Lagom till vårt tredje barn är det alltså tänkt att vi ska till vårt tredje förlossningssjukhus. (Allt för att undvika tråkiga repriser, tydligen.) Det blir säkert bra, även om det också blir första gången vi måste räkna med något avstånd att köra - men med tanke på hur långsamma mina barn varit hittills med att komma ut i världen har det inte direkt varit bråttom... Samtidigt känns det nästan skönt också, med ett nytt BB; det känns lite befriande och hoppfullt att det kanske inte blir en upprepning av förra gången, som var en utdragen och tröttsam historia som definitivt inte hör till mina favoritminnen, även om det slutade lyckligt till sist. Kanske det här kan gå smidigare? Kanske jag kan få den där lugna, vackra stunden med babyn på bröstet som folk talar om? (Annars går det iofs alltid att ta igen det senare; mina barn är välkramade även om jag inte haft den där stunden med något av dem.)
Känslosamt blev det också - jag överraskade mig själv med att få gråten i halsen när jag hörde babyskrik, när vi tittade på förlossningsrum och när vi gick förbi plastsängar med pyttesmå skrynkliga människor i. Jag är faktiskt inte särskilt gråtmild som gravid, men det här tog mig. Helt logiskt, kan jag tänka mig.
Sedan tog vi vår babymage och gick på Daniel Adams-Rays spelning på After Eight. Precis så skön sommarstämning som jag hade hoppats! Tänk vad musik kan göra. I början var publiken försiktigt positiv, men tillräckligt avvaktande för att det skulle kännas lite fånigt att stå och dansa för sig själv. Men så, lite i taget, lossnade det, och i slutet sjöng, klappade och dansade publiken, varma och glada och mjuka av musiken. Åh, det var bra.
* Daniel Adams-Rays egen beskrivning, tydligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar