt, kallskuret, juice, så mycket bröd att det kunnat mätta Istanbuls alla duvor... Med tanke på hur lite frukosten påminde om min standard som består av havregrynsgröt med egenplockade blåbär på var det förvånansvärt mycket som föll oss i smaken. Ganska mycket kände vi sedan igen vid frukostbuffén på hotellet i Trabzon, som jag också tyckte mycket om. Munnen vattnas nu när jag tänker på det!

Men nog om mat. Vi vandrade iväg genom de gamla kvarterens vindlande, snirkliga gränder i riktning mot Blå moskén och Hagia Sofia, men utan brådska att komma dit. Även om vädret ser eländigt ut var det helt okej - inte för kallt, och så pass milt att vi var mer fuktiga än genomdränkta. 

(Som vanligt när jag bloggar om Erasmusresorna begränsar jag rätt hårt vilka bilder jag använder - om elever är med är det antingen deras ryggtavlor eller uppstyrda gruppfoton som de har gett lov att användas i allmänna sammanhang. Bara för att vara tydlig. Jag tänker att det är okej i så fall.)

Tänk så vackert det hade varit med de här knasigt färgglada husen under en blå himmel! Men det var å andra sidan ingen trängsel nu, vilket det helt säkert är en solig dag i juli... 

Till sist kom vi så fram till Hagia Sofia, målet för vår promenad och en av de få sevärdheter som vi hade bestämt på förhand att vi inte ville missa. Min kollega var hit med en Erasmusgrupp från vår skola för fyra år sedan och Hagia Sofia gjorde stort intryck på honom då. Det som har hänt sedan dess är att Hagia Sofia, liksom många liknande kyrkor-museer-moskéer runtom i Turkiet, har gjorts om från museum till fungerande moské. Det betyder att det inte är något inträde, men besökare är för det mesta fortfarande välkomna - men när vi kom fram var det fredagsbön och bara öppet för muslimer som kom för att be. Vi fick helt enkelt vända på våra planer och istället sikta in oss på en annan aktivitet som passade bra en regnig dag - vi gick under jorden. Mer om det i nästa inlägg!