det ena och det andra: 2020 - inget guldår för Erasmus?

Nej, det är ju ingen guldålder för internationella projekt för tillfället. Vad som känns mer overkligt vet jag inte riktigt - att vi för mindre än ett år sedan kunde ta med elever på resor ut i Europa för att lära känna elever och lärare från andra länder, hälsa på i andra skolor och uppleva folkvimmel på flygfält, torg och turistattraktioner eller att allt det för tillfället är helt otänkbart. Vårt internationella arbete kommer att fortsätta i vilket fall som helst, men vi koordinatorer har fått lära oss att bli betydligt mer ödmjuka och flexibla när det gäller planeringen!

Hur det än blir framöver så är jag så oerhört tacksam över de tre terminer som vi faktiskt hann jobba med vårt projekt helt normalt, med resor och träffar. Eftersom coronapandemin slog till först under projektets (egentligen) sista termin så hade vi lärare redan hunnit lära känna varandra, bli vänner och hitta sätt att samarbeta när allt ställdes på ända. Nu har ju vårt första projekt blivit förlängt, hur långt fram vet vi inte säkert ännu. Redan när allt stängde ner i mars och träffen i Nykarleby ställdes in med några dagars varsel lyckades vår huvudkoordinator ordna så att deadline för vårt projekt sköts fram ett halvår. Gott så, men nu när det visat sig att Covid-19 inte var någon snabbt övergående fluga ska vi försöka förlänga så långt som det är möjligt - för det extra halvåret vi fick räcker nog inte till för att det ska bli några resor. I den här situationen är det tillåtet att genomföra träffarna digitalt, men allra helst vill vi ju skjuta på det tillräckligt långt fram för att vi faktiskt ska kunna genomföra hela projektet med de fysiska träffar som inte hann bli av, nämligen i Finland och i Polen. Om det nu någonsin blir möjligt. (Ursäkta min inre I-or. Det senaste halvåret har gjort mig lite desillusionerad.)

Ungefär vid skolstarten fick vi också ett besked vi har gått och hoppats på - vår ansökan om ett andra projekt har beviljats! Den ansökningen lämnade vi in i februari, när världen fortfarande verkade vara normal och vi trodde att vårt dåvarande projekt skulle avrundas efter den avslutande träffen i Polen i maj. Den nya ansökningen handlar om ett nytt tvåårigt projekt med samma upplägg, men med tema hållbar utveckling. Visst blev vi glada, men wow-faktorn som skulle ha hört till ville inte riktigt infinna sig, så här med ett halvfärdigt projekt och alla planer på is för tillfället... Det nya projektet kan skjutas upp maximalt till årsskiftet, så det ser ut att bli så att vi har två aktiva projekt på gång parallellt under vårterminen, med en ytterst osäker framtid för fysiskt resande... Eh, skoj.

Nä, bara roligt är det ju inte - uppgiften som Erasmuskoordinator i nuläget är inte riktigt vad jag signed up for när vi först började på med det här - men samtidigt tycker jag helt ärligt att det är jättekul att veta att vi får fortsätta i två år till! Hur det rent praktiskt kommer att se ut är naturligtvis oklart, men i någon form får det så lov att bli av. Kan också tycka att det internationella samarbetet är högaktuellt och extremt viktigt just nu, när vi är nödda och tvungna att hålla oss hemma i våra respektive byar och världen på ett sätt krymper. Det är fint och bra att människor tvingas stanna upp och reflektera över sitt resande, men samtidigt kan retoriken lätt spä på främlingsfientlighet och misstänksamhet mot människor från andra länder. I den bästa av världar kanske ett internationellt projekt i skolan kan motarbeta en sådan utveckling.

Men om projektet ska kunna åstadkomma någonting alls behöver det förstås finnas elever som är engagerade i det. Måste erkänna att jag är lite bekymrad för vår Erasmusklubb - de allra flesta aktiva elever har redan gått ut nian och det här måste ju vara sämsta möjliga tidpunkt att värva nya. Liksom, nääe, vi kan inte erbjuda några resor förrän kanske nån gång i en obestämd framtid, men arbetsuppgifter finns..? Anyone? Äh, vi får se hur det blir. Om inget annat så får jag ta in lite projektjobb i min vanliga engelskundervisning, det är ju helt i linje med alla principer och läroplaner. Och då kommer eleverna inte undan de internationella kontakterna, vare sig de vill eller inte. Hehe.

Alla bilder i det här inlägget är från vår första dag i Ungern i maj 2019. Det blev ju aldrig av att jag bloggade ordentligt om den resan, tempot var helt enkelt alltför speedat då och en tid efteråt - och sedan blev det allt mindre aktuellt och annat kom emellan. Men nu, när vi får nöja oss med att resa i fantasi och minnen tänkte jag ta upp tråden och blogga retroaktivt, även om det är långt över ett år sedan resan!

Soundtrack till det här inlägget: George Ezras Budapest, som rullade på repeat i flera veckor medan jag peppade för resan. Vad jag förstått så har väl låten ungefär ingenting alls att göra med Budapest egentligen, men bra låt. Ändå.

Som jag kan älska den där känslan av att anlända till en alldeles ny plats. Att sitta på bussen från flygfältet och ta in allt man kör förbi - för plötsligt är industriområden och sömniga förorter hur spännande som helst. Att se och höra ett alldeles nytt språk. Att komma från ett småruggigt Finland i mitten av maj till en europeisk metropol med sommarväder som gör att det enda rätta är att byta till shorts det första man gör. Aaah. Ungefär som vi gjorde den där lördagsförmiddagen i maj förra året. Söndagen var den första dagen med gemensamt program och de flesta teamen anlände på lördag kväll eller söndag morgon, men vi tjuvstartade lite för att hinna med eget program redan på lördagen.

Framför allt vandrade vi runt och tittade, försökte skapa oss en uppfattning om staden. Budapest är verkligen en vacker, om än skamfilad stad. Ungefär så tror jag att jag beskrev Lissabon också efter vårt korta stopp där på väg till Madeira i höstas, så ursäkta min upprepning... I övrigt ser de två städerna helt olika ut, men den gamla skönheten har de gemensamt. Vårt boende låg mitt i de judiska kvarteren, som visade sig ha en klar konstnärsprägel numera - och väggmålningar överallt! Om det är något som gör mig glad i en främmande stad är det ju väggmålningar och utsikter. Utsikt hade vi också planerat in, så jag kunde inte annat än vara nöjd.

(Vi bodde på Maverick City Lodge, prima budgetboende med bra läge. En lustig grej var att jag hade tipsat de andra koordinatorerna om det boendet och min polska kollega skulle också boka in sin grupp där... men råkade boka in sig på Maverick Hostel nån kilometer därifrån istället... oops! Nå, det var ju bara en natt, men hade varit behändigt att bo på samma ställe!)

Det bästa utsiktstipset jag hade hittat på förhand var St Stephen's Basilica (okej, egentligen Szent István-bazilika på ungerska...), så dit styrde vi stegen. För ett par euro fick vi gå upp i tornet och se på utsikten. Ett par euro eller några tusen ungerska forinter... inga euro i Ungern, inte! En euro är ungefär 360 forinter, så det mesta räknades i tusenlappar. Kan ärligt medge att det var en utmaning att hålla koll på forinterna i resebudgeten och redovisningen... haha! Ibland kan även min mattehjärna behöva utmanas!) Totalt 301 trappsteg blev det, så dagens trappträning kunde bockas av också!

Så värst många människobilder lär det inte bli eftersom mitt sällskap ju var elever som kanske inte vill figurera på min privata blogg... men den här bilden får vara ett undantag eftersom den har godkänts och synts i flera olika sammanhang. Utmärkt resesällskap även den gången! På den här resan var vi faktiskt hela tre lärare på fyra elever, så det var inte direkt ett tufft jobb att hålla reda på flocken... När vi skulle boka hittade vi så billiga flygbiljetter att vi insåg att det rymdes med en extra person inom budgeten, men eftersom alla elever som hade ansökt redan fått plats antingen på den här resan eller den kommande Madeiraresan så plockade vi med en kollega istället. Jag må vara lite partisk, men kan inte tänka mig så mycket bättre fortbildning. ;)

Finns inget bättre sätt att få hjärnan att koppla ihop kartan med verkligheten i en ny stad än att se ut över den från ovan! Där flyter Donau, där är den parken, där ligger berget med statyn, någonstans i de kvarteren måste vårt hotell ligga...

Väl nere satte vi oss på ett Starbucks intill basilikan och svalkade oss. Fast det gått över ett år blir jag fortfarande glad av att tänka på min strawberry frappuccino... kan också ha haft något att göra med att solen gassade och vi hade gått uppför 301 trappsteg och sedan ner igen, för att inte tala om att vi steg upp vid halv fem-tiden på morgonen... men den var fenomenal.