Nära

Nästa steg i processen "acklimatisera sig till sjuttitalsområdet": Idag började Arvid på lekgymnastik och jag på zumba i skolan, 200 meter från vårt hus.

Gångavstånd.
Så enkelt.
Guld värt.

Det handlar inte bara om minuterna det tar att annars köra in till stan (inte så många), utan mera om tröskeln som skapas varje gång man måste beräkna tid, planera, få fast säkerhetsbälten på hoppiga barn. Istället: friheten att följa Arvid till hans jumppa, strosa hem igen och pyssla med annat för att sen gå tillbaka och hämta Arvid, följa honom hem och sist vända på klacken och själv gå på zumba. Skulle en bil vara involverad skulle det icke hända i min verklighet, men nu känns det bara som en riktigt skön kväll.

Nära är värdefullt. Det är ett värde i sig. Inte minst för att det skapar samhörighet, också på en plats som jag inte är så säker på att jag skulle kalla by fast jag gärna vill. Ikväll träffade jag två elever, en kollega, en före detta kollega och flera bekanta från förskolehämtningarna. Det är värt något.

Bara så ni vet min linje om jag någonsin ger mig in i lokalpolitiken.