Som jag hade önskat mig en normal höst. Som jag hade önskat mig att Covid-19 bara var ett övergående fenomen på några månader. Som jag hade önskat att vi skulle se tillbaka på våren med förskräckelse och lugna oss med att den är över nu, faran. Att det inte blev så var väl knappast någon överraskning - redan i våras var det ju många som flaggade för den andra vågen som högst sannolikt skulle komma i höst. Men hoppas kunde man ju, de kanske hade fel..?
Ännu för några veckor sedan kändes det fortfarande som att vi här i Österbotten trots allt levde skyddade i vår relativt normala lilla bubbla - eller egentligen, hela Finland! Det känns inte alls som länge sedan Finland hade 20-30 nya fall per dag, nu är det uppe i 90-100. Om jag inte helt tar fel motsvarar siffrorna de vi hade i april, men då testas förstås mångdubbelt fler nu. Oroväckande är det ändå, inte minst eftersom hela samhället är så öppet och normalt nu i jämförelse med i våras. Kan inte låta bli att känna igen orosklimpen i magen från i våras - hur kommer det här att utveckla sig? Var kommer vi att landa, och om hur länge? Två årskurser i en skola i grannstaden är i karantän fram till höstlovet efter en massexponering och det känns väl mest som en tidsfråga innan det händer i fler skolor häromkring. Glad är jag ändå så länge vi får vara i skolorna tillsammans med våra elever!
Samtidigt, det kunde vara så mycket värre. De flesta årskurser i vår turkiska vänskola har t.ex. inte varit i skolan sedan början av mars och situationen där blir bara värre... Ska jag genomleva en pandemi gör jag det gärna i det här hörnet av världen! Dessutom är jag så oerhört glad för de lugna månader vi haft större delen av sommaren och nästan ända fram tills nu - tänk att få ta sommarlov från corona-oron! Det gjorde gott. Kommer dessutom på mig själv att gång på gång mentalt bocka av olika saker som kunnat genomföras normalt - japp, skolstarten har vi fått vara med om utan att hittills missa en enda dag i vår familj. Yes, Arvid har tagit årets skolfoto och snart Edvin och Josef också! Så fint, Edvin fick sina tre gånger simundervisning med skolan. Josef fick fira sin födelsedag utan coronahinder! Och så vidare... Det är kanske lite fatalistiskt, men hellre att jag gottar mig åt det som gått bra än fokuserar på allt som kanske får stopp senare i höst.
En annan efterlängtad grej vi gjort är att gå till simhallen tillsammans med två av barnens kusiner och en av mina kusiner (den av kusinerna som är mer jämnårig med mina barn än med mig...) Idag alltså. Det har varit utlovat sedan ett par veckor tillbaka, så det skulle ha krävts en force majeure minst för att backa på det löftet... Det var faktiskt jätteroligt! Och så enkelt jämfört med förr - trots att vi hade en hel flock med sex upprymda barn på tre vuxna... I vanliga fall skulle vi omedelbart ha slagit fast att det här ska vi göra om så snart som möjligt. Nu hummade vi lite ödmjukt och hoppades bara att det ska vara möjligt att göra om... förr eller senare!
Att träffa kusinerna i Sverige känns dock minst lika långt borta som det gjorde i våras. Men svärfar lyckades faktiskt med en liten kupp - han var på ruskaresa i Äkäslompolo förra helgen, och när jag ringde honom om ett helt annat ärende nämnde han att eftersom gränserna nu var öppna tänkte han göra en avstickare till Norrfjärden på väg hem... så gjorde han, och fick två värdefulla dygn med barnbarnen där. Samma dag som han anlände kom nyheten om att läget har försämrats så pass att gränsrestriktionerna återinförs från och med måndag (imorgon). Det var inte mycket mer än en vecka med fritt resande, men under den tiden hann han alltså faktiskt med ett besök! Lite förskräckt följde vi med hans resa på avstånd, men egentligen - eftersom han ändå var ute på vift längs vägarna var det knappast särskilt mycket mer riskabelt att köra en bit över gränsen och bo hemma hos familjen i två nätter... så det är väl bara att vara nöjda och glada för att besöket blev av, för vem vet när det kan bli nästa gång!
Själv fyller jag 40 om en vecka och har fått justera mina planer några snäpp. Något stort kalas ville jag ändå inte ha, men för ett år sedan var jag övertygad om att jag skulle fira födelsedagen med ett höstlov någonstans vid Medelhavet. Den enda present jag ville ha av Matias var en treat yo'self-weekend i Stockholm med exakt samma upplägg som den jag ordnade för oss när han fyllde 40 ifjol. Det blev som det blev med bäggedera... ett tankefrö för framtiden, men inget annat. När jag fyller 50 ska vi väl ändå ha det här viruset ur världen? Vi sänkte ribban till att kanske fira med teater i Vasa, men i ärlighetens namn gick luften lite ur det också, med stigande coronasiffror även här. Visserligen lär teatrarna ha ordnat med rigorösa arrangemang för att kunna ta in publik säkert, men vi får se... kanske landar det på ett paket Ben & Jerry's och Netflix i soffan.
Bilderna är hur som helst från Fäboda i fredags. Jag passade på att sticka iväg dit på en promenad alldeles ensam på min undervisningsfria förmiddag i fredags - underbart väder! Är glad över att jag gav mig själv en spark i baken, men lite besviken över att inte ha någon klon som jobbade undan på min att göra-lista under tiden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar