The bump

Jag har en känsla av att de flesta som läser är människor jag känner - eller som åtminstone brukar se till mig ibland. Och har man sett mig så vet man. Men för att nu göra det riktigt officiellt: vi ska bli fler. I september, om allt går bra, kommer vi att bli trebarnsföräldrar, och det ser vi fram emot med skräckblandad förtjusning! Å ena sidan - blöjor, vaknätter och ännu mera barnsjukdomar... men å andra sidan. En till fantastisk. Åtminstone är jag ganska övertygad om att det blir en fantastisk en, om jag får gå efter hur det blivit två gånger hittills.

Jag har haft ganska lite tid och energi att ägna mig åt att Vänta Barn - åtminstone om jag jämför med hur det var när jag gjorde det för första gången för sju (!) år sen - men samtidigt ser jag fram emot det här med ännu större iver. Första gången var det så mycket onödigt jag oroade mig för. Till exempel funderade jag (seriöst!) över hur det blir om jag får en osympatisk unge som jag egentligen inte gillar så mycket. (Så blev det inte.) Den här gången tar jag för givet att jag kommer att älska honom eller henne, och jag vet vilket äventyr det kommer att bli. Det här barnet har redan haft sin plats i familjen länge.

Så det är spännande. Men det har varit en tung vinter, speciellt årets två-tre första månader. Inte nog med att det varit gråtrist väder, mycket sjukdomar och mycket jobb; även om jag har mått bra har jag varit extremt trött (as in: sova nån timme när jag kommer hem från jobbet flera gånger i veckan) och inte haft någon extraenergi nånstans. Jag har orkat med arbetsdagarna, men när jag kommit hem har det inte funnits så mycket kvar för hem och kvällsjobb. För att inte tala om träning eller ett socialt liv! Tack och lov att det blev april med sol, snällare jobbmängd och inte fullt så obarmhärtig trötthet!