Fredag! Äntligen. Fågelkvitter och hopp om vår i skogen. Ännu en intensiv vecka i ryggen och ännu en helg som till stor del kommer att bestå av att jobba ikapp sånt jag inte hinner jobba med under jobbveckan på grund av allt jobb som behöver göras först - och jobba i förväg för att kunna göra ett bra jobb under jobbveckan som kommer eftersom kalendern även då är fylld av jobb som kommer att behöva göras först.
Det känns som att jag skrivit det här inlägget många, många gånger förr, men det är väl det som är vuxenlivet - att upprepa samma saker om och om igen, och förvånansvärt ofta med en rätt så tillfredsställande känsla? Idag hade jag några elever som jobbade med en uppgift där de skulle beskriva sig själv om 15 år. De konstaterade att det inte går att skriva om något intressant eftersom de kommer att vara 30 år vid det laget och allt roligt är förbi... Bara jobb och familj liksom (med uppgivenhet i rösten). Jag påpekade att det faktiskt också är fullt möjligt att de reser runt i världen och gör något de tycker är jätteroligt, helt utan att någon ger dem läxor till måndag, men den idén tog de snabbt ur mig. Det kan man göra när man är 20, 25... men när man är 30, då är det kört. Då är det bara allt det tråkiga kvar. Samtal som det, och den sjukt roliga texten som blev resultatet, är definitivt en av förmånerna i mitt arbete!
En mer tröttsam bieffekt av det här yrket är dock att jag ibland får en sådan social overload efter en intensiv vecka. Att under en dag hoppa från att undervisa om Black American history till att ha fostrande samtal om rökning till att planera undervisning med kollega medan vi möts i trappan till att alltid ha elever som chillar i min soffa på rasterna till att ta sig tid för att sitta med någon och verkligen lyckas förklara hur satsdelar funkar till att ta emot en fransk volontär på Erasmusklubben - ja, det är precis det jag vill jobba med, men det skulle inte skada med lite mer tid för återhämtning. Känns lite tråkigt att peppen för att träffa familj och vänner ofta ligger på noll när helgen väl kommer, hur mycket jag än vill träffa dem. (Det sjuka är ju att jag redan känner att jag kommer att sakna jobbet i sommar... samma känsla mot slutet av förra sommaren när jag var mer än redo att dra igång igen. Tycker det är ett gott tecken ändå!)
PS. Nu höll jag ju på att avsluta inlägget helt utan att förklara den läckra portionen på bilden! Mina dagar består inte bara av slitgöra, utan igår kväll gick mo-lärargänget ut på finmiddag på Station 23 för att fira att vi snart har styrt upp ännu ett läsår med den äran. Det tyckte jag vi hade gjort oss förtjänta av - en väldigt trevlig kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar