Tröskeln

Det kan eventuellt vara så att jag blivit medelålders. Det finns mer än ett tecken på det, men det jag gått och tänkt på de senaste veckorna är hur hög min tröskel för att arbeta på kvällen blivit. Jag talar en tröskel som är så hög att jag behöver stege för att komma över den.

En av fördelarna med läraryrket är ju den frihet det innebär. Den älskar jag! Baksidan av friheten är då förstås att det inte heller finns något samband mellan att köra hem från jobbet och att checka ut ända till 8.30 följande morgon. I den bästa av världar skulle jag stanna kvar och jobba tills jag är klar fastän det blir sent hellre än att trycka ner en massa halvtänkt i min väska och spurta iväg på eftermiddagen. Jobba klart på jobbet försöker jag göra så ofta jag kan, och det finns faktiskt dagar när det går - men för det mesta inte. Inte tillräckligt. Familjelogistiken kallar och då är det bara att plocka med sig allt det där dimmigt tänkta och försöka reda ut det på kvällen. Kvällen, det är tidigast nio det. Det är nu. Och nu är tröskeln en kilometer hög.

Det är ju inte det att jag är tröttare på kvällarna än jag varit tidigare, men jag har liksom fått nog. Oj, så många sena kvällar genom åren som jag suttit och jobbat! Nu känns det som att jag har gjort det tillräckligt. Nu vill jag bara ha rosa fluff efter nio på kvällarna, tack. ROSA FLUFF MED GLITTER PÅ!

(Den obotliga framtidsoptimisten i mig TROR liksom alltid att jag ska komma till ett skede när det blir så. Den krassa realisten i mig hånflabbar. Den del av mig som oroligt kollar på klockan ger mig en örfil och påminner mig om att jag verkligen borde knåpa ihop morgondagens prov nu.)