... inte jag då. Men om ett par dagar är det dags för den första Erasmusträffen tillsammans med elever inom vårt projekt! I egenskap av vår skolas koordinator för projektet kommer jag nog antagligen att åka med på de flesta av resorna, men den här gången åker Juuso (som var med på kick-offen på Irland) och en annan kollega tillsammans med de fyra första eleverna.
På lördag flyger de till Istanbul för en övernattning och lite sightseeing och på söndagskvällen reser de vidare till Trabzon för den egentligen träffen. När resorna skulle bokas blev det en del dröjsmål som vi mestadels inte kunde så mycket åt, så när det äntligen var klart att boka blev det en ganska dyr historia - och en ganska krånglig! Jag avundas dem inte alla deletapper och mellanlandningar på vägen. Bara som ett exempel så kommer gruppen att beta av alla Nordens huvudstäder förutom Reykjavik innan de är hemma igen om en vecka... Heh.
Om själva resorna kanske blir ansträngande så tror jag att allt däremellan blir desto mer njutbart! Vår värd Fatma har ordnat med ett jättefint program med en blandning av utflykter, goda måltider, studiebesök och möten - precis som på Irland. Jag tror det kommer att bli toppen! Är inte avundsjuk eftersom jag själv både har fått och ännu kommer att få ta del av motsvarande resor, men är väldigt peppad! Känner mig också lite ansvarig som initiativtagare till det hela, så jag kommer nog att pusta ut ordentligt först när de allihopa är välbehållna hemma igen...
Med all aktuell debatt om flygande och resande har jag grubblat rätt mycket över det här projektet. Är det verkligen något positivt att fostra ungdomar till... resande? Att sänka tröskeln för dem att flyga? Det är inte blänkande självklart. Men hur jag än vrider på det måste det vara mer bra än dåligt för planetens framtid att de här tonåringarna får pröva sina vingar och se sig om i världen. Det jag verkligen, verkligen önskar att det här projektet leder till - förutom engelskakunskaper och de förbättrade basfärdigheter som officiellt är projektets huvudsyfte - är en känsla av att resten av världen är nära och betydelsefull. Att det som är aktuellt i Turkiet och Ungern spelar roll. Att människor är människor oavsett var de bor.
Att jorden är en vacker plats som måste - måste! - skyddas och skötas om för framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar