Kalasa bäst det går

Kompiskalas för Edvin, check på den! Visserligen lite i förväg, utomhus och med bara några kompisar från samma klass, men ändå. Vädret var perfekt och det blev 100 % lyckat. Skönt ändå att vi hade prickat in det redan idag istället för senare - från och med måndag rekommenderas ju även privata sammankomster vara på max sex personer, så även om det var utomhus och bara barn från samma klass kändes det lite bättre att rekommendationen inte trätt i kraft ännu. Återstår att se hur vi ska ordna det med resten av firandet, det här var ju bara tänkt som del 1 i en hel kedja av småkalas... det får vi grunna på.

Jag minns förra året, när Edvin hade ett helt vanligt kompiskalas strax före undantagstillståndet - vanligt förutom att barnen sprang och jagade varandra och ropade "corona corona"... Tack och lov att vi inte visste då att läget skulle vara ungefär likadant igen ett år senare! Skillnaden nu är förstås, tack och lov, att vaccineringen är på gång, om än långsamt. För några dagar sen fick moffa sin första dos, liksom mommo på Purmohemmet i ett tidigare skede. Hurra! Fick också höra att min polska Erasmuskollega har fått sin första dos idag - i Polen är lärarna en prioriterad grupp (efter sjukvårdspersonal och riskgrupper förstås), men ändå måste de ju ha hunnit ganska långt om de kommit till den gruppen.  Men de kan verkligen vara värda sina vaccin efter att ha styrt upp distansundervisning oavbrutet sedan oktober!!

Distansundervisning ja. Den kom, oväntat och överraskande trots allt. Först en vecka sportlov, sedan tre veckor på distans. Måtte det räcka med tre veckor! Ännu på torsdagsmorgonen trodde jag faktiskt inte att restriktionerna skulle slå riktigt så hårt mot skolorna, inte här och inte nu när vi ända haft det ganska lugnt ända sedan jullovet. Annat var det i oktober-november, då gick jag hela tiden och väntade på ett sådant besked. Är ändå glad för Josef och Edvins skull att de lägre klasserna får fortsätta som vanligt! 

Det kanske måste bli en sådan period för att vaccinationskampanjen ska hinna med, men jag kan inte låta bli att tycka att vi som håller till i skolorna gärna kunde ha fått mer än 1,5 dagars varsel. IGEN. Det kan inte ha kommit som en så plötsligt tanke för regeringen! Visst, det är en vecka kvar till 8.3, men allt som skulle styras upp, delas ut och informeras om måste ju göras medan eleverna var i skolan, före sportlovet... Måste medge att jag har ganska svårt att ställa om och ställa in mig på sportlov nu, efter att så intensivt ha planerat distansundervisning strax före lovet. Vänta bara, på måndag sitter jag väl där på meet och undrar varför ingen dyker upp... 

Men nu! Te, snacks och Call my agent. That! 

Positiva listan

Jag vet, det är cheesy. Men när jag råkade se den här positiva listan kände jag att det är EXAKT det som behövs just nu. På min positiva lista finns varken spänningshuvudvärk deluxe eller karantän i väntan på testsvar, så får försöka fokusera på något annat istället. 

2 positiva saker om mig själv

Jag tycker det är roligt att lära mig saker om världen, så jag har i princip aldrig tråkigt. På jobbet har jag blivit ganska bra på att både hitta på bra lektionsupplägg och att go with the flow när det behövs.

2 positiva minnen

Svårt att välja TVÅ positiva minnen, så det här får bli lite slumpmässigt! Det ena får bli häromdagen när jag låg och läste i sängen och fick sällskap av inte bara ett eller två, utan TRE barn som lade sig i sängen och läste var sin bok tillsammans med mig. Friden var inte långvarig, men det var fint medan det varade. Den andra var känslan när planet cirklade över London inför landning 1997 och jag satt där på väg mot ett läger i Skottland, för första gången på ett flygplan, för första gången på resa utan min familj och för första gången utanför Norden. Livet som pumpade i mitt blodomlopp då! (Soundtrack: Den här låten som spelade i högtalarna medan vi närmade oss landningbanan.)

2 positiva, favoriter i hemmet

Den första måste absolut vara kakelugnen! Knappt så jag tror det är sant att vi har utsikt över en sån fin från tv-soffan. Den andra favoriten just nu är mitt arbetsrum. Egentligen borde vi organisera om i huset så att Edvin och Josef skulle få bättre egna rum, men än så länge har jag ett eget arbetsrum och har efter två år lyckats möblera det så att det är fint dessutom. Det senaste året har det ju egentligen varit helt nödvändigt med ett eget arbetsrum och inte alls någon överflödig lyx, inte minst i våras... Skulle för övrigt kunna göra listan över favoritplatser/-saker i hemmet lång och det är ett gott tecken på att vi valde rätt när vi flyttade hit. Hjärta.

2 positiva, favoritintressen

Det här är ju lite sorgligt, men det är lite skralt på hobbyfronten. Men jag antar att det inte är så ovanligt med både familj och heltidsjobb som upptar det mesta av ens tid! Att läsa är åtminstone ett. Älskar berättelser och älskar att kunna resa i tid och rum utan att flytta mig fysiskt. Det är dessutom ett anspråkslöst intresse som kräver bara exakt så mycket tid och energi som jag har just då. Skulle gärna skriva resor som mitt andra intresse, men jag har ju faktiskt inte rest så värst mycket trots allt. Men äh. Det får det bli ändå. Älskar att se världen från andra håll än de vanliga och nu när vi inte kan resa så muntrar jag upp mig med att drömma om världen som ju fortfarande finns kvar i hög grad. 

2 positiva saker med min kropp

Det första måste ju vara att den fungerar! Den är inte världens mest välformade eller vältränade, men den fungerar för allt väsentligt. (Förutom att spänningshuvudvärken just nu gör mig lite dysfunktionell då.) Det andra och ytligare är mitt hår. Det är hyfsat tjockt och lagom lockigt. Det vill inte riktigt låta sig formas, men är helt tillräckligt snyggt i vilt tillstånd. Dessutom känns det bra att ha landat i att inte behöva experimentera, utan att det är helt okej med halvlångt, blont hår tills ålderdomen kommer emot, thank you very much. 

Helg igen

Tänk att vi kommit fram till den allra sista veckan före sportlovet! Januari och februari har känts som att gå i en uppförsbacke med lätt lutning - en ganska trevlig promenad, men en som förr eller senare totalt suger musten ur benen på en. Jag har en känsla av att varje vecka sedan terminsstart har sett identisk ut - en helt vanlig arbetsvecka följd av en helt vanlig helg utan spännande aktiviteter och nästan utan att träffa någon. Vi har inte ens varit till Purmo sedan slutet av jullovet! Känner att det nog bäddat för en väldigt tråkig blogg också...

Den här helgen verkar inte bli något undantag, för efter ett coronatest idag får jag snällt hålla mig i karantän tills jag får resultat, förhoppningsvis inom ett par dagar. Än en gång bara lätta förkylningssymptom, men det är väl så det måste vara nu. Dessutom har jag känt av både huvudvärk och trötthet de senaste dagarna, så om det mot förmodan skulle visa sig vara positivt skulle jag få inse att jag jobbat flera dagar med "symptom" - även om de nog snarare är helt rimliga symptom på en intensiv arbetsperiod. Jaja. Räknar med ett negativt testsvar om två dagar eller så! Men om jag någonsin får tillbaka ett positivt testsvar skulle det ju vara trevligt att känna att jag gjort allt rätt åtminstone, som ett tröstpris eller nåt. Oj pandemilivet. Börjar ledsna på det.

Vintersol i ögonen

Har jag sagt det förut? I kanske nästan varje inlägg jag skrivit sen jul?

Den här vintern är fantastisk.

Det gör mig så glad att ha det här vackra snölandskapet omkring mig, men samtidigt känner jag att jag misslyckas kapitalt med att ta den tillvara. Så ni vet, om vi får pruttvintrar de inkommande tio åren är det antagligen på grund av min stora otacksamhet och oförmåga att göra ta ut allt av den här finvintern. Heheh. (Okej, jag skämtar, men helt ärligt har jag gått med den känslan ibland de senaste veckorna...) De senaste veckorna har varit så jobbstinna att mitt hamsterhjul snurrat helt enligt mönstret "work, sleep, repeat", så när helgen kommit har det inte blivit mycket annat program än återhämtning. Visserligen ska vi ju hållas hemma nu, men i ärlighetens namn vet jag inte om jag/vi skulle ha orkat få till särskilt mycket aktiviteter ändå. Två arbetsveckor kvar till sportlov, som jag längtar! Och efter sportlov ett lite luftigare schema. Det tackar jag för! 

Ungefär 90 % av mitt instagramflöde består av skidspår i sagolandskap just nu, men jag har faktiskt inte fått fram mina skidor alls. Jag gjorde ett par försök förra månaden att investera i ett par skins för att sänka tröskeln att komma mig ut i spåret - jag är utomordentligt ointresserad av valla - men jag var hela tiden för sent ute, så bestämde mig för att nöta vidare på mina gamla. Nu skulle det bara vara att leta fram dem och testa om det alls finns något glid i dem och annars be min käre make valla. (Han är inte heller intresserad av att valla, men åtminstone lite mindre ointresserad än jag är.) Kanske morgondagens projekt, önska mig lycka till! 

Men! Dagens bästa var definitivt att packa oss iväg till rinken! Våra friluftsutflykter på sistone har haft en tendens att vara allt annat än smidiga, men idag gick allt som smort och alla var taggade. Vi har varit till rinken bara en gång tidigare i vinter, men däremellan har alla tre skrinnat i förskolan och skolan och det märktes sån skillnad på Josef! Han var verkligen Bambi på hal is för några veckor sen, men nu åkte han iväg med en helt annan säkerhet - och igår sa han också själv att han vill skrinna i helgen "för att visa hur bra jag har blivit". Det har han! 

Året som var: 2020, juli-september

Vänner av ordning må anse att mitten av februari är lite för sent för årskrönikor, men vänner av ordning råkar ha fel. Mitten av februari är en alldeles utomordentlig tidpunkt för att se tillbaka på vad vi gjorde för ett halvår sedan! 

(Och om det blir långrandigt är det bara för att det här var så fina månader. Så går det.)

JULI

Juli 2020 kan eventuellt gå till historien som en av mina skönaste månader någonsin. Vi gjorde inga stora saker och reste inga långa vägar, men just därför kändes det som om juli var nästan evig på ett sätt jag inte upplevt sedan jag var liten. Coronaläget häromkring var tillräckligt lugnt för att inte överskugga allt som det gjorde på våren (och ja, på hösten/vintern igen - men den tanken fanns inte i juli), men ändå tog vi det försiktigt och höll oss till korta och coronasäkra utflykter. Ett tag bollade jag med tanken på en kort bilsemester i Finland - kanske vandra i Koli eller Salamajärvi, kanske ta en sväng till Seinäjoki och Ähtäri. Men ganska snabbt bestämde vi oss för att låta bli.  Dels förtogs resglädjen trots allt av pandemin, dels var det helt enkelt för skönt att bara vara hemma. 

Istället öste vi på med små, spontana utflykter i miniatyrformat - vi simmade, cyklade till Skorpan och åt glass, skjutsade till fotboll, spelade minigolf i stan och köpte bärbuskar i Lepplax. Jag gick på bio med mamma (Emma - vilken tur att den visades igen på sommaren eftersom den knappt hann ha premiär före coronastängningen i mars...) och så blev det barnvälsignelse för släktens gulligaste knodd, Abbe. 

Ett par gånger slog vi på stort och körde iväg till Vasa. Det mest exotiska vi gjorde på hela sommaren var nog att köra till Replot och Björköby för att gå Bodvattnet runt och äta trangianudlar vid Sommarösund. Jag skojar inte - det kändes verkligen som att vara ute och resa. En jättefin dag, dessutom tillsammans med goda vänner. En annan gång körde vi till Vasa framför allt för att gå på Stundars, men eftersom regnet började hälla ner skippade vi det och nöjde oss med Gamla Vasa museum och vänner i Kvevlax. Stundars får vi ta nästa sommar istället. 

Till barnens stora sorg blev det inga normala barnläger på Humle den här sommaren, men ett tröstpris var det i alla fall att Tillsammanslägret ordnades, om än med bara en övernattning. Dessutom ordnades endagsläger i slutet av juli, så Arvid och Edvin fick var sin lägerdag på egen hand. Inte som vanligt, men åtminstone något. I samband med Arvids lägerdag fick det också bli campingsemester - vi tog med vårt nya tält och slog upp det på våra gästfria släktingars villagräsmatta nära Humle! Något som ganska säkert inte hade blivit av en "normal" sommar... Tältet var nog sommarens bästa köp, det användes flitigt hemma på gräsmattan och fick också följa med på kusinövernattning i Nykarleby!

AUGUSTI

Vi fortsatte med att njuta av livet och drog ut allt ur de sista sommarlovsveckorna. Det blev en kusinövernattning i repris (se januari), men den här gången betydligt mer lyckad eftersom alla hölls friska! Trädgården fortsatte blomma och jag fortsatte njuta av den. Och om Bodvattnet runt var det mest exotiska vi gjorde i juli, var Mässkär det mest exotiska vi gjorde i augusti. Det är ännu en av de där utflykterna vi pratat om i flera år, men inte riktigt fått till. Tänk att det ska till en pandemi för att det ska lyckas! Nästa sommar kanske vi fortsätter fyrtemat med en utflykt till Tankar utanför Kokkola, det har vi också pratat om länge...

En annan rolig grej vi gjorde var en dag på Zip Park i Vasa. Vi hade lovat barnen en dag på Power park, men efter rubriker om coronaexponering där började det kännas lite olustigt och när vi lade fram Zip park som förslag nappade barnen 100 %. Att vi vuxna var betydligt mer taggade för en dag i trädtopparna istället för i köer på ett nöjesfält var inte heller helt fel. Det var jätteroligt, så när årstiden tillåter så får det nog bli en favorit i repris! 

Sedan hann jag och barnen faktiskt med ännu en utflykt till Vasa för att hälsa på Amanda alldeles innan skolorna började igen - Matias hade faktiskt redan börjat och fick nöja sig med att jobba istället... Sedan dess har vi inte varit till Vasa en enda gång! Armadis pandemi, är så innerligt trött på den nu. 

Och sedan kom till och med världens skönaste sommarlov till sitt slut. Skolorna började, jag klippte håret och vi laddade för ett nytt läsår. Arvid började högstadiet och Josef började förskolan, så helt plötsligt kändes vår barnaskara väldigt mycket äldre. Tur för en långsam mamma att Edvin åtminstone fortsatte i samma gamla skola... även om den hade bytt namn till det här läsåret. Och efter distansvåren 2020 kändes det jätteroligt att få dra igång läsåret inom skolans väggar - även om det hela tiden fanns en medvetenhet om att vi numera alltid får ha beredskap för ändrade planer. 

SEPTEMBER

September kom och höstterminen varvade upp till full hastighet. Sommarhobbyn fotboll fortsatte samtidigt som både gamla och nya höstaktiviteter kom till, så under den skarven (som blev längre än vi hade trott) var det ett ständigt pussel för att hinna med. Vilken kontrast mot vår sköna sommarlunk! Jag är ändå på många sätt tacksam för att september fortfarande var så lugn på coronafronten, så vi kunde göra mycket som inte hade varit möjligt en månad senare. 

Bland annat var jag på sedvanlig kick-off med kollegerna till Vexala, extra roligt efter att knappt ha sett dem sedan vårvintern. Jag hann också med en rekreationsdag som jobbet bjöd på eftersom jag skulle fylla 40. Och även om det gav mig något av en ålderskris att inse att jag är så medelålders att min arbetsgivare bjuder på rekreationsdag på sjukhemmet (!) så var det en väldigt rolig dag, inte minst för att min (lika!) gamla kompis Linda också visade sig vara med på samma dag. Den dagen var för övrigt första gången jag förväntades ha munskydd - när vi vistades i de utrymmen som är gemensamma med äldreboendet i samma hus. Att jag bara en månad senare skulle få dra på mig munskyddet dagligen för en (just nu) oöverskådlig framtid kunde jag inte tro då! Bio hann vi också med när jag var med barnen och deras kompisar på den nya Lasse-Maja. Inte så dåligt ändå med tre biobesök under coronaåret 2020, det är ju ungefär vad jag brukar hinna med ett helt normalt år.

Och inte minst kunde vi fira vår nyblivna sexåring! Tänk ändå vilken tur vi haft med barnens födelsedagar, de har alla kunnat fira nästan som vanligt. Edvin i början av mars, precis innan nedstängningen, Arvid på midsommar när allt hade lugnat ner sig och Josef i september innan det trappade upp igen. 

Läsåret 2020

Det här inlägget lämnade på hälft när oxveckorna rullade igång med kraft, men nu blev det dags att avsluta och knyta ihop. Tajmingen så här nästan på Runebergsdagen får väl räknas som alldeles utmärkt!

***************************************************

Säga vad man vill om 2020, men jag hann läsa en del. Här kommer den sedvanliga läslistan!

Först lite statistik, mest för mig själv. Jag kom faktiskt upp till hela 59 böcker, vilket är mer än medeltalet för de senaste åren. Jag klådde ändå inte mig själv 2018 när jag kom upp i 60! För den som eventuellt tycker det låter mycket måste jag ändå göra klart att det ingår 1) en hel del tonårsböcker som jag läser av lust men ursäktar mig med plikt, 2) kapitelböcker jag läser högt för A&E - en del, men ändå inte så många med tanke på att vi läste Harry Potter-tegelstenen hela vårterminen och 3) böcker jag lyssnar på, framför allt när jag promenerar och kör till jobbet. Utan de här kategorierna skulle listan se väldigt annorlunda ut! 

För det mesta brukar författarna vara övervägande kvinnliga och 2020 är inget undantag. Spontant trodde jag att jag hade läst en hel del på engelska, men det stämde tydligen inte det minsta - futtiga sex (!) böcker på engelska hittar jag i listan... och några andra språk än engelska och svenska har jag inte läst. Som vanligt är det också dåligt med den geografiska och kulturella spridningen, med en total övervikt mot finlandssvenskt/svenskt och anglosaxiskt. Överhuvudtaget ser jag att jag utmanat mig själv väldigt lite i år - det finns pärlor som sticker ut, men jag har läst påfallande många pastelliga romanser och schablonartade deckare. Jag tror inte det är en tillfällighet att det sammanfaller med att 2020 överlag har bjudit på tillräckligt med skruvade plot twists i verkligheten!

En bok jag inte kunde släppa:

Pärlfarmen av Liza Marklund. Den lyssnade jag på som ljudbok i höstas, när rastlösheten på grund av pandemin var som störst, och det blev definitivt betydligt fler och betydligt längre skogspromenader i oktober tack vare den! Det är en svindlande berättelse som börjar på ön Manihiki i Stilla havet och fortsätter med äventyr på flera kontinenter. Precis vad jag behövde när jag själv inte rörde mig längre bort än till jobbet - och vissa veckor inte ens dit. 

En bok som fick mig att gråta:

Det här är hemskt, men hur jag än bläddrar i min anteckningsbok hittar jag inget självklart svar här - det kan ha något att göra med all pastellig feel-good och schablonartad spänning som jag nämnde förut. Visst fanns det böcker som berörde och fängslade mig, som oroade och väckte mitt intresse, men jag vet faktiskt inte om det var någon som fick mig att gråta?  

En bok som fick mig att skratta:

Dolly Aldertons Everything I know about love. Jag kunde inte relatera riktigt till alla coolhetspoäng hon försökte plocka med rövarhistorier från sin vilda ungdom, men människan är rolig, helt klart! 

En bok som var värd besväret:

2020 läste jag ju inte böcker som krävde mycket av mig, men här väljer jag Ormen i Essex av Sarah Perry. Året är 1893 och vi befinner oss i en liten engelsk kuststad där förfärande rykten om ett mystiskt och skrämmande odjur florerar. Jag tyckte om den, och eftersom jag läste den i mars 2020 speglade den oväntat mycket av undergångskänslan som präglade världen då - rädsla och vetenskap krockade med en smäll, precis som så ofta under 2020. Det är kanske just det som gör att jag upplevde den som krävande, men samtidigt också det som gjorde ett så starkt intryck på mig. Rekommenderas!

En bok som inte var värd besväret:

Jag känner mig som en skurk och hoppas att författaren aldrig råkar googla sig hit, men jag måste säga Vildhavre av Otto Gabrielsson som skriver om hur det är att växa upp med Jörn Donner som frånvarande far. Till viss del var den faktiskt både berörande och intressant, men ibland blev han så småsint och bitter att jag fick dra fram skämskudden. Att han är en skicklig skribent är det ingen tvekan om, men jag hoppas han ger sig på skönlitteratur i sitt nästa projekt och låter det självbiografiska stanna här.

En bok som lärde mig något nytt:

Klubben av Matilda Gustafsson. Jag lärde mig mer om Svenska akademiens och den svenska kulturelitens smutstvätt som kom i dagern under me too. Vackert var det ju inte. (Den läste jag i början av året. I slutet av året knöt jag ihop med Cecilia Wallins Allt som var mitt på samma obekväma tema.)

En bok jag inte blir klok på:

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. Egentligen stämmer det inte att jag inte blir klok på boken, men efter att ha hört och läst hur den höjts till skyarna lyssnade jag hela tiden med en gnagande känsla av att jag missade något. Jag kunde förstå att den var välskriven och borde vara fängslande, men den fängslade inte mig. Jag ogillade den inte direkt, men vet att jag kommer att behöva ta till milt tvång för att få mig själv att läsa vidare i trilogin. Kanske beror det på att jag lyssnade på ljudboken? Kanske den behöver mer uppmärksamhet än så? Nästa bok får jag läsa i fysisk form för att testa min hypotes. Kanske jag återkommer. 

En bok jag var fel målgrupp för:

Den blomstertid nu kommer av Marie-Chantal Long - men på sätt och vis var jag helt rätt målgrupp i egenskap av mamma och lärare! Jag läste den eftersom Arvid hade lånat boken från skolbiblioteket och fastnat totalt (vilket tyvärr händer mer sällan än för ett par år sedan) och sedan kunde jag rekommendera den vidare till ett helt gäng elever som ville läsa lättläst och spännande. Så kanske var jag inte helt fel målgrupp ändå!

En karaktär jag minns:

Här får det bli en ungdomsroman - båda huvudkaraktärerna i Jennifer Nivens Vända världen rätt var något utöver det vanliga. Jack är ansiktsblind och en mästare på att dölja det. Libby har varit gravt överviktig, men har äntligen gått ner i vikt tillräckligt mycket för att kunna röra sig utanför sitt hus och gå i en vanlig skola - där deras vägar korsas. Fin historia!

En karaktär som jag skulle vilja träffa:

Bricken på Svartvik i romansviten som Vibeke Olsson skrivit om henne. Jag har läst böckerna då och då under några års tid och när jag plockar fram följande bok i serien är det alltid som att träffa en gammal bekant som jag inte träffat på länge, men alltid blir uppmuntrad av att umgås med. Hon ger mig alltid perspektiv på livet och vardagen. I år läste jag Glödens färger och jag har förstått att det ska finnas ännu en del till efter den - det får bli en bok för 2021!

En bok jag vill flytta in i:

Visserligen vill jag väl inte direkt flytta in i ett gammalt ruckel i ett träskområde i North Carolina, men det känns lite som att jag gjorde det under en tid i somras när jag lyssnade på Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Boken har varit oerhört hypad, men för en gångs skull var det med all rätt. Visserligen kan man diskutera mordtråden och kärlekshistorierna, men det var naturbeskrivningarna som fick mig på fall.  Miljön är magisk och huvudpersonen Kya är en av de mest minnesvärda karaktärerna jag läste om under 2020. 

En mening/ ett citat som jag strök under:

Jag måste verkligen börja skriva upp citat. Får man ge nyårslöften en bit in i februari?

Årets resebok:

År 2020 var ju inte året för resor och därmed inte heller för reseböcker i form av guider och tipsböcker. Däremot tänker jag tänja på definitionerna och skriva Nämn inte de döda av Christina Wahldén - det är något så ovanligt som en svensk deckare som utspelar sig i Darwin, Northern Territory i Australien. Det är något med Wahldéns kortfattade stil (och ständiga hänvisningar till Abba) som jag inte riktigt kommer överens med, men det var roligt att få göra en litterär utflykt till Darwin som fortfarande har något av ett magiskt skimmer över sig efter våra fem veckor där 2003. 

Den sista bok jag läste 2020:

Karin Erlandsson och Peter Bergtings Nattexpressen som jag hade läst högt för Arvid och Edvin i december. Den är ju uppbyggd för att passa som adventskalender, men vi började lite senare och om jag inte minns helt fel kom vi i mål med den lagom till nyårshelgen. Känns på något sätt passande för en bok där tillbakablickar och minnen är en så viktig del. (Idag läser jag dessutom att den får Runeberg Junior 2021 också. Grattis!)

Den första bok jag läste 2021:

John Greens Looking for Alaska. Den har jag fyndat på loppis och haft stående i en hylla i mitt klassrum en halv evighet, men nu tog jag hem den till jullovet och överraskades av hur mycket jag tyckte om den. Rekommenderas för alla som känner sig sugna på att läsa om mer eller mindre vilsna tonåringar som försöker hitta sig själv i internatskolemiljö i Alabama. Det var strängt taget den sista bok jag läste 2020, men jag avslutade den på nyårsdagen.

En bok jag ser fram emot att läsa:

Två nya böcker jag vet relativt lite om, men är väldigt sugen på att läsa är Amerikansk jord av Jeanine Cummins och Stöld av Ann-Helén Laestadius. 

En bok jag annars bara vill rekommendera:

The Death of Mrs Westaway av Ruth Ware. Nagelbitande spänning och med en miljö och atmosfär som direkt sög in mig och inte släppte taget. Utan att avslöja något tyckte jag upplösningen var något av en besvikelse, men det kan förlåtas eftersom resten var SÅ BRA. 

Så här såg för övrigt vårt coronabibliotek ut under våren. 

Jag hann hamstra innan biblioteken stängde i mars! 

Förvirrad torsdag

Så konstig dag idag - den har liksom bara flaxat lite tafatt och landat på magen igen istället för att lyfta och flyga. På torsdagar den här perioden har jag bara nior som just nu är på PRAO, men eftersom vikariesituationen är lite kaotisk på skolan just nu utgick jag från att jag skulle göra inhopp de lektionerna - inte minst för att jag blev vidtalad och förvarnad igår. Helt okej så, fullt rimligt! Men precis när jag kom fram till skolan med andan i halsen på morgonen och stod och tog av mig ytterkläderna plingade det till i min telefon med ett meddelande (som hade skickats 45 minuter tidigare men levererats först då) om att jag inte behövs på morgonen ändå. Jahopp. 

Sedan visade det sig att jag inte behövdes på eftermiddagen heller, så i princip körde jag till jobbet enbart för en kustodiering på 15 minuter i skolbiblioteket... visserligen finns det sysselsättning i överflöd, men inget jag inte kunde ha gjort i mysbyxor här hemma. Vilken tur att jag kunde passa på att kopiera upp prov tills imorgon, det kunde jag åtminstone inte ha gjort på distans! Egentligen borde det ju ha bäddat för en väldigt skön och behaglig arbetsdag att slippa båda inhoppen, men istället blev det mest bara lite halvdant. 

Dessutom har jag Arvid hemma tredje dagen nu på grund av magont och illamående - det verkar inte bli mer än så, men gå över vill det inte heller. Så trist. Själv har jag en vag huvudvärk som molar på i bakgrunden och rätt så effektivt tar död på all initiativförmåga. Troligen beror huvudvärken på min akuta brist på sportlov, så det är väl bara att vänta några veckor på åtgärd... 

Bilden är i alla fall från en skogspromenad jag hann göra i dagsljus (!!) och -13 grader igår på eftermiddagen. Det är så fantastiskt att det knappt är sant att vi har en riktig vinter i år. Älskar det.