Det är ju så att alla kommer till en punkt i sitt liv när man inte orkar se en enda pionbild till. Den punkten brukar dyka upp ungefär så här års... Jag vet, jag vet! Det kan bli för mycket, men kan vi ändå vika en stund för att se på den här magnifika pionen som blommar med sådan dignitet att stjälken knappt orkar hålla blomman uppe? Vad sorten heter vet jag inte eftersom pionrabatten planterades av husets förra ägare - men tacksam är jag för den! I samma rabatt finns också en mörkare sort som blommar med mindre blommor, men med en så intensiv färg att det nästan skär i ögonen.
Som ni märker är det dags för ett trädgårdsinlägg! Jag gick runt och fotade till inlägget för några dagar sedan, men eftersom det inte blev av att skriva då fick jag göra en ny runda idag... så mycket hade förändrats! När jag gick runt med kameran förra varvet gick jag och tänkte på hur trädgården befann sig lite mittemellan - försommarens äppelblom och syrener var borta sedan länge, men inte så mycket annat hade hunnit komma igång. Men nu, på några dagar har det slagit ut blommor överallt! Just nu längtar jag ingenstans - är i själva verket väldigt glad över att vi inte har någon sommarstuga som vi borde vara på. Det är ju här jag vill tassa på och vara ledig! Rätt glad över att få känna så om platsen jag bor på.
Sommarens nyhet är en alldeles ny rabatt som vi grävde upp och satte kantstenar för redan tidigt i våras, men sen öppnade ju skolorna igen och allt som kunde vänta fick vänta - även rabatten. När sommarlovet väl hade börjat tog jag tag i saken igen och gjorde klart. Det är en salig blandning av rudbeckia, liljor, prästkragar och en vit pion, men gemensamt för dem alla är att de blommar i gult och vitt. Tyckte det skulle bli fint mot vårt röda hus. Nu är det roligt att se hur de en efter en knoppas, slår ut och visar hur de egentligen ser ut. Särskilt pionen var ännu vackrare än jag trodde - den är inte så överdådig som de rosa, men så avskalat vacker. Och så bländande vit att det knappt går att fota den!
Kantstenarna i rabatten har förresten en lång historia - vi fick dem av svärfar som haft dem liggande i många år, men de är från en före detta uppfart (som sedermera asfalterades) i Nykarleby och före det lär de ha tjänat som gatstenar i Vasa. Jag gillar tanken på att ha lite Vasagata i min trädgård! Och så är de ju fina förstås. Smider redan planer på ännu en ny rabatt, tur att svärfar har mer sten på lager!
Vi fortsätter till det som är något av ett orosmoln - roshäcken. Är det vresros kanske? Det är mycket som stämmer in, men vi lyckas inte avgöra om det är det eller ej. Höll på att pusta ut när jag läste på flera ställen om de rosa blommorna, men sedan läste jag vidare och fick på klart att det visst finns vit vresros också. Krusiga blad tycker jag då inte de har, men det beror väl på hur krusiga man menar? Jag tycker de pryder sin plats där de är, men om det är vresros borde de väl utrotas inom ett par år... Där de växer nu gör de ingen skada - åt ett håll är det gräsmatta där den inte kommer åt att spridas och åt det andra en stengång där det är lätt att se och dra upp nya börjor. Men det är klart, om fåglar äter nyponen kan de säkert sprida sig långt...
Kommentera gärna om du har koll på rosor!
I våras klippte vi helt ner dem eftersom de blivit stora, spretiga och såg smått galna ut, men de har växt upp snabbt igen. Tänk att den här busken utanför mitt arbetsrumsfönster var helt nerklippt för bara någon månad sedan!
Men nu över till något som är 100 % positivt - jordgubbar! Nu har de första gubbarna börjat bli röda, hurra! Ännu är det inte så många, men stora och fina! Världens lyx att ha sådana i sitt eget land.
Till sist en annan buske, som visserligen inte gör sig lika bra på bild som de fotogeniska pionerna, men som gör mig glad. Buskblåbär! De fanns här när vi flyttade in, planterade i skogskanten, omgivna av lingonris. Tyvärr hade de säkert varit lite för lätt byte för någon hungrig (harar eller rådjur kanske?) under vintern, för de såg helt nertuggade och ynkliga ut förra sommaren. Till hösten kastade vi lite galler kring dem och det verkar ha fungerat, för nu har de växt så det knakat och ser välmående och fina ut. Kanske får vi plocka egna buskblåbär mot slutet av sommaren? Det har jag velat i flera år. Fingers crossed!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar