Jaha, så kom den då. Min sista kväll som 30-something. Imorgon fyller jag 40 och jag börjar väl förlika mig med tanken. Jag kanske inte tycker om den, men jag kan tänka mig med att försonas med den. Hela det här året har liksom öst på lite extra allt för att helt säkert få till stånd en mitt i livet-kris - eller vad sägs om att mitt äldsta barn blir tonåring och mitt yngsta barn börjar förskolan? Att jag börjar förlika mig med tanken på att småbarnstiden är över och vi kliver in i en ny era nu. Att mina skrynklor och dubbelhakor inte bara är något som en osmickrande bildvinkel råkat åstadkomma, utan något som är påtagligt närvarande varje gång jag ser mig i spegeln. Att hela vår jord har snubblat in i en världsomspännande livskris som säkert kommer att skaka om åtminstone vissa aspekter av vårt samhälle i grunden. Ja, att fylla 40 år borde ju kännas som en bisak i det sammanhanget, men det känns ändå som en markering, ett farväl till ett kapitel.
Samtidigt kan jag också se fördelarna med att ha levt just 40 år här på jorden. Jag är så mycket mer självsäker än när jag var 20 och så mycket mer socialt kompetent än när jag var 15. Jag har så mycket mer frihet än när jag var 30 och så mycket mer yrkeskompetens än när jag var 35. Jag vet vilken frisyr jag gillar och jag vet att min åsikt inte automatiskt är dummare än andras. Dessutom märker jag att jag börjar ha en viss pondus, trots allt. När jag kommer in till en ny klass på jobbet upplever jag att jag inte behöver testas lika mycket längre - och när jag testas så har jag mer att sätta emot än när jag själv var alldeles ny.
Och allt jag är tacksam för! Även när jag är trött och sliten och stressad och orolig vet jag om allt jag har att vara tacksam för. Tänk att jag har de här tre älskade barnen! Tänk att jag är gift med någon jag trivs med och som tar det med jämnmod när mina sämsta sidor kommer fram. Alla mina syskon! Hela min familj! Nästan varje dag tänker jag på att jag är tacksam för huset vi bor i och naturen omkring oss. Jag gillar mitt jobb och är stolt över mitt yrke! Det är inte alla förunnat. Jag har blivit bättre på det jag gör år för år, men ser samtidigt hur mycket det ännu finns att bli bättre på. Aldrig kommer jag att bli färdig. Min kropp är frisk och bär mig. Jag har fått resa, lära känna människor, jag har en skattkista av minnen och fotografier.
Nej, det är inte alls illa att gå in i mina 40-something med det här utgångspunkt. Det är det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar