Villaliv

Så många gånger i sommar har vi suckat nöjt och kommenterat vilken tur det är att vi inte har någon sommarstuga, för vi trivs ju så bra precis just här. Vad jobbigt det skulle vara att hela tiden känna sig kluven mellan två platser! Visst verkar det trevligt och så, men här hemma saknas ju faktiskt varken projekt eller avslappning. Men ändå skulle det ju vara roligt att låta våra barn få uppleva lite villaliv - de stackars små österbottningarna som växer upp nästan helt utan. Samtidigt gick vi och funderade på att det skulle vara roligt att testa vårt nya tält - som rymmer hela familjen och ett helt tältmöte därtill - någon annanstans än hemma på gräsmattan. Den perfekta kombinationen blev att ringa pappas kusin Eivor och fråga om vi möjligtvis skulle kunna få campa på deras villagräsmatta! Det fick vi såklart, för de är snälla som få. 

Sagt och gjort, vi packade ihop oss och körde till Monäs! Förutom många andra fördelar ligger den dessutom på promenadavstånd från Humle, vilket var praktiskt eftersom Arvid hade ett endagsläger där på måndagen. Medan Arvid levde lägerliv roade vi oss med sånt man gör på en österbottnisk villa - vi rodde, åt, latade oss och simmade gång på gång trots iskallt vatten. Jag tror nästan det var det allra lyxigaste - att det var så enkelt att hoppa i, igen och igen och igen. Edvin, som var mest enträgen, badade nog 10-12 gånger på två dagar... han sa vid ett tillfälle med ett utomordentligt belåtet leende att "om jag inte kommer på vad jag ska göra så simmar jag". Och så gjorde han det. Himmelriket för en badsugen tioåring! Kan inte förneka att jag också tyckte det var ganska härligt med både kvälls- och morgondopp.

Söndagen var en riktig lyckträff när det gäller vädret, för solen sken och värmde på ett sätt vi verkligen inte blivit bortskämda med de senaste veckorna. Allt liksom glimrade i guld och musklerna slappnade av. Att bädda ner barnen med öppen tältöppning mot en fenomenal solnedgång var inte heller tråkigt. 

På måndagen hade vi lovat Edvin och Josef glass och för att inte vara tråkiga tog vi roddbåten och rodde över viken för att skaffa den. Ja, Edvin rodde oss (nästan) över viken! När han ville testa lovade jag snällt, men ganska skeptiskt, men aldrig kunde jag tro att han skulle vara så duktig på det! Han har ju liksom inte så mycket tyngd att lägga emot när vinden ligger på... Men envis var han och bra gick det! Det var först när vi redan kommit ganska långt som Matias fick ta över eftersom vinden friskade i så pass att vi inte riktigt kom oss framåt längre... 

Vi lade till vid Lillön, där vi händelsevis gick på bröllopsfest ganska exakt tio år tidigare! Då var Edvin en liten knubbis i ungefär samma storlek som kusin Abbe är nu. Det händer en del med en unge på ett decennium! 

När tisdagen kom var det dags för oss att åka hem - Arvid hade en fotbollsmatch i Kokkola, så han och jag skulle bara mellanlanda hemma och sen sticka iväg igen, men åt andra hållet. Vilken tur att vädret var ruggigt och grått så det var lättare att avrunda. Jag har fortfarande ingen egen stuga på önskelistan, men vi njöt verkligen av att få hänga där ett tag!

Den här sommaren har varit annorlunda på så många sätt, men för oss har den blivit ovanligt fin. Hur hösten blir vet ingen ännu, men det här sommarlovet har varit som en mjuk och skön filt att ta med sig in i en oviss hösttermin. Vi har nog aldrig känt oss ledigare! Ibland har jag satt mig ner och börjat googleplanera inhemska utfärder till Koli, Åbo eller Ähtäri, men så har jag hejdat mig och tänkt om. De två nätterna i tält och en natt på läger blev kanske våra enda borta-övernattningar i sommar och det är okej. Mer än okej! För annars hade vi nog fortsatt i flera somrar till och bara pratat om vår stående inbjudan till villan utan att komma till skott. Och det hade varit synd!

Dagens väderleksrapport

Idag är en sån där sällsynt dag när jag vill göra high-five med vädret. Med tanke på dagens nederbörd är det nästan lite mirakulöst att jag också hunnit med morgonpilates under hög himmel i Skolparken, rensa hela grönsakslandet, skörda spenat och till sist gå en runda i Forsby medan Edvin hade fotbollsträning. Allt utan en droppe på mig! Kunde inte ha planerat det bättre själv, för i stort sett all tid jag vistats inomhus har det regnat...

Däremellan har det verkligen vräkt ner - på eftermiddagen kom ett riktigt monsunregn samtidigt som åskan brakade alldeles nära storbarnens simskola... ja, just den detaljen var kanske inte perfekt tajmad, men de hann i alla fall simma första passet. Kan inte låta bli att tycka det är riktigt upplivande med sådana oväder också, åtminstone när jag själv får stå under tak inne i kvisten och njuta av spektaklet! 

Vädret och hälsan, är det inte det tanter pratar om när de träffas i butiken? Händelsevis vill jag också göra en high-five med min energinivå också idag. Antagligen ett ålderstecken, men gillar verkligen dagar när allt bara stämmer. Hade ett par dagar förra veckan när gräsallergi, pms, sömnbrist och spänningshuvudvärk sammanföll och då var det inte direkt tal om några pilatespass eller spenatskördar... Det blev i alla fall en sund påminnelse om att uppskatta de här dagarna som funkar.

Ursäkta tantkonversationen. Djuplodande reflektioner tar vi en annan dag. Eller ett annat år. 

PS. Är det bara jag som hallucinerar, eller är det inte ett fjällandskap på den här bilden också? Haha! Minns inte att det var så kuperat i Forsby... Håller visst på och får Arjeplogsabstinens. 

Ut å fäälas

Hur skönt vi än tycker det är att tassa på här hemma så började vi känna att det nog var dags för en utflykt. Ibland behöver även vi rastas! Matias, som grottat ner sig i byggnadsvård ända sedan vi flyttade hit, ville gärna till Stundars och vi andra var inte omöjliga. Vädret såg inte så stabilt ut, men eftersom väderleksrapporterna på sistone hoppat än hit, än dit tänkte vi chansa ändå. 

Men först skulle vi söndagsluncha! Om vi räknar bort ett par tillfällen när vi hämtat mat och ätit utomhus (och en sunkig hamburgermåltid på en sunkig servicestation i samband med en fotbollsmatch) var det här faktiskt första gången sedan i vintras vi åt ute hela familjen, så det kändes nästan lite högtidligt! Friends and burgers blev det, alltid ett säkert kort. Restaurangen i Vasa hade vi aldrig testat, men den får helt klart godkänt - lugnt och mysigt, åtminstone tidigt en söndag! Resten av centrum var också minst sagt stillsamt... Jag antar att det är coronavåren som fortfarande påverkar öppethållningstiderna? Inte mig emot, jag som är övertygad om att ett söndagsstängt samhälle är liiite sundare för människans mentala välmående än ett söndagsöppet.

Tur då att vi inte var i Vasa för att shoppa! Väderleksrapporten hade inte ändrat mycket, men just då var det uppehåll och till och med lite soligt, så vi kände oss optimistiska, hoppade i bilen och körde mot Stundars. Vi hann inte långt innan molnen tornade upp sig och regnet började vräka ner... Vi tänkte om, vände om och körde till Gamla Vasa istället. Kändes inte det minsta rimligt med friluftsmuseum i det vädret. Men se på bilden med molnen ändå, kisa bara tillräckligt så är det helt klart att vi egentligen var på roadtrip i betydligt bergigare trakter än motorvägen strax söder om Vasa..? Det där är nog så nära berg vi kommer i år, så det är bara att ta vad man får!

Istället körde vi till Gamla Vasa för att gå på museum. Ingen av oss hade varit där förr, men vi brukar gilla museer, inträdet är fritt och huset har ett regntätt tak, så varför inte? Det är inte ett museum som imponerar sockorna av sina besökare med flashiga utställningar och dignande montrar, men det är ett stadigt och vackert gammalt hus med en hel del vackra ting från Vasas historia. Inte alls illa som regnvädersunderhållning! 

En sak jag börjat uppskatta allt mer - av flera orsaker - är ju också att det var så behagligt halvtomt. Vi var inte de enda besökarna, men jag tror inte ens att vi råkade vara i samma rum som de två andra besökarna en enda gång... Efter de senaste månaderna känns det alltid bra med aktiviteter där man inte behöver trängas, men det är också mycket roligare att gå på museum med barnen om de får lite mer frihet. Självklart har vi drillat dem stenhårt när det gäller att inte röra föremål, men att få fjanta sig lite och prata i normal samtalston om det man ser bäddar nog för den bästa sortens museiupplevelse. 

Betydligt otrevligare var Comboloppiset ute vid flygfältet... eftersom vi råkade köra förbi på vår omväg mot Gamla Vasa stannade vi till och jag gick in på en snabb fyndrunda. Usch, vilken trängsel! Jag sicksackade mig fram så snabbt jag kunde och försökte undvika de mest igenproppade gångarna, men kom ända ut igen med en klibbig känsla av att jag borde gå i karantän i två veckor efter den turen... Väldigt oväntat i jämförelse med de nästan öde loppisarna här i stan! Jag har aldrig direkt tyckt om stora folksamlingar och trängsel, men efter den här våren och sommaren har nog mitt finländska behov av utrymme fått blomma ut fritt... Puh. Med den känslan kan vi inte avsluta. Istället: Ett plock bland de vackra tingen i dagens museum. Kan vi komma överens om att det där är en magnifik kakelugn?

Och till sist - lunch och museum i all ära, men dagens bästa var ändå avslutningen hos i Kvevlax. Hurra för att träffa gamla, goda vänner igen för första gången på länge!

Tillsammans 2020

De flesta planer har ju torkat in den här sommaren och ett tag trodde vi att det gällde lägren på Humle också. Men läget ljusnade och de flesta läger verkar kunna ordnas i alla fall i nån version. Barnens läger blir endagsläger senare i sommar och nu har vi precis kommit hem från Tillsammanslägret! Det blev också lite mindre och lite kortare, men faktiskt med en övernattning! Märkligt nog kom vi hem ungefär lika slut som artister som vanligt trots att vi bara hade varit borta sedan igår... haha! Ögonen går i kors på åtminstone mig och jag sitter och funderar på vilka mirakel som ska till för att alla barn tyst och välartat ska lägga sig och somna snabbt och utan min inblandning, helst medan jag ligger på soffan och väntar på att få se Amazing Race tillsammans med Matias? 

Trött eller ej, roligt hade vi! Eftersom jag inte är med i planeringsgruppen längre och dessutom börjar ha stora barn så kändes det väldigt enkelt att vara på läger. Verkligen, så enkelt. Att Arvid klarar sig själv är ju inte direkt underligt, men numera känns det helt okej att inte alltid ha stenkoll på Josef heller. Han är bekant med området, har sina bröder och är överlag en ganska förståndig karl. (Naturligtvis håller vi ju koll, men på avstånd och inte varje minut...)

Vädret var dock inte perfekt för corona-arrangemangen. Planen var väl att de flesta aktiviteterna skulle vara utomhus, men det hjälper ju inte mycket när det kommer mer regn än på flera veckor... Vi var ju ändå inte så många, så det funkade bra att flytta in under tak. Lite typiskt ändå, för jag har ju gått och väntat på en riktigt mysig regndag i flera veckor! Tänk att bara hålla sig inne och fixa och greja medan regnet vräker ner där ute... mmm. Nu kom den regndagen just när vi för en gångs skulle inte var hemma och gärna hade tagit en soldag. Oh well. Tänk vilka krig det skulle bli om människor kunde bestämma om vädret - tur att vi inte har den ringaste möjlighet att påverka det!

Väldigt roligt också att träffa alla andra som kommit! Det är inte bara vi som gjort det till en sommartradition för familjen, utan det var idel bekanta ansikten. Ja, i år var faktiskt alla deltagare gamla stammisar, varav vi känner de flesta sedan diverse barnläger eller så... Det är ju väldigt mysigt, men kan inte låta bli att tänka på hur det skulle vara att komma till lägret som nykomling..? Det är ju inte meningen att vi ska sitta alltför bekvämt i våra gamla cirklar heller. Men det är rätt sociala och snälla människor på Humle, så bliven icke avskräckta. Vågar varmt rekommendera nästa års läger även om ni aldrig varit förr - jag lovar att hälsa!

Här har jag skrivit om tidigare års läger:
2018
2017
2015

Trädgårdssvep

Det är ju så att alla kommer till en punkt i sitt liv när man inte orkar se en enda pionbild till. Den punkten brukar dyka upp ungefär så här års... Jag vet, jag vet! Det kan bli för mycket, men kan vi ändå vika en stund för att se på den här magnifika pionen som blommar med sådan dignitet att stjälken knappt orkar hålla blomman uppe? Vad sorten heter vet jag inte eftersom pionrabatten planterades av husets förra ägare - men tacksam är jag för den! I samma rabatt finns också en mörkare sort som blommar med mindre blommor, men med en så intensiv färg att det nästan skär i ögonen. 

Som ni märker är det dags för ett trädgårdsinlägg! Jag gick runt och fotade till inlägget för några dagar sedan, men eftersom det inte blev av att skriva då fick jag göra en ny runda idag... så mycket hade förändrats! När jag gick runt med kameran förra varvet gick jag och tänkte på hur trädgården befann sig lite mittemellan - försommarens äppelblom och syrener var borta sedan länge, men inte så mycket annat hade hunnit komma igång. Men nu, på några dagar har det slagit ut blommor överallt! Just nu längtar jag ingenstans - är i själva verket väldigt glad över att vi inte har någon sommarstuga som vi borde vara på. Det är ju här jag vill tassa på och vara ledig! Rätt glad över att få känna så om platsen jag bor på.

Sommarens nyhet är en alldeles ny rabatt som vi grävde upp och satte kantstenar för redan tidigt i våras, men sen öppnade ju skolorna igen och allt som kunde vänta fick vänta - även rabatten. När sommarlovet väl hade börjat tog jag tag i saken igen och gjorde klart. Det är en salig blandning av rudbeckia, liljor, prästkragar och en vit pion, men gemensamt för dem alla är att de blommar i gult och vitt. Tyckte det skulle bli fint mot vårt röda hus. Nu är det roligt att se hur de en efter en knoppas, slår ut och visar hur de egentligen ser ut. Särskilt pionen var ännu vackrare än jag trodde - den är inte så överdådig som de rosa, men så avskalat vacker. Och så bländande vit att det knappt går att fota den! 

Kantstenarna i rabatten har förresten en lång historia - vi fick dem av svärfar som haft dem liggande i många år, men de är från en före detta uppfart (som sedermera asfalterades) i Nykarleby och före det lär de ha tjänat som gatstenar i Vasa. Jag gillar tanken på att ha lite Vasagata i min trädgård! Och så är de ju fina förstås. Smider redan planer på ännu en ny rabatt, tur att svärfar har mer sten på lager!

Vi fortsätter till det som är något av ett orosmoln - roshäcken. Är det vresros kanske? Det är mycket som stämmer in, men vi lyckas inte avgöra om det är det eller ej. Höll på att pusta ut när jag läste på flera ställen om de rosa blommorna, men sedan läste jag vidare och fick på klart att det visst finns vit vresros också. Krusiga blad tycker jag då inte de har, men det beror väl på hur krusiga man menar? Jag tycker de pryder sin plats där de är, men om det är vresros borde de väl utrotas inom ett par år... Där de växer nu gör de ingen skada - åt ett håll är det gräsmatta där den inte kommer åt att spridas och åt det andra en stengång där det är lätt att se och dra upp nya börjor. Men det är klart, om fåglar äter nyponen kan de säkert sprida sig långt... 

Kommentera gärna om du har koll på rosor! 

I våras klippte vi helt ner dem eftersom de blivit stora, spretiga och såg smått galna ut, men de har växt upp snabbt igen. Tänk att den här busken utanför mitt arbetsrumsfönster var helt nerklippt för bara någon månad sedan! 

Men nu över till något som är 100 % positivt - jordgubbar! Nu har de första gubbarna börjat bli röda, hurra! Ännu är det inte så många, men stora och fina! Världens lyx att ha sådana i sitt eget land. 

Till sist en annan buske, som visserligen inte gör sig lika bra på bild som de fotogeniska pionerna, men som gör mig glad. Buskblåbär! De fanns här när vi flyttade in, planterade i skogskanten, omgivna av lingonris. Tyvärr hade de säkert varit lite för lätt byte för någon hungrig (harar eller rådjur kanske?) under vintern, för de såg helt nertuggade och ynkliga ut förra sommaren. Till hösten kastade vi lite galler kring dem och det verkar ha fungerat, för nu har de växt så det knakat och ser välmående och fina ut. Kanske får vi plocka egna buskblåbär mot slutet av sommaren? Det har jag velat i flera år. Fingers crossed! 

Måla måla

What's up med den här sommaren och allt målande egentligen? Vi kan liksom inte få nog! Idag - en underbart oplanerad och ledig dag - njöt jag av sommaren tillsammans med en färgburk och våra terrasslådor, samtidigt som Matias målade på i sitt evighetsprojekt snickarboden och syrran Amanda lade upp instabilder från Purmo, där hon har fortsatt med att måla snickarglädjen kring fönstren idag. Snart tror jag varenda litet hörn i Österbotten måste vara struket med minst ett lager färg..?

Det finns ju roligt målande och inte alls mindre roligt målande, men dagens - spontant infall utan myggor eller andra flygfän, snabbt genomfört och noll förarbete - är nog den bästa sorten. Väldigt tillfredsställande också att se skillnaden på lådorna - överraskande märkbar! Imorgon ska de få lite mer jord och några jordgubbsplantor också, så blir det perfekt. Det har funnits smultron i lådorna någon gång i tiden, men nu är det nog bara ett och annat ogräs som lever där, så det började vara dags för en uppfräschning... 

(Jag känner att mina inlägg mer och mer blir intressanta för EN person - mig själv. Jag tror vi skyller det på den kravlösa sommarlunken!)