Lektionsplanering, inlämningsuppgifter, provhögar och all möjlig logistik i all ära. Men jag har ju knappt hunnit någonvart bloggandet om Turkiet! Så kan vi ju inte ha det, jag har ju inte ens hunnit fram till vår egentliga destination. Turkiet har dessutom legat nära medvetandet när de alldeles nyss haft ett riktigt nagelbitarval, som slutade så jämnt att det blir ett andra val om två veckor. Som jag hoppas på att den andra valomgången ska vara början på något nytt i Turkiet!
Vi återvänder till ett regnigt Istanbul en fredag i mars. Vi hade kommit upp från de underjordiska cisternerna och ätit en ljummen och rätt suspekt lunch - vi var inget vidare på att välja matställen på egen hand tydligen, vilken tur att vi så småningom kom oss till Trabzon så att Fatma kunde styra upp det åt oss! Väl där åt vi fantastiskt gott. Det gjorde vi inte i Istanbul, men ingen blev heller sjuk, så det får väl vara godkänt. Är rätt säker på att man kan äta fantastiskt i Istanbul också, men just den biten misslyckades vi ganska rejält med! Middagen blev sedan på ett stökigt McDonald's... well well.
Nåväl. Efter vår anspråkslösa lunch satte vi kurs på det som stod högst på våra elevers önskelista - Grand Bazaar, en av de äldsta och största täckta marknader som finns i världen. Siffrorna är svindlande - den innehåller över 4000 butiker och besöks av upp till 400 000 besökare dagligen. En riktig labyrint där det går hur bra som helst att gå vilse bland allehanda småbutiker - ordnade enligt utbud på olika "gator". Visst, de flesta varor finns säkert billigare någon annanstans och visst, vi betalade säkert överpris på det mesta eftersom vi inte behärskar prutandets ädla konst, men det var ändå riktigt roligt, tyckte vi alla. Jag köpte en fin läderplånbok som jag faktiskt behövde (tyvärr första jag gjorde, så om jag fortfarande var amatör inom prutningens ädla konst när vi gick ut var jag helt hopplös när vi kom in - men är trots det nöjd med mitt köp). Sen gled vi runt och provsmakade (och köpte) alla möjliga teer och sötsaker medan eleverna spanade in tonvis med armband och nyckelringar med onda ögat... Men till sist hade vi fått nog och sökte oss till en slumpmässig utgång där vi otroligt nog kom ut i ungefär rätt väderstreck.
Nu var det nämligen dags för dagens andra plan, som vi hade fått skjuta upp från morgonen när det bara var öppet för muslimer som kom för att delta i fredagsbönen. Hagia Sofia! Precis som med allt annat svindlar det historiska perspektivet här. Hagia Sofia byggdes som en kristen kyrka redan på 500-talet, men blev istället moské på 1400-talet och förblev så nästan 500 år framåt. På 1930-talet gjordes den om till museum, vilket den var ända tills för tre år sedan, när den omvandlades till moské igen. Senare berättade vår värd i Trabzon att samma sak har hänt med många moskéer runtom i landet, som en följd av landets ledning vill plocka poäng hos konservativa muslimer...
När min kollega var med en elevgrupp till Turkiet för fyra år sedan kunde de anlita en guide och fick också gå runt och utforska fler delar av byggnaden. Besökare är fortfarande välkomna under begränsade tider, men till exempel gallerierna och balkongerna hade man inte tillträde till. Jag som hade velat se vikingaklottret på ett av balkongräckena!
Eftersom det är en moské hör det till att kvinnor täcker håret och alla tar av sig skorna vid ingången. Även om det nu var öppet för besökare var det fortfarande en bön på gång och vi fick vänta på avstånd. Det var minnesvärt och ganska storslaget under de urgamla kupolerna, även om jag vid det här laget började vara ganska trött, hungrig - och iskall om fötterna. Lite bortkomna var vi ändå allt - det hade varit jätteroligt att ha någon med som kunde ha förklarat mer av vad vi såg!
Det började bli dags att gå iväg - mot en aningen oinspirerad middag bestående av hamburgare och en stunds bläddrande i en liten bokhandel som nischat sig på turkisk litteratur översatt till engelska. Sedan via en och annan historisk plats hem mot vår lägenhet - det är svårt att undvika dem i den här delen av Istanbul!
Tidsperspektivet prövades ännu innan vi hunnit tillbaka till lägenheten. Obelisken på bilden nedanför fördes från Egypten till det dåtida Konstantinopel på 300-talet e.Kr. för att pryda hippodromen som fanns där Sultanahmet-torget är idag. Dagens torg ligger två meter över hippodromen, men monumenten sticker upp ur hål i marken där deras fundament fortfarande står där det stått i snart 2000 år. Obelisken själv är nästan 3000 år gammal... Igen, tidsperspektivet!!
Sedan var vi tillräckligt kalla och trötta för att enhälligt bestämma oss för att strunta i att gå och se Bosporen i dagsljus. Vi hade ju kört över den med taxi kvällen innan, så det fick räcka för den här gången! Jag hoppas jag en vacker dag kommer att befinna mig i Istanbul igen, torr om fötterna och under blå himmel. Då ska jag sätta mig i en båt och se staden från vattnet.
Överraskande nog hittade vi ännu en spännande plats alldeles innan vi kom fram till lägenheten. Det var en anspråkslös dörr där det stod något om market och design, och vi halkade in. Vilket ställe! Det var en täckt innergård där regnet vid det här laget dundrade ner på tältdukstaket från en allt mörkare himmel och en gammal man visade oss runt bland allehanda vackra ting. Han nickade uppskattande när vi berättade att vi skulle vidare till Trabzon, om jag förstod det rätt var han själv hemma från den regionen. Där fanns nycklar och dörrhandtag från gamla hus, rostiga hästskor, medaljonger, hantverk och småpryttlar, det mesta begagnat. Drömmen för en seriös inredare! Själv slog jag till på ett kuddfodral sytt av restmaterial från de handvävda kelim-mattorna som såldes inne i affären, tryggt och torrt under tak. En äkta matta hade jag inte haft råd med även om jag haft en väldigt stor kappsäck, men kuddfodralet blev ett fint minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar